Antinatalism

Det är förstås lätt att kalla andra efterblivna och se sig själv som någon som minsann vet allt. Som inte kan förstå andra människor utan tror sig sitta på nån gudomlig sanning bara för att du är född.

Du verkar tro att hela livet handlar om att bli nåt stort och bli ihågkommen. Är det vad det handlar om för dig, att du trott dig vara ämnat för något stort men insett att du är bara en i mängden. En normis.

Det stämmer 🙂 Det är många år kvar tills solen börjar strula. Men sen är nog alternativen utplåning eller lång rymdresa för mänskligheten. Det gäller ju att det finns bra med vatten på nya stället så inte föräldrarna och barnen torkar ut. Du verkar kunnig om rymden, har du några förslag på vart en sådan överlevnadsresa kan tänkas gå när solen är toast?

De verkar även ha en gemensam syn på tidens filosofi: att enbart nuet finns, och att när detta NU är vid deras dödsstund eller efter, så finns ingenting kvar av allt som har hänt och alla deras upplevelser under livet. Framtiden finns inte heller innan den faktiskt händer, så det finns inga framtida mål som kan skänka dem någon sorts känsla av mening.

Denna s k presentism är iofs en legitim filosofisk ståndpunkt, men inte riktigt kompatibel med modern fysik och ffa med relativitetsteorin som snarare förordar det s k block universe -- en 4D rumtid där alla tidpunkter alltid är lika verkliga, och där det t o m är svårt att ringa in vad nuet är för något.

För ev filosofiskt sinnade antinatalister -- finns det öht såna? -- tror jag att det här finns något att iaf fundera lite på. Dvs på tidens filosofi och argumenten för och emot olika syn på t ex A-serie och B-serie, samt implikationer för synen på antinatalism.

Matig länk att börja med:

Time (Stanford Encyclopedia of Philosophy)

https://plato.stanford.edu/entries/time/

Fast jag har redan förklarat hur det ligger till. Oavsett var du befinner dig är det alltid nu.

Kan du säga någon plats du kan befinna dig, där det inte är nu, just när du tänker nu?

Kan du visa en händelse som har hänt, före eller efter det har hänt, där det hände?

Ditt problem är att du inte kan tänka utanför boxen. Du blandar ihop nuet och tiden. Jag har försökt förklara det här som är helt uppenbart. Men du klarar inte av det. Det går liksom inte in i din skalle.

Men svara gärna på de här frågorna själv. Jag vill inte ha några länkar till att tiden är relativ. För det vet jag. Det är en annan sak. Två frågor. Klarar du att svara på dem?

Glömde för ett ögonblick att du inte är särskilt resonabel om detta, och om hur det faktiskt fungerar enligt modern fysik. Men det är OT i denna tråd att diskutera mer om det.

I min ansats här försöker jag iaf att koppla det till just antinatalism såsom den uttrycks av dess förespråkare i tråden, och då är det ju On Topic. Min hypotes är att om man enbart ser nuet som det enda verkliga (dvs presentism) så har man svårt att se något värde i både sånt som har hänt och sånt som kommer att hända, ett mönster som verkar passa in på trådens antinalister. Ett ofta återkommande påstående är att den dag man är död, så har hela ens liv varit förgäves. Livet anses vara värdelöst därför att det kommer att ta slut.

Dock faller ju min hypotes lite i o m att din tidsfilosofi är just av det slaget, och att du ändå ser någon mening med livet och att du inte är antinatalist. Kan du möjligen försöka utveckla det lite inom ramen för trådens topic? Varför är du inte antinatalist och "pessimist" när du ju faktiskt anser att hela ditt liv inte finns längre i de NU som infaller efter din död?

---
Tillägg: länken jag postade handlar om tidens filosofi, och inget annat, sett ur flera olika aspekter, utan att utge sig för att ge något facit om vad som är rätt. Självklart så, för det är ju en artikel om filosofi, skriven av akademiska filosofer.

Du klarar inte att svara, för det hade du kunnat i det här svaret. För övrigt stämmer det med relativitetsteorin, för oavsett var du befinner dig, kommer du att uppleva tiden, där du är, på samma sätt. Det är hur andra upplever din tid och hur du upplevelser deras som skiljer.

Pessimist eller optimist handlar egentligen bara om personlighet, om du trodde något annat. Man väljer argument utifrån sin personlighet. Pessimister ser bara det negativa och optimister kan även se ljusglimtarna och det positiva, även om jag inte är en överdriven optimist, mer realist. Jag har aldrig trott på ett liv efter döden, därmed blir det liv jag lever mer värdefullt, för det är den enda tid jag kan uppleva något. Men egentligen skrämmer intigheten mig inte är svaret. Varför skulle jag vara rädd för ingenting? Det handlar bara om att kunna acceptera hur det är och hoppas döden dröjer så länge som möjligt.
Att mänskligheten och livet kommer att fortsätta att uppleva efter mig känns bra att veta.

Det är ändå rätt fascinerande att medvetet liv är så extremt sällsynt och när det väl utvecklas så blir det så här extremt dåligt. haha Jag hoppas fortfarande någon skall väcka mig till den riktiga verkligheten och att detta bara var ett sadistiskt skämt jag utsatts för.

Ja det verkar vara sällsynt med liv jämfört med döda saker i rymden 🙂

Haha vem vet det vore ett oväntat slut i så fall. Scenariot kanske blir att dom som tycker livet varit jobbigt dom landar i paradiset och dom som njutit av livet dom landar i helvetet. Gud tar hand om pessimisterna med vinet redo och djävulen tar hand om optimisterna med kolgrillen redo 😅

Eller som det uttrycks i Bibeln (som jag redan postat en gång):

Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.

Joh 12:25

Så snopna alla ska bli om det är sant.

Sorry, men din filosofi verkar inte vara särskilt genomtänkt. Hur kan det kännas bra för dig att "mänskligheten och livet kommer att fortsätta att uppleva efter mig" när nuet är det enda som finns enligt dig? Eller också missar jag något.

I ö tycker jag ju att du skriver bra i den här tråden. Kanske just du, med liknande filosofi om tiden som trådens antinatalister, har en större förmåga än jag att nå fram till dem? Förklara för dem hur framtiden efter din död t o m kan kännas som något bra.

Haha ja det är svårt att veta säkert Jag är ändå övertygad om att exakt samma sak händer med både optimister och pessimister efter döden. Och det gäller nog oavsett hur många barn man valt att skaffa också

Natalisterna och antinatalisterna borde nog ändå samarbeta framåt och lyssna på varandras syn på det hela. Alla gör ju ändå som dom vill när det gäller att skaffa barn eller ej.

Kanske för att det är i nuet jag kan se på framtiden. Jag förstår faktiskt inte motsättningen. Vi lever förstås i nuet. Det är det enda som finns just nu. Om du kunde resa bak i tiden, skulle det även vara nu för dig då. Samma i framtiden. Hur ska du undvika nuet. Det är omöjligt. Nuet för dig, är den del i tiden där du existerar just nu. Oavsett hur fort eller långsamt tiden går, relativt någon annanstans, där du inte är.

Vi kan minnas det som varit och föreställa oss framtiden utifrån hur det varit, men vi kan inte gå bakåt. eller bortanför nuet. Så vi kan planera och drömma om framtiden i nuet, eller minnas hur det var. Det är förstås trevligt att kunna det. Njuta av olika saker just nu, minnas njutningar från förr och drömma om kommande njutningar.

Läste faktiskt din artikel sen och enligt den är jag väl en presentist. Men kritiken av det tycker jag inte håller. Det existerar inget före eller efter nuet, men det har existerat och kommer att komma en framtid, som kommer att existera. Aristoteles existerar inte idag, men har existerat. Det finns ingen materia utanför nuet, utan materien följer med tiden. Materien idag är samma materia som i går, men i nuet. Lite förändrad av entropin eller hur man ser på förändringarna och vad som orsakat dem. Du finns inte kvar igår, det är väl uppenbart?