F300: Flashbackarnas egna topp 300

1 Cohen – Dance me to the end of love (live) – (min betygssättning: 7/10)
2 Cohen – Take this waltz (paris) 8
3 Cohen – If it be your will – okänd. Lågtempo, fridfullt. 6
4 Cohen – The partisan – sällan hörd. 7
5 Withers – Ain´t no sunshine – känd, lågtempo, åt blueshållet. 6
6 Louis Armstrong - La vie en rose – tjusigt, men vill nog hellre ha den på franska, 7
7 Pulp – This is hardcore – Som filmmusik till en actionfilm, teatraliskt, inte så melodiskt, 6
8 Spiritualized – Ladies and gentlemen we are floating… Drömskt, enkel melodi i komplicerat arrangemang. 7
9 Prince – Purple rain. Mäktigt lågtempo. Ingen låt jag söker upp för att lyssna på, men visst blir jag berörd när jag hör den 10
10 Bob Marley – Don´t rock my boat . Okänd. Ingen tydlig melodi. 5
11 death in june - unconditional armistice, Okänd, lågtempo, Skön röst men halvsvag sångare, kass estetik/text men trevlig melodi 5
12 Nina simone – I wish i knew how it would be to be free. Okänd jazzpop 5
13 Mahalia Jackson – Summertime. Långsamt, innerligt, högtidligt 6
14 Cornelis – Somliga går med trasiga skor, ganska deprimerande text. 7
15 Frankie goes to Hollywood – The power of love. Storslaget, långsamt. Jesusbarnet och tre vise män, minsann! 7 för melodin, 8 för filmen.
16 Hederos & Hellberg – Pale blue eyes. Pianot får mig att tänka på Imagine. En harmonisk känsla; vackert. 8
17 Velvet underground – Pale blue eyes. Gitarr och tamburin och Lou Reeds röst, annars som ovanstående. Reed är en bättre sångare, men H&Hs pianoarrangemang var snyggare. 7
18 Oasis – Live forever . Bra utan att glänsa, 7.
19 james brown & the famous flames - please please please. (1956?) Är det här den enda skivversionen? Den tycks mig en smula tam i jämförelse med längre liveversioner på youtube... 7
20 Smiths – There is a light that never goes out. Nej, inget jag förstår mig på. Melankoli. 3
21 Cortex – Morning moon . Okänd men bra driv. 6
22 Dogs – The most forgotten french boy. Har viss sextitalsklang men melodin imponerar inte 5
23 Police – Every breath you take. Har svårt för både Police och låtar om svartsjuka. 2
24 Rolling stones – Beast of burden. Ovant att höra den med RS. Helt okej utan att glänsa. 6
25 Bowie – Here comes the night. Gillar ljudbilden 7
26 Guns n roses – Since i don´t have you . Ganska poänglös version från ett band jag aldrig förstått hypen runt. 5
27 Bryan Ferry – I´m in the mood for love. Ferry är förstås cool, men den här gamla evergreenen i samba eller rumbatakt (?) var väl oväntat och inte helt lyckat. 5
28 Roxy music - Jealous guy . Jättetjusig melodi som naturligtvis förlorar på den tråkiga texten. 8
29 Mike Oldfield – Moonlight shadow. Snygg melodi, svårt sliten av radion 9
30 Håkan Hellström & Maggio – Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Okänd men storslagen arenakärleksduett. Fränt 8
31 Lars Winnerbäck – Faller . Trubadurpop som inte riktigt fäster. 5
32 .Nina Simone – Sinnerman. Lång, med hektiskt tempo. Okänd men intressant spisarmusik. 8
33 Patti Smith – Because the night. Känd nostalgi... 10
34 Paul Simon – 50 ways to leave your lover. Låg på en av de första LP-skivorna jag köpte… 7
35 David Bowie – Space oddity. Utmärkt och varierad komposition.. Melankoli… 9
36 Bob Dylan – Knockin on heavens door. Lågmäld storslagenhet 9
37 George Harrison – My sweet lord. Klockrent mästerverk. 10
+38 Eva Dahlgren – Vem tänder stjärnorna. Perfekt! 10
39 Gyllene tider – Sommartider / flickan i en Cole Portersång. Oväntat medley; utmärkt allsång.. doobi doobi dam dam… 8
40 Clash – Train in vain. Åh tusan! Den hade jag glömt! 9
41 Beach boys – Then I kissed her. Snygga klanger och bra låt, men ”borde” det inte vara en tjejgrupp som sjunger den? 8
42 U2 – Unchained melody. Hög intensitet men inget förstahandsval av vare sig låt eller uttolkare. 7
43 Velvet underground – Guess I´m falling in love. Okänd men fränt rockigt pumpande. 9
44 16 horsepower – I gotta gal. Banjoplink. Ganska långt från min smak om än inte direkt dåligt. 3
45 Ben E King – Stand by me. Lite smörig och väldigt överspelad av radion. Insmickrande 5
46 Righteous brothers – Unchained melody. Den version som blivit den ”klassiska”. Tjusig röst, njutbart. 10
47 Johnny cash – Wayfaring stranger. Han har en behaglig röst, men genren ligger inte riktigt för mig. 6
48 Johnny Cash – Solitary man. Trevlig refräng och tempo. 7
49 Johnny Cash – Man in black. Gravallvarligt… 7
50 Johnny Cash – A satisfied mind. Elegans i det enkla. 7
51 Springsteen – The river. Lätt svulstig arenarock som inte riktigt fallit mig i smaken 6
52 Springsteen - I´m on fire. Relativt lågmält. 7
53 Dire straits – Brothers in arms. De har ju ett helt eget ”sound”. Låten blev ju svårt överspelad av radion och var aldrig någon av mina favoriter i samtiden. Men visst har den en tidlös storhet. 8
54 Springsteen – Streets of Philadelphia. Troligen hans bästa i mina öron. Ganska annorlunda hans övriga låtar och arrangemang. Suggestivt driv och enkel melodi 10
55 Jeff Buckley – Hallelujah . Vet inte om jag såg något behov av en nytolkning av den här låten, men det blev väl helt okej. 7
+56 10 cc – I´m not in love. Högst säregen. Som en smekning mot öronen. 10
57 Sinead O´Connor – Nothing compares 2 u. Tjusig men radiosliten och melankolisk. 8
58 Cat Stevens – Morning has broken. Jättehit som man sällan hör numera. Vackert. 10
59 John Lennon – Imagine (remastered 2010??) Det verkar finnas en version på youtube ”remastered 2010” men där är det en kvinna som sjunger, och den är gräslig 1. Om du däremot menar ”remastered 2020” så är det förstås en av mina största favoriter genom tiderna… (10)
60 Rolling stones – Sympathy for the devil (50-årsversion). Såg inget behov av att låta ljudtekniker klåfingra på den här heller, men visst är det en riktigt läcker och suggestiv låt. 10
61 Pink floyd – Another brick in the wall (2001). Jättehit. Tjusig men slår inte riktigt an på mig. 8
62 Tracy Chapman – Talkin about a revolution. Hygglig vispop utan att glänsa. 6
63 Eric Clapton – Wonderful tonight. Tillbakalutat och vackert. 10
64 Nick Cave – Lime tree arbour. Okänd; lite jazzpopigt; okej nattmusik men lite tråkig. 5
65 Nick Cave – The ship song. Ganska skönt lunktempo. Kan säkert växa med upprepade lyssningar. 6
66 Cure – Just like heaven. En ganska säregen ”ljudvägg” Vackert och lite melankoliskt. Jag köpte ”skivan” på kassett när det begav sig… 8
67 Cure – Lovesong . Njae. Lite tam. 6
68 Nationalteatern Men bara om min älskade väntar . Utmärkt kärlekssång. 9
69 Eurythmics – Miracle of love. Tror jag köpte singeln, men den här lite pretentiösa åttiotalsballaden slog aldrig riktigt an på mig. 7
70 OD – Vals i Valparaiso. Djup ljudbild, men okänd melodi som inte fastnar vid första lyssningen 5
71 Cure – Close to me. På ovanligt piggt humör. Säreget och positivt. 9
72 Prince – Little red Corvette. Hamnade alltså även på p300 … men inget jag känner igen… Snygg ljudbild men ingen märkvärdig melodi. 6
73 Avicii – Without you. Mycket radiospelad. Den där klaviaturslingan satte sin prägel på hela det året den var aktuell. Jag ”fattade aldrig grejen” med Aviciis kalla, mekaniska melodislingor, men genomslaget gör den ju till en popkulturens klassiker vare sig man gillar det eller ej. Men jag misstänker fortfrarande att det här året var ett historiskt musikaliskt lågvattenmärke. 6
74 Cave & MacGowan – What a wonderful world. Mm; jag upptäckte den här för ungefär ett halvår sedan. De gör den bra, men kanske är det svårt att misslyckas? 8
75 Kent – Kräm. Där finns ju en tjusig melodislinga. Men för övrigt står jag helt oförstående inför hela ”fenomenet Kent”. Vad var tanken bakom? Det var en generation som inte var min som höjde detta till skyarna. Den obehagliga filmen förstärker intrycket av ångest och depprock. Motstridiga känslor. 5
76 Kent – Kevlarsjäl. Inget som levererar de kvaliteter jag prioriterar . 4
77 Kent – Blåjeans. För vänner av elgitarrmangel. 5
78 Ray Charles – I´ve got a woman. 1954 minsann! Mellan jazz och blues med en rak, pumpande rytm. Kanske mera musikhistoriskt intressant än omedelbart njutbar. 6
79 Them – Gloria. Utmärkt sextiotalsgarageslammer med en läcker elorgel i bakgrunden 9
80 James – Sometimes. Ett pumpande driv mot en ganska tillbakalutad, inte särskilt säregen sångmelodi 6
81 Peter Tosh & Jagger – Don´t look back. Där ser man! Pigg ska! Aldrig hört men klart kul! 9
82 M. Jackson – The way you make me feel. Har väl aldrig riktigt fäst mig vid den här onekligen svårt radioöverspelade låten. Men med filmen för ögonen lyfter den! Jäklar vilken fröjd det är att se honom röra sig och dansa! 9
83 Whitney Houston – How will I know. Mm… visst kan hon sjunga, men de här lite svulstiga åttiotalsballaderna med basen i funkdisco… det är gjort för amerikanska öron… Bra men får mig inte att vilja köpa skivor. 7
84 Whitney Houston – My love is your love. Lågmält, ljuvt, snygg film. 8
85 Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå. Den griper tag. 10

86 Fred Åkerström – Jag ger dig min morgon. Inget jag själv brukar söka upp men...Finstämt, stämningsfullt 10
87 Cornelis – Sommarkort. Bra låt om än något radiosliten. ”En stund på jorden” Vemod. 8
88 Cornelis – Veronika . Typisk Cornelis. Välgjord melodi men texten har något gravallvarligt och ocharmigt som inte direkt lockar mig. 5
89 Marie Fredriksson – Så skimrande var aldrig havet. Youtubefilmen. Första 1.20 är fullkomligt magiska. Det kunde gott räcka så. Att lägga på mer tryck och ackompanjemang i en andra vända drar ner intrycket, men… 9
90 Afzelius & Wiehe – Tusen bitar. Mera vemod till vacker melodi. 7
91 Christian death – Romeos distress. Obekant som drar åt lite olika håll. Inte dåligt men hade nog behövt en trallvänligare refräng… 6
92 Misfits – Last caress. Vital gladpunk med trist estetik. 9
93 Clash - London calling. Febrig intensitet. På gränsen till 80-talet. Och musik från Usa är väldigt irrelevant. 80-talet börjar här och detta är signaturmelodin (även om det kanske bara var i Sverige den slog). 10
94 Guns n roses – Used to love her- but I had to kill her(!?) Vad är det för jäkla text? Och i stort sett den enda raden. Varför skulle det vara något för en lyssnare att uppskatta? Satans mördare! Och inget försonande i melodin heller. 1
95 Guns n roses – November rain. Åh, suck ; 9 minuter. Berömd låt… av någon anledning. Ambitiöst orkesterarrangemang, stråkar ger ju klass. Men jag saknar förmåga att uppskatta grinande gitarrsolon, jag har mest bara tråkigt. 4
96 Foreigner – I want to know what love is. Pretentiös 80-talsballad. Den här genren passade mig dåligt och spelades på tok för ofta i radion. Tjejmusik. Onekligen framträdande i sitt slag, men ingenting jag lyssnar på frivilligt. 5
97 Whitesnake – Is this love. Mera seg 80-talsballad. Suck. Och elgitarrsolon på det... 4
98 Alice Cooper – Poison. Jag är ju ingen hårdrocksvän men Alice Coopers melodier kan passera som tungfotad glam 7
99 Guns n roses – Don´t cry. Melodin har en viss tjusighet, men de gör ju sitt bästa för att sabotera helheten. Skjutvapen, svartsjuka och ond bråd död . 5
100 Scorpions – Wind of change. 1990 i ”det nya Europa”. Jag hade en östtysk väninna som i efterhand försökte uppmärksamma mig på den här. Men jag satt ju här i Sverige med öronen fulla av världens kanske bästa låt – Joyride… Det ena hade förstås inte behövt utesluta det andra. Stor symbolisk kraft. Ett ögonblick i tiden. Bra låt i en sliten genre. 8.
101 Cure – Friday I´m in love. När Cure är på uppsluppet humör. Borde ju passa mig väl, och visst… Lite radiosliten är den väl. 8
102 Robyn – Dancing on my own. Heh… Okeej. Jag är inte särskilt bekant med Robyns musik eller den här tidens musik överhuvudtaget, men nog är jag lite frågande inför att detta skulle vara hennes bästa. Är inte t ex ”Be mine” ännu vassare? Så millenieungdomarna fick en listetta de kunde känna igen som ”sin egen”, samtidigt som de flesta… eller åtminstone ganska många, äldre kunde acceptera den som en genuint bra poplåt. Bra driv. 10
103 Kate Bush – Hounds of love. Jag brukar uppskatta henne, men det här var… oharmoniskt. Väntade förgäves på en melodisk refräng. 5
104 MIA – Paper plane. Febrilt driv, men lite tjatig. Jäkla skjutvapensestetik. 6
105 Madonna – Like a prayer. Äh. Det här får mig att misstänka att du / Cleolina var påverkad av låtarna på p300 när listan gjordes. Som någorlunda entusiastisk Madonnabeundrare under åtminstone hennes 10 första år står jag ganska frågande till att denna överhuvudtaget skulle platsa bland hennes 10 bästa. Jag vill ju mycket hellre lyfta fram låtar som ”La isla bonita” eller ”Who´s that girl” eller suggestiva ”Justify my love”. Bra men inte särskilt säregen. 9
106 Michael Jackson – Billie Jean. En sådan där låt som liksom blivit en symbol för sin tid. Svänger ju bra utan att direkt imponera. Helen Slater i långfilmen två år senare charmade mig mer. 8
+107 Dexys midnight runners – Come on Eileen. Ett renodlat lyckopiller. En av 80-talets allra bästa melodier. 10
108 Europe – The final countdown. En klatschig synthook; kalla kriget och atombombsångest stöpt i pudelrockballadsform. Onekligen en passande exponent för sin tid. Svårt nött av radion, förstås. 9
+109 Kiss – I was made for lovin you. Som om de lånat både musikstil och garderob från Sweet. Oemotståndlig glam. 10
110 Queen – Radio ga ga. Jag tyckte väl att den var ganska blek jämfört med sina samtida låtar på listorna (senvinter-vår -84), men visst har den ett klangmässigt mäktigt intro. 7
111 Muddy Waters – Mannish boy. Blues från 1955 med bra driv, minsann. Jag uppskattar den som ett fint ”skolexempel” för sin genre, även om det ju är en genre jag normalt har svårt att uppskatta. Repetitivt tunggung. 6
112 Yazoo – Don´t go. När det begav sig tyckte jag ljudbilden lätt för kall, men med åren kan man visst bli nostalgisk även inför detta. 8
113 Michael Jackson – Man in the mirror. 80-tal, samhällsengagemang, mediehjältar och band-aid; välmenande och präktigt. Och för MJ typisk popfunk för amerikansk smak… 7
114 Elvis - Can't help falling in love. Blue Hawaii 1961. Lite högtidlig men elegant kärlekssång. 10
115 Tom Jones – It´s not unusual. Storartad sångare, häftigt blåsarrangemang, riktigt bra melodi. Fast han har ju många man lika väl kunde berömma så. 10
116 Marc Cohn – Walking in Memphis. Okänd artist, men låten var väl en radiohit i tiden. Arenarock i Springsteens anda. Gospelkör och landsbygdssvårmod. 6
117 Secret service – Oh Susie (1979) Det här lät ju väldigt fräscht för sin tid. Varmare, poppigare syntar och lättnynnad melodi. Ganska unik ljudbild, kan jag tycka nu. 9
118 Meat loaf – I´d do anything for love. 7 minuters teatralisk storslagenhet. Bara att sätta sig tillrätta och låta sig svepas med…Spice world. 10
119 Velvet underground - I found a reason. Lågmält, luftigt, stämmor, flummigt. Låter väl typiskt början av 70-talet. 6
121 ” ” (demo) Tycker jag uppfattade texten tydligare här. Kärlekssång, alltså. Munspel ger sällan några pluspoäng i mina öron. 7
120 Velvet underground – Who loves the sun. Hehe, det var ju oväntat att de skulle kunna låta så beachboysaktigt… 7
122 Velvet underground – Waiting for my man. Pumpande rockigt driv. Fränt. 9
123 velvet underground – White light/ white heat. Bra pianodrivet driv, lätt kaotisk ljudbild; avantgardism. 8
124 Velvet underground – oh gin, demo. Bluesrock. 6
125 Velvet underground – Beginning to see the light. Tar sig med tiden. Växlar karaktär. 8
126 Roky Erickson – I think of demons. Mera okänt. Helt okej utan att direkt imponera. Larmig gitarrpop. 7
127 Roky Erickson – You don´t love me yet. Låter gnälligt, amerikanskt och dylanskt. 3
128 Roky Erickson – Anthem . Sådan här berättande text på utrikiskt språk går en smula över huvudet på mig som i stort sett bara är intresserad av snygga melodier. Kan säkert växa med flera lyssningar, men 7
129 16 horsepower – Nobody cept you. Mera räligt banjoplinkande. Sjunger ju bra annars… 4
130 = 23
131 Springsteen – Born to run. Arenarock som jag inte direkt uppskattar när det kommer på bilradion, men med officiella filmen för ögonen är den ju ganska mäktig ändå… Man låter sig smittas av den visuella entusiasmen. 8
132 Springsteen – Badlands. Som han brukar låta. Lätt sluddrande sångsätt. Åttiotalssaxofonsolo kompenserar för den jädrans elgitarren… 5
133 Springsteen – Hungry heart. När den här kom var jag nog ändå ganska imponerad. Tveklöst förförisk melodi. 7
134 Springsteen – Brilliant disguise. Kände inte igen titeln, men, visst är den känd; bra val. 7
135 Springsteen – Secret garden. Ett suggestivt, stillsamt, vemodigt driv i ljudbilden… och det är liksom hela ”grejen”, ja, utöver den stämningsstödjande filmen då, men melodin står ju still och ger inget extra till upplevelsen. Jodå, det är hör- och sevärt. 7
136 Springsteen – Blood brothers. Trodde inte han skulle ha så många hyfsade lågmälda låtar, så jag är lite (positivt) överraskad, men vi ska nog inte anstränga mitt tålamod med flera Springsteen på raken. 5
+ 137 Rolling stones – Satisfaction. Chachacha och Å jänta å jag. Molnen skingras och plötsligt är allt bara självklart och underbart svängigt. 10
138 Rolling stones – Rocks off. Tjusigt boogiepiano och fränt blåsarrangemang. Röjigt, svängigt. Aldrig hört förr tror jag men visst blir man glad. 9
139 Rolling stones – Stop breaking down. Bluesig rock är ju deras specialnisch men det bluesiga ger ju i sig inga plus i mina öron. 5
140 Rolling stones – Shine a light. Titeln såg bekant ut men musiken var det inte. Lite trevligt arrangemang men de har ju så många melodier som förför och svänger så mycket mer. 6
141 Tom Petty – Don´t come around here no more. Hehe! Det var en överraskning. Svamputflykt! Han har en röst och ett sångsätt som låter som en gnällig närking, men låten är ju bra och filmen fascinerar. 1985 minsann... 8
142 Tom Petty – Here comes my girl. Mja… Lite spretande sak som inte riktigt fångar mig. 5
143 Roxette – The look. Nu är jag ”hemma”! Aldrig sett filmen förr. Är väl inget förstahandsval men visst är den lysande… 10.
144 Katrina & the waves – Walking on sunshine. Som radionummer ter den sig ganska sliten, men med filmen för ögonen sprakar det ju. Ett piggt glädjepiller. 10
145 Sam Cooke - What A Wonderful World. Mycket känd och därmed kanske lite väl överskattad i förhållande till min smak. 6

+146 Beach boys – Good vibrations. Ja, om vi bara väljer en eller två är det också mitt val. Det är den som även jag uppfattar som deras mest radiospelade och läckraste komposition. 10
147 Johnny Nash – I can see clearly now. Hmm. Det är ju riktigt ädel gladpop, men har man en gång vant sig med Jimmy Cliffs tolkning ter sig originalet en smula brötigt i ljudbilden. 9 (med +1 för Cliff).
148 Baccara – Yes sir, I can boogie. 1977 i toner. Mäktig tidskapsel och nostalgi. Naturligtvis en av hela 70-talets mest kända och bästa låtar. 10
149 Mungo Jerry – In the summertime. Ännu en som ter sig svårt sliten som radionummer men som återfår sältan med film för ögonen. 10
150 Police – So lonely. 1978. Mycket tidstypisk nyvåg, annars inget speciellt. 6
151 Daf – Der Mussolini. Kallt syntblippande. Ganska frånstötande. 2
152 Daf – Brothers. Låter mekaniskt. Nog mest för syntentusiasterna. 5
153 Daf - Als wär's das letzte mal. Jag tröttnar fort på detta. 3
154 Daf – Mein herz macht bum. Nej jag förstår ingenting av detta. Vilken kvalitet är det som lyssnaren förväntas uppskatta? Vad är själva ”grejen”? Får mig att längta efter Siw Malmkvist… 1
155 Cortex – Morning moon. Engelskan låter så svensk att man undrar varför de inte sjunger på svenska. Men melodin har onekligen något som fångar. Låter så bekant att jag trodde att det var någon mer känd utländsk storhet som gjort den. 8
156 Ebba grön – We´re only in it for the drugs no 1. Utmärkt melodi, tempo och intensitet. Snyggt typexempel på punk, får med både ”anarki” och ”jävla svin” 9
157 Ebba grön – Staten och kapitalet. Naturligtvis punkerans största hit eller ”signaturmelodi”. Furiöst driv! Klart sevärd film. 10
158 Ebba grön – 800 grader. Stor hit men jag har aldrig varit riktigt förtjust i den texten. Atombombsångest i kalla krigets tid. Idag med perspektiv kan man ana att ångestskaparna är ungefär konstanta genom tiderna, men det perspektivet hade vi ju inte då när vi var unga. Men naturligtvis är det en låt med bra tryck. 8
159 Ebba grön – Die mauer. Näe, fångar mig inte. Saxen var ju lite läcker. Om de saknade en film hade de kanske kunnat ta ”Tuu mua vastaan”… 5
160 Ebba grön – Tittar på tv. Mm. Högst tidstypisk nyvåg från omkring 79-80. Skaplig refräng. 7
161 Ebba grön – Nu släckas tusen mänskoliv. Lite vulgärt och lättköpt, kanske. Maffig ljudtapet. 6
+162 Depeche mode – Just can´t get enough. Ja, absolut! De började på toppen. Synd att de inte fortsatte på det här livsbejakande spåret. Den där franska tv-produktionen är ju så jäkla gullig! 10
163 Oasis – Don´t look back in anger. Jag har inga minnen av att ha lyssnat på Oasis när det begav sig, men försöker ta igen mina luckor nu i youtubetiden. Det är Lennon- och Beatlespastisch och frågan är om de inte till och med överträffar förebilden. 10
+ 164 Verve – Bitter sweet symphoy. Förknippar den här med slakteriets hörselkåpor med musikkanal så sent som omkring 2004, men naturligtvis (ännu) en fullkomligt perfekt poplåt. Det är de maniska stråkarna i (vingligt) samspel med trumtakten som gör susen. Och förstås en frän film. Himmelsk skönhet i toner. 10
165 Supergrass – Alright. Haha! Nu levererar du! Du har en säker smak för 90-talet! Den här hade jag helt glömt. Den hade nog platsat på min egen lista om jag bara känt igen titeln på den hitlistesammanställning jag utgick från för 1900-talet. Charmig tramsfilm. 10.
166 Supergrass – Caught by the fuzz. Som nyvågmusik för nittiotalet. Obekant för mig. Intensivt, spretigt, kort och väldigt engelskt. 9
167 Oasis – Stand by me. Inget jag känner igen, men gedigen brittpop och fascinerande film. 9
168 Blur – Tender. Hyperläcker popgospel över 6 minuter. Jag är en klåpare när det kommer till 90-talet, men du hittar pärlorna! 10
169 Pink – Just like a pill. Utmärkt poprefräng i livligt tempo. 8
170 Londonbeat – I´ve been thinking about you. Mm. Det finns ett tiotal hitlåtar som låter ungefär så här och liksom utgör en helt egen genre. Kunde ha hamnat på min lista med. Man blir ju glad. 10
171 My chemical romance – Famous last words. Brötigt, slamrigt, nästan skrikigt i tjocka ljudsjok. Kräver nog några lyssningars tillvänjning. 7
172 The contours – Do you love me. 1962 minsann! Mycket känd låt, men jag trodde det var Chubby Checker som så många andra i det stuket. Mycket intressant wikipediatext. Snygg film som höjer betyget till .. 10
173 Edwards & Garrett – Don´t look any further. Soulballadduett. Såå amerikanskt och mycket radiospelad. Ganska läcker ändå. 7
174 Imperiet – Märk hur vår skugga. Man blir ju mörkrädd. Alldeles för dyster för mig. 3
175 Taco – La vie en rose. Ehe!? Höggradigt kitschigt och svårartat smörigt. Var väl ingen särskilt lyckad tolkning av låten men det ska nog inte tas alltför allvarligt heller. Lite festligt; som en blinkning, en pose. 7

176 Van Morrison – Bright side of the road. Jag har väl aldrig förstått mig på honom, men det där var ju ett utmärkt val! Luftigt, tillbakalutad sommarkänsla. 8
177 Mark Morrison – Return of the Mack. Amerikanskt, ganska sävligt gung. Ingen sensation men fullt dugligt. 7
178 Popsicle - Hey princess. Sextitalsretro. Luftigt, sympatiskt. Lätt att gilla. 8
179 Brainpool – Bandstarter. I stort sett samma som ovanstående (plus såpbubblor!). 8
180 Maria McKee – Show me heaven (demoversion). Nu tycker jag ju att de där basstötarna som saknas här är väldigt läckra (borde väl varit kopplat till Twin peaks-introt), men det är fortfarande en sensationellt bra lågtempolåt. 10
181 Donna Lewis – I love you always forever. En av de där hitsen som satte sin prägel på 90-talet. Påminner lite om Bangles. 10
182 OMD – Sailing on the seven seas. Syntar men framförallt trumdunkande. Lojt, elegant. Känns nästan som inflation, men blir ytterligare en… 10
183 Smashing pumpkins – Tonight tonight. Aldrig hört förr, men mycket bra. Snygg film dessutom. 9
184 James – Waltzing along. Ingen märkvärdig låt, men filmen var ju intressant och överraskande. 5
185 David Gray – Sail away. Trubadurpop i lågt tempo. Bra utan att fånga mig riktigt. 6
186 Heavy D & The boyz - Now that we found love. Nja. Jag är ju generellt ingen vän av pratsjungeri och den här låten har redan hörts lite för ofta på radio, men filmen var ju trevlig att se. 5
187 Guns n roses – Knockin on heavens door. Jaa… vad säga… Originallåten är ju ganska bra och sångarens sätt att sjunga ger ett skapligt intryck av intensitet. Annars låter det väl som pudelballader brukar. 6
188 No doubt – Don´t speak. Ytterligare en av dessa låtar som spelades so ofta på radion att man gott kan säga att de präglade sin tid. 8
189 Spin doctors – Two princes. Samma som ovan… det är väldigt mycket 90-tal, nu… 9
190 Sade – No ordinary love. Tillbakalutad, soft, nattmusik.7
191 Freddie Mercury – Living on my own, förlängd mix. Hade nog föredragit den officiella 3-minutersversionen. Lite ”Neverending story” över ljudbilden. Helt okej. 7
192 Iggy Pop – The passenger. Wikipediafakta: Inspelat i Västberlin med Bowie på piano. Sedan spelade Bowie in Heroes i samma studio bara någon månad senare. Med lite samma tunga driv. 9
193 N. Sinatra & Hazlewood – Summer wine. Något dramatiskt, filmiskt över ljudbilden, vildawesterndrama, medan texten snarare andas banal romantik. Tjusig duett. 10
194 Gyllene tider – När vi två blir en (Återtåget). 36 visningar på youtube… Ja, den refrängen kan vi utantill.. Man hade velat vara där… 9
195 Gyllene tider – När vi två blir en. Det där är ju… Vår generations melodi. Ett mästerverk. Man önskar ibland att Gessle skulle skriva låtar som i första hand koncentrerar sig kring att frossa i Görans farfisaslingor. 10
196 Gyllene tider – Det hjärta som brinner. En ”mellanlåt” på den LPn, men naturligtvis ett lyckopiller i egen rätt. 10
197 Abba – Super trouper. Bra utan att glänsa. Men den polotröjan var snygg på Annifrid! 8
198 Jakob Hellman – Hon har ett sätt. Ja, den… Vi var alltså unga på samma skola samtidigt Så gick det några år… 8
199 Abba – Lay all your love on me. Ännu en Abba med relativt mörk ton. 8
200 Jätten Jorms sång. Åh, jösses… Visst känner jag igen den, men den har jag nog inte hört på… fan också… 50 år… 10
201 ”Baloo” – Var nöjd med allt som livet ger. Skön livsfilosofi från lysande film. Med film för ögonen är det… 10
202 Jag vill ju va som du. Uppsluppen jazzdoowop. 9
203 Grinderman – Palaces of Montezuma. Larmig gitarrock utan större åthävor. 7
204 Mika - Rain. Pigg, variationsrik pop. Lite åt Sparkshållet. 9
205 Eddy Grant – Gimme hope, Jo anna. Välkänd radiohit. Det finns alltså fyra Grantlåtar som hörts på svensk radio. Kanske borde man titta på vad som finns under ytan…? 9
206 Carola – Fångad av en stormvind. Riktigt bra sångerska med pigg gladpop i ett tempo jag gillar. 8
207 Manu chao – Me gustas tu. Låten är lite enformig, men filmen var charmig. 8
208 Bowie – Heroes / Helden (2001). Låter väl som den brukar, tänkte jag tills han började sjunga på tyska. Gärna för mig. Skulle naturligtvis varit given på min lista, men för 1900-talet valde jag bara från en lista med hits, och som p300 förklarade blev Heroes aldrig någon listhit. Storslagen ljudvägg. Tror jag gick i åttan när jag köpte LPn. 10
209 Bonnie Tyler – Total eclipse of the heart. Steinman. Storslagen kraftballad. 10
210 Beatles – She loves you. Den första beatlesvågens flaggskepp. En sorts revolution för dem som var med vid, denna tid,(som min musiklärare på högstadiet berättade). Och visst blir man glad av den än i dag. 10

211 Del Shannon – Runaway. Mycket känd. 1961. Frän och säregen elorgel. Olycklig kärlek. 9
212 Communards – Don´t leave me this way. Ja en till (jämför 170). Tjusig röst och piggt tempo. 10
213 Peter Gabriel – Sledgehammer. Bra men ingen jag fäste mig vid i tiden. Fanns så många andra som var bättre. 8
214 Bette Midler – The rose. Den har en stabil klassikerstatus, men jag som aldrig sett filmen känner mig en smula utanför. Den har ju en enkel ”självklarhet” som bara riktigt bra melodier har, ändå har jag svårt att riktigt ”gå igång” på den. ”Knight in black leather” är roligare… 9
215 Belinda Carlisle – Heaven is a place on earth. Det är ju en i grunden bra låt med positiv text, som dock gått och blivit lite för ofta spelad i radio. Det finns bättre pop i GoGos låtskatt. 7
216 Billy Idol – White wedding. Trodde jag skulle ge den en tia, men texten är väl inte så lyckad och filmen var ganska trist. Men visst räcker det långt med det tempot och den snygga gitarrmelodislingan. 9
217 Lisa Nilsson – Varje gång jag ser dig. Ännu en som man tyckte spelades nästan konstant i radio ett tag. Texten är bra och fångar lyssnaren. Melodin är okej men inte mycket mer. LN har ett något pretentiöst sångsätt. 7
218 Wiehe – Det här är ditt land. Präktig fosterlandsstolthet utan pekpinnar, från utländskt original. 7
219 Ratata – Jackie. Mycket känd radiohit. Som en förstudie till mästerverket ”Om du var min”. 9
220 Tommy Nilsson – Öppna din dörr. Mycket tjusig ballad. Jag såg honom framträda vid ungefär den här tiden; kommunen hade ordnat en skolavslutningsfest, men han gjorde tyvärr intryck av att avsky publiken. Men melodin andas avslappnad ro. 10
221 Midnight oil – Beds are burning. 1988; på Island och lyssnandes på radions topplista. 9
222 = 37
223 Popsicle – Not forever. Utmärkt, luftig pop med sommarkänsla. 8
224 Alphaville – Forever young. På sätt och vis har den väl blivit något av en symbol för hela åttiotalssyntgenren. Fast kanske bara i Sverige. Så den har väl fått mer uppmärksamhet än den nog förtjänar, inte minst med tanke på den tveksamma texten. 7
225 Bearles – Let it be. Självklar fullpoängare. Förtröstan. Snygg film. 10
226 PJ Harvey – Down by the water. Spännande ljudbild och komposition. 7
227 Nick Cave – Green eyes. Inte övertygande ljudexperiment. Lågtempo och talad text över sjungen text. 4
228 Nick Cave – Black hair. Hmm. Nej, jag har aldrig lyssnat på den här herrn eller känt någon lust att göra det. Är det inte en del Jim Morrison över det hela? Poetiska ambitioner, estetik och gravallvar. Filmen är förstås svartvit. 5
229 Nick Cave & Harvey - Henry Lee. Det låter som en sjungen spökhistoria. 6
230 Cave & Minogue – Where the wild roses grow. Det är en vacker melodi, mycket känd, och Minogues röst är varm, mjuk. Skönheten och odjuret. Trist text, trist film. Där fanns ju potential för en fullpoängare, men det var inte så NC ville ha det. 7
231 Nick Cave – Death is not the end. Äh, ger man ut en skiva med titeln ”murder ballads” kan man inte räkna med att få mig som lyssnare eller skivköpare. Befängd genre som ligger ungefär så långt från mina ideal man kan komma. Det låter som en frireligiös sång. Frälsningsarmén. Inget fel i det; lättrallat. Men allt Cave tar i tycks bli sotsvart. 5
232 Broder Daniel – Underground. Larmig gitarrpop. Inget jag minns från filmen. 7
233 This perfect day – Fishtank. Låter uppsluppet; konstig, olustig film. 7
234 Suede – Trash. Säregen röst. Det här bandet borde jag nog titta mera på. 9
235 Freddie Wadling – Blott en dag. Bra melodi, men tveksamt val av sångare och arrangemang. 6
236 Cash & U2 – The wanderer. Storslaget med bra, suggestivt driv. 8
237 Beatles – With a little help from my friends. Mycket känd. 9
238 Harold Melvin – Don´t leave me this way. Discoklassiker, fast vi brukar väl höra en annan version. Fräscht. 9
239 Aretha Franklin – Spanish harlem. Souldiscoversion av en låt som onekligen är riktigt bra, men den här versionen var mina öron inte riktigt med på. 6
240 Harry Belafonte – Banana boat song. (1956) Högst säregen sång. 10
241 = 172
242 Buddy Holly – Not fade away. B-sida från 1957, tydligen, men ganska känd. Pigg rock från pionjärtiden. 8
243 Rihanna & Harris (?) – We found love. Obekant låt, technopumpande, påminner om Avicii, stressande. 4
244 Bob Marley – Iron lion zion. Den sena hiten. Välkänd. 7
245 Queen – I want to break free. Aha – En av filmidéerna till Die prinzens ”Alles nur geklaut” Har det inte blivit ovanligt att göra låtar om frihet numera? 8
246 Elvis Presley – Burning love. Onekligen en favorit bland hans sena låtar. 10
247 Phil Collins – In the air tonight. 1981. Eldorado i radion och första sommarjobbet. Högst säregen och suggestiv. 10
248 Chuck Berry – You never can tell. En sådan där ”halvhit” som det är lätt att förbise. Utmärkt val. 9
249 Toots & The maytails – 54-46, was my number. Titeln säg bekant ut, men melodin var inte det, och den fångade mig inte heller. 4
250 Lemonheads – Into your arms. Luftig gitarrpop. Trevlig ljudbild men melodin fastnar inte. 6
251 Fields of nephilim – For her lights. Dystert och demoniskt. 3
252 Cesaria evora – Flor di nha esperanca. Jag är ju intresserad av västafrikansk musik, men det här var lite i allvarligaste laget. Ganska exotisk ljudbild dock. 6
253 Moby – Natural blues. Youtube i ett nötskal. Livet är kort och avståndet mellan ungdom och ålderdom är bara ett par klick. Suggestivt men lite enformigt. 5
254 Angie Stone – Wish I didn´t miss you. Ingen favoritgenre, men det här har ändå ett fränt driv. 7
255 Cyndi Lauper – Time after time. Förtröstan. 10
256 D:ream – Things can only get better. Jag har ganska nyligen ”upptäckt” den här gladpoppärlan. En lysande humörhöjarlåt. 10
257 Bobby Womack – California dreamin. Skönt blåsarrangemang, men den här soulballadversionen passar mig för övrigt dåligt. 5
258 Sunhouse – Crazy on the weekend. Melodisk vispop. Lite tjusigt men fångar mig inte. 5
259 = 183
260 Devendra Banhart – Walilambdzi. Som en exotisk vaggvisa. Svårbestämbar kultur. 6
261 Junior Murvin – Police & thieves. Reggae i falsett. Inget särskilt med låten, men rösten var onekligen njutbar. 7
262 Stooges – I wanna be your dog. Larmigt, maniskt driv. Obekant för mig. Låter väl ganska typiskt 1969… 7
263 Springsteen – Cover me (live). Känd låt men det här är ju den svulstiga arenarock jag normalt förknippar med Springsteen, och den har aldrig riktigt passat min smak. 5
264 Charta 77 – Ensam kvar. Larmig nyvåg – politiskt dystopisk präktighet. Trist estetik men snyggt gitarriff. 6
265 Dylan – Tonight I´ll be staying here with you. Oväntat fyllig röst. Obekant för mig. Luftig sommarpop med drag av blues. 7

266 Dylan – Don´t think twice, it´s all right. Den vanliga trubadurvisan, antagligen med texten som huvudattraktion; inget som fångar mina öron. 4
267 Smashing pumpkins – 1979. Den… hade jag ju faktiskt hört förr, fastän jag inte kopplade den till bandnamnet. Suggestiv gitarrpop. Låten är mycket bättre än filmen. 9
268 Patti Smith – Redondo beach. Obekant men mycket nyvågaktigt… redan 1975 alltså. Mera intressant än bra. 6
269 Patti Smith – Land: horses / land of thousand dances / La mer. (?), Hög intensitet, lite janisjoplinskt. Konstig titel: jag förväntade mig ett medley, men de båda senare kända titlarna hördes ju aldrig av. Mycket rockattityd, onekligen. 9 minuter var väl ändå i längsta laget. 7
270 Moby – One of these mornings. Suggestivt, filmiskt. 6
271 Tindersticks, Carla Torgerson – Travelling light. Duett mellan mörk manlig och mjuk, varm kvinnlig röst. Snyggt orkesterarrangemang. Gillar filmen; vardagsstök; det lunkar på utan någon dramatik och bara det är stort i sig… 9
272 Moby – Why does my heart feel so bad. Obekant men intressant. Houseloopar i oväntad klangvärld. Närmast soul, kanske... låter ju väldigt 90-talistiskt… 9
273 = 253
274 Jackson 5 – I´ll be there. Amerikanskt och smörigt. Lite tjusig men mest sliskig. 5
275 Manu chau – Denia. Låter som arabisk folkmusik. Klart säreget, suggestivt, repetitivt. 7
276 Tindersticks – City sickness. Sången ger ett lojt, oengagerat intryck, arrangemanget är ganska snyggt, sofistikerat. 7
277 Run DMC – It´s like that. Fränt breakdansande. Men musiken är ju bara en pumpande rytm utan någon tydlig melodi… 6
278 Solomon Burke – Don´t give up on me. Blues eller långsam soul. Oavsett långt ifrån min smak. 4
279 Van Morrison & Cliff Richard – When God shines his light. Där ser man. Känd låt, förstås, har aldrig tidigare uppfattat att det var ett religiöst tema. Utmärkt svängig duett. 8
280 Hothouse flowers – Don´t go. Stor radiohit. Hela Europa i en film. Åttiotalssax. Det var väl ingen större favorit när jag satt på den isländska landsbygden och lyssnade på topplisteprogrammet 1988, men kul nostalgi idag. 8
281 Roxy Music – More than this. Tillsammans med ”Avalon” deras eller Ferrys främsta mästerverk. Elegantare blir musik knappast. 10
282 Boy George – Everything I own. 1987. Jag köpte singeln men tyckte väl att den var lite tam. Läser nu på wikipedia att texten handlar om kärlek till en förälder. Det ger ju en extra dimension. Ligger ju stilmässigt helt i linje med ”Do you really want to hurt me”, men personligen har jag ju andra Cultureclubfavoriter. 8
283 Johnny Cash – Would you lay with me. Innerlighet. Kärleksvisa med otvungen enkelhet. 8
284 Primal scream – Movin on up. Helt obekant för mig, men lätt att gilla. PS har ju alltid förknippats med Rolling stones, här hittar de ettt underbart svängigt driv mellan gospel, RS och kanske George Michael. Gillar sångarens skutt i filmen… 10
285 Yazoo – Only you. Ännu en sådan där stor radiohit som kanske spelats lite för mycket för dess eget bästa. Tjusig men något överreklamerad. 7
286 Einstürzende neugebaen – Ich gehe jezt. Schmerz och mörker… 4
287 = 32
288 Tom Petty – I won´t back down. Mycket känd, förstås, tydligen tillkommen inom ramen för Travelling Wilburys. Jeff Lynne och Harrison; till och med Ringo, fast bara i filmen… 8
289 Rolling stones – Time is on my side.. 60 år sedan nu. Ungdomlig förtröstan och hoppfullhet. 9
290 ”Remastrad” version av nr 69. Ja, onekligen häftigt hifiljud.
291 Gyllene tider – Fån telefon. Hoppsan. Så många gånger jag lyssnat på första LPn, ändå tycktes jag ha glömt den låten. Så visst är det väl en mindre känd låt. Farfisaslingan är ju läcker… 9
292=182
293 Elvis – It´s now or never. 1960; tydligen en av tidernas mest sålda singel. Det är mycket man inte vet... Lite bortglömd idag, kanske, åtminstone i min värld, men visst har den en imponerande mäktighet. 9
294 Gyllene tider – Flickan i en Cole Portersång. Lite halvsåsigt tempo som inte riktigt passar Gyllene tider, men annars mycket snyggt producerat. Nog är ju Gessle en skicklig textmakare... 8
295 Andy Williams – Moon river. 1962. Romantiskt, vackert. Jag har tittat några gånger på originalfilmklippet med Hepburn; det är ju såå snyggt!… Kollar nu hitkavalkaden; den ende som faktiskt fick en hit med den var visst Danny Williams, i december 1961, med mycket mjuk sammetsröst. 10
296 Lill Lindfors – Rus. Samba med flöjtsolo med en text om … eftertankens kranka blekhet. Texten är bra, melodin ”sådär”. 6 … Heh… Youtubealgoritmerna matar på med ”Du för mig” (live)… tror nog jag skulle sätta tia på den…
297 Simon & Garfunkel – The sound of silence /akustisk. Ingen stor skillnad mot vad vi är vana att höra. Naturligtvis en av poppens vackraste visor. Som att gå balansgång mellan finstämt och kraftfullt. 10
298 Nina Simone – Feeling good. Mja. Tjusig ljudbild med blåset, trevlig film, hoppfull text. Alltihop rimmar dåligt med den tunga nattsvarta bluesmelodin. 4
299 Sisters of mercy – Dominion. Det… var oväntat. De har väl ett solitt rykte av deppop, men det här var ju oväntat svängigt. Skulle snarare kalla det storslagen syntpop, 1987, ter sig ju ganska typiskt för sin tid. Rösten ger ett något vresigt intryck. Ah, den där saxofonen… 8
300 Ronettes – Be my baby. 1963 i ett nötskal. Snygg film. 10
301 Frank Sinatra – My way. Hm. Tittade nyligen på Sinatras tolkning av Stardust från -43. Nu denna från -69. 26 år… Visst blir man lite rörd och visst är det ju en av populärkulturens stora nummer… även om det inte är en låt jag frivilligt söker upp. 10
302 Rolling stones – Paint it black. Bra driv, god intensitet, exotisk ljudbild. 10
303 Undertones – Teenage kicks. 1978. Var väl aldrig någon ”hit” men har nog i efterhand blivit något av en signaturmelodi för hela nyvågen. Lätt att gilla. Uppsluppet. 10