Det är svårt att få grepp på huvudpersonen i den här berättelsen, Matthew VanDyke. Ibland får man känslan att han ställer upp i den här filmen i ren fåfänga. Andra gånger framstår han som en vilsen, oskyldig liten hundvalp och också som en härdad krigare. Regissören Marshall Curry misslyckas egentligen med att på riktigt utforska Matthew med sina alltför bekväma frågor. Men han berättar historien väl och det är de facto en riktigt bra historia.
Matthew föddes i Baltimore, Maryland och växte upp i stort sett som en enstöring utan många vänner. Han utvecklade ett intresse för äventyrsfilmer och när han upptäckte den legendariska äventyraren Alby Mangels från Australien och hans manliga filmer så visste Matthew vad han ville göra. Han skulle göra en snabbkurs i manlighet - så han köpte en motorcykel och en videokamera och gav sig ut på vägarna. Han ville utforska mellanöstern och Afrika så den händelserika färden gick igenom länder som Egypten, Irak, Marocko, Jordanien och Libyen.
Någonstans längs vägen blir han vän med en hippie från Libyen, Nori. Och när den arabiska våren drabbar Libyen med full kraft och inbördeskrig bryter ut 2011 så kan inte Matthew sitta hemma i Baltimore och titta på när hans vän kämpar för sitt liv. Han återvänder till Libyen och ansluter sig till rebellerna som en stridande soldat, trots att den enda stridserfarenheten han har är från skjutbanan. Snart syns Matthew på nyhetssändningar runt hela världen. Amerikanen som strider i Libyen för att störta Gaddafi. Snacka om manligt.
Det bjuds på fantastiska bilder tagna av Matthew själv i den här filmen. Först från hans resor där han regelbundet kraschar med motorcykeln och blir arresterad och sen från hans tid i Libyen. Han ville strida mer än att filma men påhejad av sina libyska vänner så inser han värdet i att dokumentera revolutionen. Filmen innehåller alltså en hel del krigsscener.
En intressant dokumentär om en fascinerande person. Den är dessutom föredömligt kort. Matthew förblir något av en gåta men ger ändå intressanta svar i intervjun. Till exempel på frågan: dödade du någon i kriget?
Kan rekommendera dessa tre dokumentärer, tycker alla tre är väldigt bra och sevärda.
Titanic 20 års dagen, National geographic, finns att streama på Disney+
"James Cameron tar en ny titt på de kritiska beslut han tog när han skapade succéfilmen Titanic, och med ett expertteam prövar han dessa idéer mot ett omfattande material med ny Titanic-forskning – undervattensbilder, datorgenererade simulationer och vetenskapliga upptäckter – och mysterierna från denna ikoniska och tragiska händelse fortsätter att avslöjas."
Sanningen om Titanic, National geographic, finns att streama på Disney+
"Förlisningen av RMS Titanic förblir en av de mest oväntade och mystiska tragedierna av människan kontra naturen i manna minne, när vi markerar hundraårsminnet den 15 april 2012, kommer det här sändningen att avslöja och förklara förvånande saknade pusselbitar i vår kunskap om den ökända förlisningen och efterföljande dödsfall."
"Hela världen är i chock när Titanic sjunker i april 1912. Den stora katastrofen har fortsatt att fascinera oss i över hundra år. I denna dokumentär får vi se hur det faktiskt såg ut - de svartvita bilderna i färg ger ett helt nytt perspektiv på dramatiken kring förlisningen. Allt berättat genom barn och barnbarn till de som faktiskt var där. Brittisk dokumentär från 2024."
Ett fall som hände i närtid, så sent som april 2022 så märker vakterna på ett fängelse i Alabama att en fånge saknas och även så är en kvinnlig vakt spårlöst borta.
Japp som ni förstår så har dom rymt tillsammans för att leva ett lyckligt liv ihop, så blir det naturligtvis inte, jag har full förståelse att fången som sitter på ett 75 årigt fängelsestraff rymmer när han får chansen men den kvinnliga vakten som har jobbat i två decennier på fängelset och är snart i 60-års åldern är det ju svårare att förstå att hon gör det här valet.
Naturligtvis är det ju bara en tidsfråga innan dom fångas in.
Kvinnan skjuter sig själv innan hon infångas och fången får därmed livstid för hennes självmord
Det är mycket intervjuer med gamla arbetskamrater, interner som satt samtidigt när allting inträffade.
Veckans dokumentärtips: My Kid Could Paint That (2007)
Kan ett barn verkligen måla de där tavlorna som säljer för miljontals kronor? Familjen Olmstead hävdar det. De menar på att deras 4-åriga dotter Marla själv målade de massiva abstrakta motiven som fängslade en hel konstvärld och stämplade Marla som ett underbarn.
Den här dokumentären hoppar fram och tillbaka i tonen på ett fängslande sätt. Regissören Amir Bar-Lev var först fascinerad av Marla och ville bara dokumentera det här underbarnet. Vi får följa med in i deras hem och se Marla måla lite, prata med föräldrarna och konstexperter som är helt uppslukad av hennes talang och även följa med på utställningar där hon är stjärnan. Men sen börjar tvivlen växa sig starkare.
CBS 60 Minutes gjorde 2005 ett inslag om Marla där en expert först prisar hennes verk som abstrakta mästerverk, men när hon får se Marla faktiskt måla så ser hon... inget speciellt. Bara ett vanligt barn som stryker färg på en duk utan någon vidare process eller medvetenhet om vad hon skapar. Det hjälper heller inte att hennes pappa Mark, som är amatörmålare, står vid sidan om och coachar henne.
Så nu är det en undersökande dokumentär. Bar-Lev har börjat tvivla och vill se bevis. Kan vi få se Marla måla ett verk från början till slut och skingra de här tvivlen? Samtidigt så måste hänsyn tas till att hon är ett barn och såklart inte ska pressas att göra någonting. Sen så svänger dokumentären lite igen och ja, frågan ligger öppen.
Jag förstår inte abstrakt konst. Att tavlor som ser ut som färg bara kastats på dem, tänk Jackson Pollock, säljer för miljontals kronor övergår mitt förstånd. Det är skrattretande när en köpare i filmen analyserar hans älsklingsverk av Alma och hittar ansikten, figurer och grandiosa teman i den röra av färg det egentligen är. Det är också en diskussion i filmen - förtjänar abstrakt konst den här absurda ställningen?
Bar-Lev har ingen agenda med den här filmen, vilket är uppfriskande. Han bara följer med och ser vart berättelsen tar vägen. Han skiftar mellan hopp och förtvivlan över vad hans film i slutändan kommer visa, och till slut frågar han föräldrarna rakt ut: hjälpte ni Marla måla tavlorna?
Veckans dokumentärtips: Love Has Won: The Cult of Mother God (2023)
Japp, ännu en dokumentär om en sekt. Är det något som alltid fungerar när jag vill bli arg och irriterad så är det en fin sektdokumentär. Och det här har jag förmodligen sagt någon gång förut, men den här sekten kan vara den sjukaste av dem alla.
Mother God var Amy Carlson. Hon arbetade som manager på McDonalds när hon intresserade sig för spiritualism och new age och blev en profil på en hemsida med sånt innehåll. Där blev hon övertygad om att hon var gudomlig, och det var allt det tog för att hon skulle lämna man och barn och flytta till Colorado tillsammans med en man som kallade sig Father God.
Hennes vansinne växte. Nu fullständigt i harmoni med att vara Mother God började hon rekrytera medlemmar - för hennes uppdrag var att leda tusentals till en plats av avancerat existerande. UFOn skulle komma och plocka upp dem. Under tiden som gruppen växte bytte hon ut "Father God" med jämna mellanrum. Med andra ord, sexpartners. Det röktes gräs och togs droger och det var kristaller, kolloidalt silver och annat mumbo-jumbo som krängdes i deras webshop.
Men hon var inte ensam! Nej nej, Mother God hade ett team som stöttade henne. Döda kändisar. The Galactics består av Robin Williams, Michael Jackson, Gene Wilder, Prince, Whitney Houston, Steve Irwin och det är bara en bråkdel av listan. Dessa andar hävdade hon stå i kontakt med. Till slut dog Mother God, Amy, för att hon vägrade vård och åt silver istället och då släpade gruppen runt på hennes mumifierade kropp i några veckor innan polisen stoppade dem. Och allt var självklart en del av planen för Mother of God kan ju inte dö utan hon klev in i det avancerade existerandet och bla bla bla kärlek bla bla.
Man blir så trött. Hur som helst, fascinerande dokumentär! Medlemmarna, både pågående och ett par som lämnat, pratar öppenhjärtat om sina erfarenheter av att vara hjärntvättad. Förlåt, jag menar "vaken." Och eftersom de livesände så mycket finns det hur mycket material som helst att ta del av. Det är både komiskt och jävligt läskigt hur människor kan bli så här. Och tragiskt för alla inblandade, inte minst Amys riktiga familj som hon övergav.
Skulle just tipsa om denna, men den hade det ju redan berättats om så vältaligt.
Veckans dokumentärtips: ¡Casa Bonita Mi Amor! (2024)
Skaparna av tv-serien South Park, Trey Parker och Matt Stone, har alltid inkluderat platser och händelser från sina egna erfarenheter i serien. Så det var ingen överraskning när ett avsnitt 2003 utspelade sig på den mexikanska restaurangen Casa Bonita i Colorado då det var en av favoritplatserna när de växte upp.
De älskar den så mycket att när restaurangen gick bankrutt efter pandemin 2021 så köpte de den, med avsikt att renovera och relansera. Men Casa Bonita är ingen vanlig restaurang. Den kallas Disneyland med mexikanskt tema. Lokalen är enorm och innehåller arkadhall, dockteater, ett stort vattenfall med riktiga klippdykare, karaktärer som springer runt mellan borden och hundratals andra överraskningar.
Till en början verkar allt gå bra. De hittar en kock som kan rädda upp den legendariskt dåliga maten, idéerna sprudlar och kostnaden på 3 miljoner dollar för ägarskapet är överkomligt. Men medan Trey är i Oaxaca för att hitta inspiration och plocka med sig hem mexikanska souvenirer så inspekteras restaurangens skick, och det är inte goda nyheter. Faktum är att underhållet har åsidosatts i 30 år och i stort sett allt måste bytas ut. Golv, tak, kök, bassäng, interiör. Rubbet. Kostnaderna skenar, 40 miljoner dollar. Plötsligt så är projektet inte lika kul för Trey och Matt längre. Samtidigt så ökar pressen med allmänhetens och medias växande intresse.
En väldigt trivsam och lättsam dokumentär. Det är kul att få en inblick i Treys och Matts personligheter som jag inte visste mycket om förutom att de gillade att gå på filmpremiärer i kvinnokläder och inte skyr kontroverser med South Park. Här hade jag dock gärna sett en serie istället för att gräva djupare i många detaljer. Renoveringen av bassängen där dykarna riskerade att elektrifieras, konflikten med leverantören där de svär åt varandra i telefon, anställningen av hundratals personer - dykare, underhållare, kockar och bartenders. Allt hade kunnat vara ett avsnitt i sig och fortfarande väldigt intressant.
Nu är det som en lång Kitchen Nightmare fast utan skrik och större konflikter. Bara trivsamt och underhållande.
This is the Zodiac Speaking [Netflix - 2024]
Dokumentärserie på tre avsnitt där en familj förklarar varför de tror att Arthur Leigh Allen är den riktiga Zodiac.
Ibelins enastående liv handlar om den norske World of Warcraft-spelaren Mats Steen, som dog 25 år gammal. På grund av hans sjukdom satt han större delen av dagarna framför datorn under de sista åren av hans liv. Hans föräldrar hade hela tiden trott att han därför levde ett ensamt och isolerat liv, tills de blev kontaktade av hans vänner han lärt känna via WoW efter hans död.
Ibelins enastående liv handlar om den norske World of Warcraft-spelaren Mats Steen, som dog 25 år gammal. På grund av hans sjukdom satt han större delen av dagarna framför datorn under de sista åren av hans liv. Hans föräldrar hade hela tiden trott att han därför levde ett ensamt och isolerat liv, tills de blev kontaktade av hans vänner han lärt känna via WoW efter hans död.
Veckans dokumentärtips: This Is the Zodiac Speaking (2024)
Zodiac-mördaren, som dödade fem personer i Kalifornien i slutet av 60-talet, har ännu inte identifierats. Det är förmodligen världens mest kända oidentifierade seriemördare i modern tid där det årligen släpps en uppsjö böcker, filmer och dokumentärer som gottar sig i alla makabra detaljer. Och framförallt spekulerar i vem gärningsmannen är/var.
Denna dokumentärserie i tre delar från Netflix spekulerar inte, den går rakt mot strupen på den huvudmisstänkta Arthur Leigh Allen och presenterar graverande uppgifter. Allen är, som många vet, också den utpekade i David Finchers spelfilm Zodiac (2007) som handlar om serietecknaren Robert Graysmith som blev besatt av fallet medan allt utspelade sig. Han skrev en bok som pekar ut Allen och medverkar också här.
Så, vad är så graverande? Jo, nu pratar de som stod Allen närmast ut. Barnen till den kvinna Allen inledde en relation med. De minns häpnadsväckande saker som skedde med Allen under uppväxten. Som resor där de blev drogade och Allen försvann långa perioder för att återvända blodig - på platser där Zodiac mördade. Detta plus en massa andra underliga detaljer pekar i stort sett ut Allen som Zodiac.
Dock, man kan inte ta den här dokumentären som gospel. Kollar man runt i Zodiacforum så är den vedertagna uppfattningen om Allen att han absolut är en kandidat, men inte alls bekräftad att vara Zodiac. Och Graysmith har lite förtroende i dessa expertkretsar - han vrider, överdriver och rent av hittar på omständigheter för att sätta dit Allen. Bland annat rapporterar dokumentären och Graysmith att Allen blev stoppad med blodiga knivar i bilen i närheten av Lake Berryessa samma dag som Zodiac attackerade två ungdomar. Ren lögn. Underligt att Netflix låter sådana saker passera utan granskning men det vore inte första gången. De vinklar saker för att passa ett narrativ - den här gången att Allen var Zodiac.
Det är intressant att få en inblick om vem Allen var. Särskilt hans sista år då han lät sig intervjuas om anklagelserna. Han kan mycket väl ha varit Zodiac, men hur mycket den här filmen än försöker så går det inte att säga med säkerhet. Underhållande oavsett!
