Veckans dokumentärtips: The Thin Blue Line (1988)
Errol Morris klassiska dokumentär som ändrade spelreglerna för hur en kriminaldokumentär kan se ut. Mordet på polisen Robert Wood i Dallas 1976 när han blev skjuten av föraren av en bil han hade rutinstoppat återskapas här med skådespelare, och personerna som blir intervjuade - bland annat Randall Dale Adam som blev dömd för mordet och David Ray Harris vars vittnesmål fällde avgörandet, plus en massa poliser och utredare kopplade till fallet - tittar rakt in i kameran och driver själva narrativet framåt. Allt dränkt i en stark noir-känsla.
Jag har en ganska likgiltig känsla för den här klassikern. Jag har sett den några gånger genom åren, aldrig har den riktigt grabbat tag i mig men den här gången kändes den bättre och var engagerande nästan hela vägen. Man får ha i åtanke hur banbrytande den är för att vara från 1988, att Morris tar till oprövade grepp för att berätta historien om en mördad polis och möjligen en felaktigt dömd man.
Återskapningarna har definitivt en artistisk touch över sig. Det är rök ur pistolmynningen, en milkshake som faller till marken i slow-motion och ett fickur som pendlar fram och tillbaka. Skådespelarna övertygar dock inte. Men det här är inte en enda lång återskaping heller utan det används sparsamt och blir aldrig tröttsamt.
Den största behållningen är att lyssna på Randall och David argumentera för sina versioner av vad som hände den natten. Jag är investerad i det mystiska mordfallet - vem var det som sköt, vilken bil var det egentligen och varför ger Woods partner så motstridiga vittnesmål. Alla utredare, poliser och rättsmän som pladdrar på blir dock till slut för mycket för att hålla engagemanget uppe. Informationen blir repetetiv och där kunde Morris ha klippt lite bättre. (Klassad som en av tidernas bästa dokumentär och här kommer jag med åsikter om vad som skulle ha gjort den bättre...)
Man måste beundra den artistiska satsningen och att Morris ändå lyckas berätta en fascinerande kriminalhistoria. Inte en favorit för mig men väl värd att se när man har tröttnat på mallen - en mall som den här filmen grundlade.
Errol Morris klassiska dokumentär som ändrade spelreglerna för hur en kriminaldokumentär kan se ut. Mordet på polisen Robert Wood i Dallas 1976 när han blev skjuten av föraren av en bil han hade rutinstoppat återskapas här med skådespelare, och personerna som blir intervjuade - bland annat Randall Dale Adam som blev dömd för mordet och David Ray Harris vars vittnesmål fällde avgörandet, plus en massa poliser och utredare kopplade till fallet - tittar rakt in i kameran och driver själva narrativet framåt. Allt dränkt i en stark noir-känsla.
Jag har en ganska likgiltig känsla för den här klassikern. Jag har sett den några gånger genom åren, aldrig har den riktigt grabbat tag i mig men den här gången kändes den bättre och var engagerande nästan hela vägen. Man får ha i åtanke hur banbrytande den är för att vara från 1988, att Morris tar till oprövade grepp för att berätta historien om en mördad polis och möjligen en felaktigt dömd man.
Återskapningarna har definitivt en artistisk touch över sig. Det är rök ur pistolmynningen, en milkshake som faller till marken i slow-motion och ett fickur som pendlar fram och tillbaka. Skådespelarna övertygar dock inte. Men det här är inte en enda lång återskaping heller utan det används sparsamt och blir aldrig tröttsamt.
Den största behållningen är att lyssna på Randall och David argumentera för sina versioner av vad som hände den natten. Jag är investerad i det mystiska mordfallet - vem var det som sköt, vilken bil var det egentligen och varför ger Woods partner så motstridiga vittnesmål. Alla utredare, poliser och rättsmän som pladdrar på blir dock till slut för mycket för att hålla engagemanget uppe. Informationen blir repetetiv och där kunde Morris ha klippt lite bättre. (Klassad som en av tidernas bästa dokumentär och här kommer jag med åsikter om vad som skulle ha gjort den bättre...)
Man måste beundra den artistiska satsningen och att Morris ändå lyckas berätta en fascinerande kriminalhistoria. Inte en favorit för mig men väl värd att se när man har tröttnat på mallen - en mall som den här filmen grundlade.
