Den stora tråden om dokumentärer (sammanfogad tråd)

Oxyana (2013)

Inbäddat i Appalacherna i södra West Virginia ligger Oceana, en liten, en gång blomstrande kolgruvestad som har fallit offer för den snabbt spridande gissel av receptbelagda smärtstillande medel som Oxycontin. Allt eftersom kolindustrin sakta minskade och tiderna blev tuffa, uppstod en svart marknad för drogen och med den ett utbrott av prostitution, stöld och mord. Snart hade dess egna invånare gett staden smeknamnet Oxyana och den började leva upp till sitt rykte då missbruk, beroende och överdoser blev vardagsmat. Oxyana är en hjärtskärande berättelse vid frontlinjen om ett samhälle i en epidemis grepp, berättad genom rösterna från missbrukare, drogförsäljare och alla drabbade. Det är en gripande glimt av en amerikansk mardröm som utspelar sig framför våra ögon, en varnande berättelse berättad med rå och orubblig ärlighet.

https://youtu.be/X5xAu1csU_c

https://www.imdb.com/title/tt2473486/

Tycker detta var en sevärd (och sorglig) dokumentär.

Veckans dokumentärtips: John Candy: I Like Me (2025)

Turen har kommit till den kanadensiska komedilegenden John Candy att få sin egen biografiska dokumentär, 30 år efter hans bortgång av en hjärtinfarkt, endast 43 år gammal. Det är verkligen på tiden och man undrar varför det inte har gjorts en tidigare. När John dog så uppstod ett vakum som är märkbart än idag hos de som har sett hans filmer. Han var mysfarbrorn, den alldagliga mannen i rutan med smittsam glädje genom sitt leende och skratt.

En annan igenkänningsfaktor med John var ju även hans korpulenta kroppshydda, vilket det pratas en hel del om i filmen. I gamla intervjuer så får John frågor om det jämt och ständigt, på ett sätt som inte skulle anses okej idag. Han hade komplex för det livet igenom och vägrade till exempel spela in en gyttjebrottningsscen i bar överkropp i filmen Stripes (1981). Han kompromissade genom att ha en t-shirt på sig. I början av karriären så var hans vikt ett hinder för honom att komma in i branschen, men när han väl hade etablerat sig som en tjock glad man så förbjöds han att gå ned i vikt.

Bland de som berättar hjärtvärmande historier om John hittar vi Catherine O'Hara, Bill Murray, Dan Akroyd och Eugene Levy som var med under hans start med sketchkomedi. Hans fru, son och dotter delar med sig av den privata familjefadern. Steve Martin om hans oförglömliga samspel med John i Planes, Trains and Automobiles (1987), och Macaulay Culkin hur John tog sig an en fadersroll och skyddade honom under inspelningen av Uncle Buck (1989). Och ingen har något ont att säga om honom. Bill Murray försöker verkligen! Han gräver hårt i minnet och hittar faktiskt något.

För en gångs skull så får man väl förlåta att en sådan här ofarlig hyllningsdokumentär utelämnar de otrevliga sakerna, för John var en genuint god själ. Visst - han rökte, drack och tog droger, men var tydligen en ängel att umgås med. Jag saknar mer diskussion över hans, ganska få, dramatiska roller dock. Som när han dök upp i JFK (1991). Lite märkligt då det är en återkommande grej att han älskade att skådespela och ansträngde sig för att inte bara vara en komiker.

Det är en riktigt bra dokumentär som belyser den fasansfulla tillvaro fångarna i Alabamas fängelsesystem tvingas leva i. Tänk att vara inlåst i detta helvete i 10-30 år och aldrig veta om det är min tur att bli ihjälslagen idag.

Trailer för dokumentären The Perfect Neighbor:

https://youtu.be/fNp85HGJtoo

Även om den utspelar sig i USA, så ligger det i tiden med förändrad nödvärnsrätt även här i Sverige (exempel). Så på så vis är ämnet aktuellt även för oss.

Om man litar på de amerikanska kritikerna är det en av årets främsta dokumentärer. Släpps imorgon bitti på Netflix.

Något trögstartad men sedan kom den till skott. Jag gillar att den till större delen var skapad av materialet från polisens kroppskameror. Men sättet de avslutade dokumentären på gillade jag inte. Jag var helt övertygad om att det skulle komma en del till, men så tog det bara slut.

Veckans dokumentärtips: Man on Wire (2008)

Man on Wire stod det i polisrapporten när de skulle beskriva kufen de hade arresterat någon timme tidigare. Philippe Petit var mannen på linan, och han hade precis utfört något som saknade motstycke i historien. På toppen av dåtiden världens högsta byggnader, World Trade Center i New York, så hade han och hans team i hemlighet fäst en lina mellan tvillingtornen, och på morgonen den 7 augusti 1974 så klev Petit ut över avgrunden inför chockade åskådare.

400 meter upp med bara en lina och en balansstång som medel för undvika en säker död så spenderade Petit 45 minuter med att gå fram och tillbaka, dansa och till och med lägga sig på linan. Till slut så kapitulerade han till poliserna som hade samlats på taket och bara väntade på att han skulle tröttna, som ett barn i lekparken.

Det här är en dokumentärklassiker av flera anledningar. Först och främst så är det såklart en totalt sanslös historia som är dokumenterad med hisnande bilder och video från kuppmakarna själva, sen är huvudpersonen Petit en person man aldrig glömmer - en riktig pojkspjuver som är en otroligt skicklig cirkusartist med smittsam entusiasm. Filmen är också strukturerad som något av en kupp och lyckas få till en nerv som få andra klarar av. Stuntet var ju olagligt, och Petit och hans team var tvungna att bryta sig in i WTC och undvika vakter alla 110 våningar upp.

Petits livshistoria berättas under tiden det byggs upp för det stora eventet. Hans dröm sen den dagen han såg konstruktionen av WTC i en tidning hemma i Frankrike. Medan han förberedde sig för sitt öde så gick han på lina mellan Notre Dame-tornen, en otrolig bedrift bara det. När han sen uppfyller sin dröm så förmedlas hans eufori och inre ro så fint till tittaren med bilderna, musiken och berättarrösten.

Att han firade med att hoppa i säng med den första bästa kvinna han såg när han släpptes från polisstationen, medan flickvännen väntade på annat håll, är förstås en nick på glorian som inte bör bortförklaras med euforins berusning. Det tar dock inte bort något från den historiska bedriften som inte kommer att sluta fascinera och inspirera på väldigt länge.

Veckans dokumentärtips: My Old School (2022)

Mysfaktorn är på hög nivå när filmskaparen Jono McLeod återvänder till sin gamla skola Bearsden Academy i Bearsden, Skottland för att hänga med sina gamla klasskamrater och minnas förgången tid. För 30 år sen var de tonåringar på en överklasskola i ett överklassområde med hela livet framför sig, och rektorn kallades Batman för att han alltid hade en cape på sig. Underbara tider. Och just det, de stod också i centrum för en händelse som fick internationell uppmärksamhet och som än idag dominerar deras minnen.

Ett år klev en ny skolkamrat in i klassrummet. 16-årige Brandon Lee. En märklig kille på flera sätt och vis, inte minst för hans konstiga utseende som på något sätt skavde. Men med tiden visade det sig att han var trevlig och till slut blev han till och med riktigt populär. Han visste ofta mer än lärarna på lektionerna och i skolpjäsen spelade han huvudrollen där han i slutet kysste en 16-årig flicka inför en jublande publik. Men, Brandon bar på en hemlighet som briserade som en bomb när allt avslöjades.

Brandon var egentligen Brian MacKinnon. 32 år gammal! Och han hade gått på samma skola när han själv var tonåring för 16 år sedan. Många av lärarna som nu skröt om den begåvade och duktige Brandon, hade också Brian som elev på den tiden. Den 32-årige mannen hade alltså lurat alla över en längre tid att han var 16 år och en bedårande kille. Hur är det möjligt? Och varför?

Brian berättar själv i den här dokumentären. Men han vill inte ställa upp på bild, så skådespelaren Alan Cumming mimar till hans berättelse. Samtidigt så försöker de andra eleverna förstå hur de kunde ha blivit så lurade under några helsköna intervjuer. Animerade filmer får agera återskapande till de mest fantastiska situationerna. Det finns en del riktig video när allt rullades upp och media började gräva i den sensationella historien också. Och någon filmade såklart skolpjäsen där man får se Brian kyssa flickan, vilket är ganska obekvämt att se.

Det är en skön mix av härliga skotska personer som minns tillbaka på sin skoltid och en fascinerande berättelse, något av true-crime även om det är hyfsat oskyldigt i slutändan.

Klassiker var ordet! Såg den på bio när det begav sig.

Veckans dokumentärtips: The Wild and Wonderful Whites of West Virginia (2009)

Från Jackass-profilerna Jeff Tremaine och Johnny Knoxville kommer här en dokumentär om den mest white-trash'iga familjen som troligtvis någonsin dokumenterats. Familjen White i Boone County, West Virginia har en stolt familjehistoria av steppdans - då patriarken var den legendariska D. Ray White som anses vara den största och bästa av sitt slag och som har varit föremål för flera dokumentärer. Hans son Jesco White är känd som 'The Dancing Outlaw' och har också varit stjärnan i flera dokumentärer.

Men familjen White präglas inte bara av steppdans, faktum är att dansen överskuggas av allt trubbel de har försatt sig i genom åren. Många familjemedlemmar har dött av mord och självmord, och den yngre generationen White - som porträtteras i den här filmen - är i stort alla drogberoende, arbetslösa och kriminella. Och stolta över det!

De lever outlaw-livet. De sista sanna rebellerna. Den här dokumentären glorifierar dem lite genom titeln, förstås, och också genom att ha Hank Williams III sjunga hyllningslåtar framför kameran medan Jesco steppdansar på bordet bredvid. Det skaver måste jag erkänna, för jag ser absolut inget värt att hylla mer än att de är "originella karaktärer" och att de är familjekära.

För när Brandon döms till 50 års fängelse för mordförsök, när Kirk får hennes nyfödda barn taget av myndigheterna och hon tvingas in i drogrehabilitering, när brorsan Derek arresteras för våld i hemmet och när de röker och tar droger framför barnen - då försvinner i alla fall all min eventuella sympati.

Det är fascinerande att titta på dock! Som att köra förbi en tågkrasch. Jag blev mest fascinerad av Poney som är den enda som lämnat Boone County och faktiskt arbetar som husmålare i Minneapolis. Han är dock med i bara några minuter, vi har ju misärporr vi måste återvända till. Goda förebilder är inte vad den här dokumentären vill lyfta fram.

Tågkraschen har ett riktigt bra soundtrack också som bidrar till en underhållande helhet. Och trots min negativitet så finns det en sällan skådad ärlighet att hitta här. Whites ursäktar sig inte för vilka de är, på gott och ont.