Antinatalism

Jag brukar ju hacka på religion att den är dålig på att förklara hur verkligheten funkar. Men religion är nog överlägsen vetenskap när det gäller att få människor att må bra. Dom religiösa struntar ju i bevis dom bara tror på det dom hoppas på istället. Och religion är ju väldigt populärt på den här planeten.

Både för religiösa och ateister så gäller det nog att ha rätt personer i sitt liv då brukar vi vara nöjda 😀

Ja, står man mellan att välja på att tro eller inte så är det inte så dumt att välja att tro. Då får man ett gladare liv och även om ingenting händer efter döden så kommer det knappast vara ett problem för den döda.
Nu är jag antireligiös men det känns ändå lite vrickat att det inte ens ligger en liten uns av sanning i vad så många människor trott på genom mänsklighetens historia.

Fast har man människor som man verkligen uppskattar i sitt liv så kan ju det vara tufft att tro på att man aldrig kommer få se dem igen.

Det finns uppenbarligen ingenting att diskutera då du är en kultmedlem och likt en plattjordare bara avfärdar alla källor som går emot din världsbild. Dina antinatalistiska premisser är redan motbevisade och det finns ingen anledning att ta någonting du säger på allvar förrän du visat antingen empiriskt eller logiskt att dina premisser du bygger hela din världsbild på stämmer.

Det var en självskattningstudie och de är inte vetenskapligt giltiga. Mitt exempel var lika giltigt då, att man har bevis för att gud finns eftersom de flesta människor upplever att gud finns.
Nej, det finns ingenting i filosofisk väg som vara sig är motbevisat eller inte.

Jag är ganska övertygad om min antinatalistiska ståndpunkt men det betyder inte att jag är ovillig att ändra åsikt. Tänk vad det hade påverkat livskvaliteten positivt om man tror på meningsfullhet.

Menar inte heller att allt du skrivit är fel utan det är sant. Det finns människor som uppskattar livet och tycker det är värt att föra vidare, jag tycker bara inte det finns tillräckliga motiv för att livet är något som är värt att föra vidare.

Folk med småttingar och småttingarna själva blir väl också deprimerade?


Att vi blivit bra på att överleva har varit en enorm aspekt av vår evolution, konstant sökande efter problem att åtgärda för att öka våra överlevnadschanser och dylikt bögeri är nåt konstant pågående i våra psyken. Så nej, den är inget som bara dyker upp och gör oss förskräckta när vi nästan blir påkörda av tåg eller nåt dylikt.


Enormt motstånd likväl.


Vårt psyke kretsar kring överlevnad, med eller utan uppenbara och direkta hot mot den, eller självmordstankar.


Förnumstig töntformulering.


Det kan finnas rimliga skäl till såna förhoppningar, men många ljuger för sig själva, både om hur bra det var förut och hur bra det ska bli senare. Folk skaffar glin för att de har nåt vagt minne av att ha varit lyckliga och sen när ongen blir lika olycklig som de själva kommer de ihåg, "Nej just det, jag var ju aldrig lycklig, jag mindes fel". Förebyggande motargument; nej, jag förutsätter inte att det gäller alla som skaffat ongar.


Nej, men om man vill bedöma om livets tillblivelse varit bra eller dåligt får man ju utvärdera allt det lett till.


Men nu diskuterar du trots allt inte med antinatalismen utan bara nån som håller med den mer än han tycker tvärtemot den. "Antinatalismen har sagt följande så jag skriver en respons till det istället för det du skriver". Om de som har det bäst har det typ bra och de som har det sämst har det genuint vedervärdigt är det knappast en irrelevant liten aspekt av livet man bara kan avfärda när man bedömer det och eventuellt vill försvara det som nåt bra, åtminstone inte om man vill kunna påstå att man är ärlig.


Du förnekar ju överlevnadsinstinktens betydelse för folks bedömningar av livet. Rimligare frågor vore om folk är mer lyckliga än olyckliga, om de är så olyckliga att det vore rimligt att de önskade att de inte fanns till trots att de aldrig tänker den tanken då den är för tung för många att tänka.


Jaha. Gå in till nån som deppar över sin cancer och säg att det finns de som har både cancer och ALS, "Så kommer du se att det vore värre då". Sen vet jag väl inte om nån slumpmässigt utvald typ på artonhundratalet hade det värre än de som blev torterade och folkmördade på nittonhundratalet. Så en konstig respons på flera sätt.


Varför det? Det är ju hur uppenbart som helst att det passar i den här tråden.


Äh. Liknelser är inget allt för avancerat, du får väl läsa vissa meningar två gånger.


Äh. I princip allt jag skrivit om lidanden, deppigheter, milda irritationer osv. har ju varit rena självklarheter. Dessa ständiga önskningar om förtydliganden får det att kännas som att jag måste diskutera och agera barnvakt på samma gång.

Det hindrar dem inte från att skaffa barn ändå.


Är det du säger instinkt, eller handlar det om att vi vill leva. Att man föredrar livet.

När det gäller män verkar det inte vara det. De bestämmer sig och sedan begår de självmord.

Vi vill leva alltså.


Idiotkommentar.

Nu säger du att du kan läsa människor och andras känslor. Det typiska antinatalismpåståendet, alla andra ljuger för sig själva. Då kan jag vända på det. Egentligen anser du inte det du säger, du ljuger bara för dig själv.

Jaha! Och vad är resultatet av det och hur motiverar du det.


Oj! Nu blev det en religion med budord. Frågan är hur majoriteten har det och hur det ser på livet. Inte vad du anser att de anser.

Många kanske ser på det på ett annat sätt än dig. Du verkar vilja bestämma hur de tänker och anser. Men frågan var om de önskade om det aldrig blivit födda. Varför undviker du frågan?

När det inte fanns samma sorts bedövning som idag, så led de nog mer. De flesta på 1800-talet led nog mer än de flesta idag. Eller menar du att det inte var så? De som blev torterade och mördade då, led väl lika mycket som de som blev det på 1900-talet.


Du har svårt att förklara det du säger. Jag ber om förtydligande och inget kommer. Om du själv inte kan säga vad som faktiskt är lidande, hur ska du då kunna visa att det du säger stämmer?

Hur är det ett svar på frågan?


Att vilja leva för att man har nåt att leva för är möjligt, att instinkten är där och bidrar till en sån vilja är garanterat.


Du menar alltså att de som begår självmord är de enda som tänker på det, vem är det nu som förmodar att han vet vad som rör sig i folks huvuden? Dessutom är det vanligt att de som begår självmord är såna som sagt nåt om det tidigare, ofta många gånger, så att det skulle vara fråga om att tanken uppstår varpå man bara fattar beslutet och genomför självmordet är felaktigt.


Det är det grundläggande tillståndet. Saker som gör det värt att leva kan bidra till det, att instinkten gör det är odiskutabelt.


Diskutabelt.


Jag skrev ju att det inte nödvändigtvis gäller alla. Menar du att rationaliserande av saker tills man kan se dem som mer fördelaktiga än de egentligen är inte är vanligt hos människor?


Att det är en påtaglig grymhet att ignorera lidandet hos de som blir hårdast drabbade av livets elände och förkunna att det ska bli fler sådana, vilket är oundvikligt om livet ska gå vidare.


Religion med budord, fan gaggar du om? Är livet godkänt om 51% har det typ bra och 49% har det genuint vedervärdigt?


Jag skrev ju att jag tycker andra frågor är mer relevanta. Räcker det med att man förbannar sin existens en gång eller krävs det att tanken är regelbundet återkommande under tillräckligt lång tid, hur lång tid i så fall? För nån månad sen hörde jag talas om en elvaåring som inte ville gå ut och leka med de andra barnen och att han istället låg på soffan och sa att han inte borde finnas, borde han räknas?


Sannolikt men knappast mer än torterade folkmordsoffer, vilket ju var vad som diskuterades?


Jaha.


Kanske är felet delvis mitt, man vet ju aldrig. Men till min heder föreslog jag ju en lista över saker som kunde graderas och bedömas om det nu är så vanskligt, men då blev du vrång.

Det var det väl. De kan vara deprimerade trots att de har barn. Men det behöver inte hindra dem att skaffa barn eller ångra att de skaffat barn.

Fast hur vet man att det är det i fallet med livet, eller att det är insikten att dö som skrämmer dem. Att det är att förlora det enda de har. Inte en överlevnadsinstinkt utan något annat. En önskan att leva och uppleva. För vad är det egentligen som skrämmer människor med döden?


Det är olika mellan kvinnor och män. Kvinnor är sällan allvarliga och använder självmord ofta som hot. Men de flesta män säger inte ett ord, inte heller gör de det halvhjärtat som kvinnor. Kvinnor gör försöken oftast när de vet att någon ska komma och hitta dem. När män gör det är det definitivt. Det är inte ett rop på hjälp som man påstår, utan ett beslut som man tagit och genomfört. Man har säkert funderat ett tag. Men när man tar beslutet är det nästan alltid oåterkalleligt.


Att vi kan gå mot instinkten, om det nu är den, är odiskutabelt.


Jättevanligt. Men jag pratar generellt. Tvärtom gör en del, men det är ovanligt, men det betyder inte att de är förnuftigare heller. Jag menar att det handlar om känslor och personlighet. Människor föds inte som tomma blad. Alla är inte likadana. De som tror det, förstår inte andra människor.


Jag ignorerar det. Det är du och antinatalisterna, som säger att lidandet är så så svårt för alla, så ingen borde födas.


Klart det är en tro egentligen. Att man tror att intigheten ska avskaffa allt lidande och att man ser sig som god utifrån det. Livet är självupplevt. Är livet godkänt om 99% har det bra och bara 1% har det vedervärdigt, om vi nu bara ska dra siffror ur luften.


Hur många barn gör det? Ska bara det barnet räknas? Hur ser det på livet nästa år?


Du tänker att man led mindre förr. Men alla din argument är baserade på enskilda händelser. Du måste se det i det stora. Hur är det generellt och hur ser människor generellt på sina liv. Du bara tjatar om specialfall som nån vänsterbliven och försöker göra dem till en norm. Men så är det inte.

Jag har efterfrågat det. Men det säger ändå inte att det går att mäta som du vill. För det handlar om hur varje individ upplever det och det är extremt olika. De som överlevt ett enormt lidande, är för det mesta glada att de lever. Så vad innebär det då?

Jag tänker fråga dig så här. Tror du allvarligt på antinatalismen, eller försöker du försvara något du egentligen inte tror på själv. Önskar du att du aldrig blivit född?

Är du alldeles helt säker på det fetade, och att inte självskattning är en accepterad metod i t ex psykologisk forskning? Jag förstår vad du tror, men vad vet du faktiskt om detta?

Jaha, men likväl fungerar väl inte det där med att motverka deppighet genom ungproduktion om man med glinet i näven alltjämt är deprimerad?


Förlusten av livet skrämmer för att det är gynnsamt för vår överlevnad att vi har den rädslan. Rent allmänt vill vi även behålla allt som är bra, har vi bra saker i livet vill vi inte förlora dem vilket döden innebär att vi skulle göra.


Det där låter som nåt populärvetenskapligt blandat med anekdotisk bevisföring och bonnförnuft som inte är särskilt förnuftigt. Kvinnor tar livet av sig på riktigt också, var det då meningen att det bara skulle vara rop på hjälp?


Att den är stark är också odiskutabelt, mycket starkare och mer krävande än intellektet.


Jaha.


Anser du det kompatibelt med att vara snäll och sympatisk?


Inte jag, tycker jag är väldigt casual i jämförelse med de mest nitiska, förkunnar ju om och om igen att det är fullt tänkbart att nån som påstår sig ha ett bra liv faktiskt har ett sådant, även om jag inte skulle ta det för givet.


Skulle inte intigheten avskaffa lidande?


Med tanke på hur vedervärdigt vedervärdigt är skulle jag säga att det känns svårt att berättiga. Bra är ganska trivialt i jämförelse med vedervärdigt.

Med det sagt försökte jag faktiskt få igång ett samtal med nördfan om just det men han blev hal och vrång, den sopan.


Hur skulle jag kunna veta det? Räknas han?


Specialfallen är trots allt de som verkligen får betala priset för livets spridning. Och det är dessutom inte bara specialfallen som lider, många andra går runt och känner sig allmänt otillfredsställda och halvmesyrligt deppiga utan att befinna sig i tortyrhålor.


Är det inte mest så det är i pekorala tramsfilmer? "Jag besegrade cancern och vann livsglädjen, nu ska allt bli annorlunda!", i verkligheten tenderar nog såna typer mest att ha en kortare tid då de blir höga på att se livets mirakel överallt, och ett halvår senare är de lika sura och griniga som de alltid varit. Folk lever i rätt snäva tidsluckor, saker blir snabbt preskriberade.


Jag anser att den har mer rätt än fel, försök till implementerandet av den kan nog dock göra mer skada än nytta. Svårt att tänka sig att massa svartingar och dylika äckel med en IQ på 80 skulle ta till sig att man borde avstå från att föröka sig för att det vore bra om de som ännu inte satts till världen skulle besparas lidande, de har ju knappt nån empati för de som redan lever så det torde vara för mycket begärt att de skulle ha det för de icke existerande. Det vore nog mest folk som har empati och intelligens som skulle kunna tänka sig att avstå, och om man måste välja är det ju såna man skulle föredra som ungproducenter hellre än stendumma sadister.


Inte med nån direkt intensitet, lite halvmesyrligt nån gång ibland. Det här året har dessutom varit ganska behagligt.

Däremot, om man betänker de allra värsta lidanden som drabbat folk och frågar om det för den sakens skull vore bättre att ingen av oss satts till världen så de sluppit det de drabbades av kan jag inte säga nej direkt. Och det finns de som kommer drabbas av dylika eländen inom de kommande 100 åren pga fortsatt ungproduktion.

Nej, en självskattning är en tolkning, en tolkning består av tyckande och är starkt präglad av människors unika åsikter och tankegångar. Vetenskap är fristående från subjektiva inslag.

Är du HELT SÄKER på att självskattningar inte används i forskning i psykologi? Om du inte är typ psykologiforskare själv bör du vara lite försiktig om vad du faktiskt bara gissar och tror. Kanske rent av kan börja plugga psykologi själv, som min dotter gör sedan några år?