Ni som valde att INTE klättra i karriärstegen, hur gick det?

Detta är ett ämne som alltid fascinerat mig. Ibland ser man dom som jobbet "glömde bort", dom som suttit på samma tjänst och roll, säg 20,30,40 år. Slavar iväg med samma sak dom gjorde när dom började. Kanske ville dom aldrig längre än sin roll, kanske kunde de inte, kanske var de för dåliga, kanske blev dom diskriminerade av dom runt omkring, kanske saknades utbildning eller kontaktnät för att röra sig vidare till högre poisitioner. Kanske var man bara aldrig särskilt omtyckt och blev aldrig befodrad. Man har sett kollegor komma och gå medans man själv blivit kvar. Kanske ville man aldrig göra karriär utan enbart ha ett jobb för att betala räkningar och mat och inte mer.

Är det några av er där ute, som jobbat i samma roll under massa år, utan att avancera vidare? Varför gör ni det, trivs ni med att göra samma sak år ut och år in, eller varför har ni inte velat klättra till högre positionen? Jag möter dessa människor dagligen, folk som haft samma tjänst i 30 år medan andra gått vidare och blivit chefer och företagsledare. Men vissa stannar kvar i samma roll och växer fast. Klassikern är städaren jag träffade som jobbat i 41 år och var lika glad för det.

Så hur har det gått för dig som "stannade kvar" och aldrig gjorde karriär, medans du sett åren passera och kollegor göra karriär?

Att göra karriär handlar ofta inte om att gå till att bli chef, utan oftare om att byta arbetsplats eller yrkesroll.

Jag blir också lite förvånad när jag ser någon blivit kvar i 20-30 år på samma arbetsplats. Känner det har varit väldigt givande att se många olika arbetsplatser (som konsult, anställd).

När man byter arbetsplats får man också en chans att löneförhandla och ofta få upp lönen betydligt mer än om man är på samma arbetsplats i många år.

I min roll som expert och fokus på kompetens, så tjänar jag idag mer än vad de flesta chefer gör. Men annars så har det väl varit lite så att chefen ska tjäna lite mer än medarbetarna. Även om chefen råkar vara en helt färsk 20-åring som jobbar med ett team som har 45-åringar med 20 års expertkunskaper.

Det är inte utan anledning man ofta uppfattar chefen mest stjälper än hjälper.

Jag jobbade i fyrtio år på samma myndighet. Det ni!

Jag har aldrig ”gjort karriär” utan haft s.k. reglerad befordringsgång, vilket betyder att man får en finare titel för varje nytt antal år man jobbat. Ungefär som i det militära där man ”passerar graderna”.

Jag har akademisk examen och en specifik och efterfrågad yrkeskompetens. Började som amanuens i en tvåmodulare och slutade två dörrar från generaldirektören i en stabsfunktion, d.v.s. deltog i styrningen av myndigheten.

Nu har jag en finfin pension.

Gjorde jag fel? Var gräset grönare på andra sidan, vad det nu kunde ha varit?

Det var ett intressant jobb, och måste erkännas, ganska bekvämt. Långa luncher på någon av kvarterskrogarna. Flextid så man kom och gick lite som man ville, även om jag kunde sitta till elva på kvällarna om det var något intressant.

Många trevliga kollegor även om några var svin. Men jag antar att det kan vara så på många arbetsplatser.

Korrekt!

Främst inom industri/fabrik; när någon latmask på golvet (som gillar att vara befäl i sin grupp och dirigera) suktar efter att bli "chef på riktigt" och ta ett litet steg upp i ranking.

Tar snabbkurs i ledarskap, obildad f ö och ingen sympatisk person ö h t.
"Glömmer" snabbt sitt förflutna och går med tuppkam de första åren som gruppchef; ändrar helt språk och framtoning i sin nya roll som underbefäl.

Har själv under åren fått bryta helt med gamla bekanta, vars ego rusade i o m "karriären".

Håller med. Förvånande många verkar tro att göra karriär är detsamma som att bli chef eller att förflytta sig uppåt i hierarkin på en arbetsplats. Det kan det naturligtvis vara men antalet chefer är som påpekats i tråden begränsat och de flesta gör karriär genom att helt enkelt byta roll eller arbetsgivare och därmed ta ett språng i löneutvecklingen samtidigt som man utvecklas intellektuellt i och med nya/mer komplexa arbetsuppgifter.

Liksom TS har jag svårt för att förstå hur folk orkar göra samma sak i 20 år eller mer. Jag köper absolut argumentet att lönen är mindre viktig än livskvalitet men för mig är det inte livskvalitet att göra samma rutinjobb år efter år. Jag har bytt X antal gånger och även provat på att vara chef. Jag har många år kvar till pensionen och kommer definitivt att byta roll igen.

Det som du har gjort är förmodligen den lättaste (när man väl kommit in) vägen till ett bekvämt yrkesliv och hyfsade pengar. Personligen diggar jag inte offentliga sektorn men jag ser helt klart fördelarna i det val du gjort. Bara att gratulera. 🙂

När jag var väldigt ung blev jag förman för ett litet lag när förmannen gick på semester och delegerade den uppgiften till mig. Jag borde ha sagt att "ge tjänsten till Bengt-Göran istället". Jag ville verkligen inte vara en stropp men lade ju märke till vem som försvann extra mycket för att röka eller göra något annat än att arbeta och jag ville ta min uppgift seriöst. Dessutom är jag en snäll person som tycker mig kunna bli utnyttjad och vill inte ha det så. Kort sagt, här ser vi varför vissa inte passar i att vara chefer. Man saknar den naturliga auktoriteten.

Efter uppnådd ålder blev jag placerad i civilförsvaret. Väl där blev jag chef för en elverksgrupp. Det handlade om fyra man som skulle hantera ett portabelt bensindrivet elverk. Jag kände inte det minsta för saken, men där var bl.a. en civilingenjör och andra som gärna mekade med det lilla elverket. Jag hade istället rollen att stå bredvid, röka och övervaka det hela, precis som en riktig chef. Alla var nöjda och allt gick galant….

Jag jobbade i fyrtio år på samma myndighet. Det ni!

Jag har aldrig ”gjort karriär” utan haft s.k. reglerad befordringsgång, vilket betyder att man får en finare titel för varje nytt antal år man jobbat. Ungefär som i det militära där man ”passerar graderna”.

Jag har akademisk examen och en specifik och efterfrågad yrkeskompetens. Började som amanuens i en tvåmodulare och slutade två dörrar från generaldirektören i en stabsfunktion, d.v.s. deltog i styrningen av myndigheten.

Nu har jag en finfin pension.

Gjorde jag fel? Var gräset grönare på andra sidan, vad det nu kunde ha varit?

Det var ett intressant jobb, och måste erkännas, ganska bekvämt. Långa luncher på någon av kvarterskrogarna. Flextid så man kom och gick lite som man ville, även om jag kunde sitta till elva på kvällarna om det var något intressant.

Många trevliga kollegor även om några var svin. Men jag antar att det kan vara så på många arbetsplatser.

Det där låter som en dröm. Samhället jag trodde att jag utbildade mig för att möta när jag gick på universitetet. Men det fanns inte kvar när jag skulle ut i det😃

Tänker också att man kan gå mot strömmen och vara lite ärlig då och då även på Flashback. Jag hade nog gärna klättrat när jag var 25 - 35. Status och pengar. Nu när jag är äldre är jag ändå inte ledsen att det inte funkade för mig. Jag är inte dummare än de andra på jobbet men inte bra på folk, ansvar, stress eller konkurrens. Jag hade mått dåligt av det och inte presterat. Säkert blivit smygalkis eller något för att lätta på trycket.

Att vara chef innebär oftast att göra mer av det man tycker är tråkigt, och mindre av det man tycker är roligt. Jag råkar vara en förlorad själ som har stor kärlek till mitt jobb och kan snacka om det i timmar om någon bara är intresserad.

Jag har varit utpekad till ledarroller flera gånger men har oftast föredragit att lyckomaximera på bästa lön för roligaste specialistroll med rimliga tider.

Vet man vad man är bra på och tycker det är kul så är det väl onödigt att låta sig sidetrackas av vad andra tycker om ens visitkort?

Ja då var det nog bäst som det blev. Ska man vara chef ska man var toppchef, inte s.k. mellanchef. Då har man problem både med dem man ska chefa över och överordnade chefer. En klart otacksam och jobbig roll. För de som har förutsättningar och fixar det är det så klart bäst att vara sin egen. För många innebär det dock mycket oro och stress.

Stora IT system.