Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Ångan min tog slut igår kväll, ledsen för att jag surnade till lite. Vad jag vänder mig emot är förvrängningarna av vad Lisbeth Palme klart och tydligt förklarar och menar. Om man sedan menar att hon sett rätt eller fel, det är en annan fråga, men man ska inte manipulera och förvränga vad hon sagt sig ha sett. Som du säger är det heller inte glasklart i alla avseenden, men med alla förklaringar som finns från rättegångarna så är det ändå inte långt ifrån.

Ta avståndet till exempel, där du kommer dragandes med de 75 metrarna fastän hon klart och tydligt förklarat att det handlar om en mycket kortare sträcka, hon säger 20-40 meter när hon blir tillfrågad om det – under förödmjukande former dessutom. Det tyckte jag var onödigt, och så får man sitta igen och citera ur förhör, formatera, och allt det. Ångan tog slut, som sagt.

Men i sak då. Om Lisbeth menat att mannen stod på Luntmakargatan, där Jeppsson alltså befann sig, så skulle hon knappast säga att han stod med ryggen mot barackerna. Att han vrider på huvudet när han glor mot mordplatsen tyder på att han står vid nordvästra hörnet så att han kan kolla in trapporna åt andra hållet. Det är också där som hon gör en markering på kartan i förhöret som föregick rättegångarna.

Det ter sig mycket långsökt att hon skulle mena att mannen stod i bortre änden av barackerna utan att någonsin ens antyda det. Inte heller verkar det naturligt att han skulle stå mitt på norra långsidan. Utan det är i västra änden, och troligtvis åt det norra hörnet till. Om han stod en bit in på södra sidan skulle Lisbeth knappast ha sett honom överhuvudtaget.

Så jag säger nordvästra hörnet i första hand, men möjligen sydvästra hörnet. Enligt Lisbeth korsar han ju Tunnelgatan nära mordplatsen och befinner sig vid Lisbeths andra iakttagelse på södra (högra) sidan av gränden.

Det är lite oklart om han springer hela vägen på den sidan eller om han sneddar över till norra sidan, men i och med att han korsar så faller sig södra sidan mer naturligt. Och då ligger det sydvästra barackhörnet kanske närmare till hands för den tredje iakttagelsen, även om han naturligtvis haft gott om tid att kila över till norra sidan och kika runt hörnet mot trapporna. Ungefär så tänker jag om det.

Alla Lisbeths tidiga avståndsbedömningar måste krympas ner väsentligt. Mördaren placerar hon till exempel 10 meter bort vid första iakttagelsen i Dekorimahörnan, och Björkman placerar hon 30 meter bort. På samma sätt förhåller det sig med barackerna, som hon placerar 75 meter bort. I rätten försöker hon korrigera de här avståndsbedömningarna, i alla fall i någon mån, men hänvisar hela tiden till att man lätt kan mäta upp avstånden.

När det gäller avståndet till barackerna justerar hon alltså ner det till 30 meter (plus/minus 10 meter), vilket stämmer ganska fint med var framänden av barackerna fanns. Krympningsfaktor ligger då på 0,4x (dvs hon har tidigare överdrivit avståndet med 2,5x). Tillämpar vi samma krympningsfaktor på de andra två avstånden så får vi mördaren på 4 meters avstånd i Dekorimahörnan och Björkman på 12 meters avstånd vid Dekorimas entré. Bådadera stämmer ganska fint med de verkliga förhållandena.

Bakänden av barackerna däremot ligger cirka 55 meter bort, och nordöstra hörnet på Luntmakargatan där Jeppsson stod vid "kulturhuset" och kikade blir ju ytterligare cirka 10 meter bort, alltså cirka 65 meter. Skulle man tillämpa samma överdriftsfaktor på det så skulle Lisbeth inledningsvis ha sagt att hon såg mannen över 150 meter bort! Så det är tvivelsutan framänden av barackerna som avses.

Vid kulturhuset finns heller ingen barackvägg för Jeppsson att ha bakom ryggen, och vad jag förstod "smög" han ju inte utan ställde sig mitt för när han tittade mot mordplatsen. Inget av det stämmer med vad Lisbeth säger.

För mig ter det sig mycket långsökt att det skulle vara Jeppsson som Lisbeth sett inne i gränden och blandat ihop med mördaren. Signalementet stämmer inte, rumsfaktorn stämmer inte, och tidsfaktorn är mycket tveksam. Visst kunde man tänja lite på Jeppssons tid därnere så att han kollar mordplatsen (säg) 45 sekunder efter skotten, men inte mycket mer än så.

Från andra hållet kan man kanske komprimera Lisbeths "1-3 minuter" så att de når ner till 45 sekunder. Det är inte omöjligt att få de två tiderna att mötas på halva vägen, så att säga, om man tänjer lite. Av de tre faktorerna – signalement, rum och tid – så är det tidsfaktorn som jag menar går att få ihop. De andra två funkar inte.

Så långt "Lisbeths tredje iakttagelse" – av gärningsmannen inne i gränden vid barackerna en stund efter skotten – som alltså måste förklaras bort ifall man överhuvudtaget ska kunna förfäkta något enmansscenario. Det är en skaplig tuva, och den räcker mer än väl till att stjälpa det ensamma gärningsmannalasset.

Men det stoppar ju inte där heller, utan det är många fler saker som likaledes måste "förklaras bort" för att ett enmansscenario ska kunna fås att fungera. Delsborns iakttagelse av "mötet" är en sådan sak, Fauzzis "43 sekunder" är en annan, Lena Östermans norrgående gubbe är en tredje, Najics iakttagelser av vilka som kom gående förbi kiosken och vilka som sedan försvann från trottoaren är en fjärde, Birgit Dahlströms och Hans Hongelins iakttagelser på Snickarbacken är en femte.

Med så många sådana faktorer som sammanhänger i en logisk kedja så behöver man inte ens vara särskilt strikt med felrisken. Om man sätter den så högt som 20% för var och en av de nämnda sakerna så blir sannolikheten att alla fem är fel ändå försvinnande liten (0,032%). Det är det här jag menar när jag säger att man måste ta fram stora sopkvasten och en rejäl matta för att kunna sopa alla de här sakerna under mattan. För det är ju så det hanteras.

Några sakargument hör man sällan utan som regel blir det just sådana där förvrängningar typ "de 75 metrarna". Det är det där som fått mig att surna till lite, för jag menar att en renhårig jämförelse av enmansscenariot mot tvåmannascenariot – av typen "horse race" mellan de två modellerna – entydigt kommer ut till tvåmannascenariots fördel. Må bästa modell vinna!

Tack också för beskedet om Haemers och dennes Mercedes. De andra två typer jag hade i åtanke var Britt Lundströms jänkare som (för henne) erkände Palmemordet, samt dennes kumpan som vi kallade för "Mercedessmugglaren". Jag får lägga in om det, få se vad som finns i utredningen. Väntetiderna är smått obscena, det tog typ tre månader i förra rundan. Så i bästa fall kommer det något som julklapp.

Bra att veta att boken och filmen skiljer sig åt så pass mycket. Nu är Svartenbrandt inte så prioriterad här att jag tänker beställa boken och läsa den bara för att jämföra. Men om du själv kollat in skillnaderna så kunde det vara bra att få höra lite mer om det – dels med avseende på Svartenbrandts eventuella medverkan i författandet av boken, men även med avseende på storyn i bok respektive film, alltså hur de skiljer sig åt och varför du tror att de ändrat i filmen jämfört med boken.

Hela idén om att "plocka ut" en psykopat från en anstalt och låta denne utföra Palmemordet på uppdrag är ju ganska långsökt i sig, men ändå lite "kul" (om man får säga så) och intressant som tankelek. Och som tidigare sagt tycker jag heller inte att den helt kan uteslutas, även om den är mindre sannolik än att man lejt något mer traditionellt "proffs" som utförare av uppdraget att skjuta Palme. Det är den senare modellen som jag är inne på, och mest troligt då ett proffs som hämtats in från utlandet.

Jag tycker att det är tydligt att Lisbeth bara har gjort en enda iakttagelse av en man i gränden, och hon beskriver den bra i det första förhöret dagen efter mordet ("Snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan. Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte."). Det handlar alltså om att hon (precis som andra) beskriver hur gärningsmannen vänder sig om en bit in i gränden och tittar bakåt, ungefär när han har kommit fram till barackerna. Sedan har det här förvrängts på något sätt i ett dåligt förhör i april/maj. där det blir till att en man skall ha stått ca: 75 meter in i gränden och stirrat. Som Packetipiketen skriver så reds alltså det här sedan ut av Arne Liljeros, och det blir tydligt att 75 meter är en överskattning av avståndet till mannen:



Att mannen skall ha stått med ryggen mot baracken och vänt ansiktet mot mordplatsen låter faktiskt som en rimlig beskrivning av gärningsmannen. Man kan ju tänka sig här att gärningsmannen (när han stannar upp där och tittar bakåt) vrider kroppen 90 grader åt vänster, och sedan vrider huvudet ytterligare 90 grader åt vänster så att han ser bakåt mot mordplatsen. Då har han ju i det läget ryggen vänd mot baracken, och ansiktet mot mordplatsen. Det är väl egentligen tre saker som ligger bakom den seglivade föreställningen om att Lisbeth skulle ha sett vittnet Lars J i gränden:

1. Den mörkblå täckjackan hon pratar om, och som Lars J har (fast Lisbeths bild av mörkblå täckjacka kommer nog mer troligt från hennes iakttagelse av Anders B, som ju också har mörkblå täckjacka).

2. Avståndet 75 meter verkar stämma ganska med hur långt in i gränden Lars J befann sig (fast här verkar det alltså som att Lisbeth i själva verket beskriver att mannen befinner sig där barackerna börjar, dvs. ca: 20 meter in i gränden).

3. Mannen skall ha stirrat på Lisbeth, och det stämmer ju med att Lars J står därinne i gränden och tittar (men här handlar det väl mer troligt om hennes iakttagelse av hur den flyende gärningsmannen stannar upp och vänder sig om och tittar).

Jag har kollat om det fanns likheter. Inte skillnader. O analysera skillnad på film o bok avser jag inte att göra. Filmen såg jag som kuriosa. Jag kollar ju inte på såna annars o det kan iofs varit en nackdel när jag kollat brev med sk "filmspråk" andra har påpekat.
Sen tror jag inte att ngn skulle kunna använda Svarten till ngt planerat mord. Han fungerade mer impulsivt. Iofs har han ju planerat rån o samlat på sig vapen ett par gånger...
Han trodde med att han skulle skriva för Cortra när han skulle blogga för Kontro. Det har jag tänkt på i sammanhanget.

Allt du skriver här ter sig rimligt från min utkikspunkt, med ett enda undantag – nämligen tiden. Lisbeth gör enligt egen utsago sin iakttagelse "1-3 minuter" efter skotten, där tre minuter säkerligen ligger i högsta laget (som hon själv säger i hovrätten) men där vi knappast kan tala om någonting så lite som en halvminut, låt vara de 15 sekunder som en ensam flyende gärningsman (som ska vidare uppför trapporna) kan tänkas ha varit kvar där. Så det är tiden som felar där.

Bra också att du återknyter till jackan, som ju var ämnet innan vi slirade iväg in i gränden, Faderlig och jag. Det jag ville tillföra debatten om jackan var helt enkelt, att om man har ett tvåmannascenario så finns det utrymme för olika ytterplagg på de två olika gubbar som finns med i modellen och som befinner sig inne i gränden direkt efter skotten.

Den ene gubben är då mördaren, som enligt Lisbeth dröjer sig kvar åtminstone uppemot en minut vid byggbarackerna, och då vid deras främre (västra) ände, där han står och glor mot mordplatsen. Den andre gubben är någon slags medhjälpare, som springer vidare förbi barackerna och uppför trapporna till åsen. I den här modellen är det alltså inte mördaren som sticker upp på åsen utan man har så att säga "jagat fel gubbe" i alla år.

För att hålla terminologin neutral brukar jag kalla mannen som springer upp på åsen för Åsmannen, kort och gott.

I den här tvåmannamodellen finns då utrymme för att sätta någon slags vildmarksjacka (bävernylon, Tensonjacka eller dylikt) på Åsmannen medan Mördaren kan ha något annat på sig. Det kan då mycket väl röra sig om den "blåa och lite bulliga täckjacka" som Lisbeth Palme berättar om, men alternativt kunde man kanske tänka sig någon form av trekvartslång rock.

Jag ville också nämna Anna Hages beskrivning av jackan, som jag tycker lutar mer mot något i filttyg, typ en "skepparkavaj" eller något i den stilen. Någon av damerna i Delsborns bil – Charlotte Liljedal har jag för mig – uttrycker sig också på ett sådant sätt att tankarna förs till en "lodenrock" i lite tjockare filttyg.

Delsborn har ju också en egen variant på ytterplagget, nämligen en rock som var spräcklig i svart och vitt på något sätt. Även huvudbonaden skiljer sig från vad Björkman och Morelius säger, men liknar däremot vad Jeppsson säger.

I tvåmannamodellen blir det samme man som Delsborn och Jeppsson ser, men det är inte mördaren utan medhjälparen. Då talar vi om Delsborns första iakttagelse, av "mötet" där tre personer står och samtalar vid Dekorima. Den iakttagelsen görs medan Delsborn väntar vid rödljusen. När det sedan slår om till grönt kör han ut i korsningen och efter fem sekunder vänder han på huvudet och gör sin andra iakttagelse av skott numero två.

I tvåmannamodellen är det två olika män som Delsborn ser, men som han tror att är en och samme man. Den förste mannen är då medhjälparen, den andre är naturligtvis mördaren, och medhjälparen har vikit av in på Tunnelgatan medan Delsborn haft uppmärksamheten på trafikljusen och trafiken just innan det slår om och sekunderna efter.

Så Jeppssons gubbe och "Delsborns Dekorimaman" blir då sammanparade, medan Björkmans och Morelius' respektive gubbar visserligen också blir sammanparade, men är alltså en annan gubbe.

Som du ser är det i en sådan här modell "lätt hänt" att vittnen sett olika gubbar eller rentav att en och samma vittne sett två olika gubbar i olika "filmsnuttar". Det ökar flexibiliteten i analysen, men samtidigt ökar det förstås också kraven på att hålla tungan rätt i munnen.

Under alla förhållanden har vi två olika grundmodeller: enmansscenariot och tvåmannascenariot. Vare sig man föredrar den ena eller den andra modellen så är det alltid nyttigt att försöka behärska båda synsätten så att man kan göra rättvisa jämförelser. När jag gjort sådana jämförelser så faller de ut till tvåmannascenariots fördel. Andra får göra sina egna avvägningar och komma till sina egna resultat.

Jag har uppfattat det som att det handlar om inte bara två, utan tre olika män som redan under mordkvällen uppfattades som intressanta (och vilkas utseende därför hade beskrivits för polisen). I den första TV-sändningen under natten (Extra Rapport kl. 04:00) pratar man om en man i mörkblå täckjacka och två män i långa mörka rockar. Jag tror att polisen hade snurrat till det där i förvirringen, och att det i själva verket handlade om en man i lång mörk rock, och två män i mörkblå täckjacka. En av männen i mörkblå täckjacka är troligen den som Lisbeth först har uppfattat som den som sköt Olof (Anders B). Den andra mannen i mörkblå täckjacka (den yngre barhuvade som enligt TV-inslaget hade setts av vittnen som befann sig ca: 50-60 meter från mordplatsen) är troligen Lars J.

Första sändningen efter mordet på Olof Palme | SVT
https://youtu.be/ijogMH-YDxA?t=241

Nej, det stämmer inte att resten sa rock. Jag länkade till en sammanställning av de initiala uppgifterna från vittnena. Här är länken igen: (FB) Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

12 säger någon typ av rock, 5 säger jacka och 3 vet inte.

Så ser fakta ut.

Jo det stämmer fint att det fanns flera gubbar med i den inledande förvirringen – inte bara ute i medierna utan även i den tidiga spaningen. När Åke Rimborn talar med Lisbeth Palme inne på Sabbatsberg bara något tiotal minuter efter skotten så talar hon om två gärningsmän, vilket sedan också hamnar i rikslarmet. I efterhand har vi kunnat avgöra att den ene av de två så gott som säkert handlar om Anders Björkman och inte om någon gärningsman.

Även signalementen blev motsägelsefulla i inledningsskedet, och då talar vi om olika vittnens beskrivningar av en och samme man. Å ena sidan har vi "Engström-signalementet" som ganska säkert härrör från Yvonne Nieminen, men å andra sidan har vi "blåa täckjackesignalementet", som verkar komma främst från Jeppsson.

Peter Wikström, som ropar in signalementet över radion (i det berömda "ilanropet som försvann", se Bröderna Poutiainens bok), har fått in "Engström-signalementet" nere vid Luntmakargatan bakom barackerna, där piketpoliserna stannar till och hör lite kort med just Nieminen (och hennes sällskap, Ahmed Zahir, som dock inte hade mycket att tillföra där). När Wikström kommer upp på åsen ropar han in det signalementet till SBC, fast av allt att döma på "egen kanal" eftersom ingen annan hört anropet.

Blåa täckjackesignalementet (med keps redan då) kommer alltså sannolikt från Jeppsson och det är Christian Dalsgaard som tar emot det uppe på krönet ovanför trapporna. Men det dröjer ytterligare någon minut efter Nieminens signalement eftersom Jeppsson var ner till bygget vid Johannesgatan och vände innan han knatade upp till polisbilen uppe på krönet och talade med Dalsgaard. När Dalsgaard då ropade in det signalementet över radion så var förvirringen ett fullbordat faktum med två olika signalement.

Så långt förvirringen i inledningsskedet. När jag talar om tvåmannascenariot så avser jag naturligtvis inte den förvirringen utan jag avser vad som finns i form av vittnesiakttagelser och annat mer tekniskt i utredningsmaterialet.

Där menar jag att vi likväl har all anledning att tro att det funnits två gärningsmän på platsen, varav den ene skjuter medan den andre springer upp på åsen i en avledningsmanöver. Om det är riktigt så betyder det ju att manövern varit väldigt lyckad, för både polisen och resten av palmeriet har ju i så fall "jagat fel gubbe" i alla år.

Vad modellen förutsätter är att Lisbeth Palme förtiger medhjälparens själva existens, vilket jag föreslagit kan tänkas bero på att någon form av underrättelseoperation pågick på mordkvällen och att medhjälparen ingått i den. Då faller dennes själva existens under hemligstämpeln och han blir "bortretuscherad" från alla Lisbeths berättelser.

Inte ens vid rättegångarna ställs några frågor om honom av försvaret. När hon påstridigt håller fast vid att mördaren dröjde sig kvar vid barackerna så ifrågasätts det visserligen av Arne Liljeros som "orimligt", men ändå står hon på sig och fräser tillbaka att "det handlar om en orimlig människa". Här har vi alltså inte "den osannolike mördaren" utan "den orimlige mördaren"!

Lite märkligt tycker man allt att det är, att Lisbeth inte blir tillfrågad om hon sett någon springa iväg förbi barackerna och vidare mot trapporna. Men si den frågan ställs aldrig och det kan ju också ha sina rutiga och randiga skäl. De här filurerna vet precis vilka stenar man ska vända på och vilka man ska låta ligga. Och då låter man just den här stenen ligga trots att den formligen skriker "Vänd på mig!"

Vad spelar det för roll om delmängden ”blå jacka” är gemensam? Anders Björkmans jacka är varken del i delmängden ”mörkblå” eller ”3/4-delslång” och LP förtydligar senare polisens referat med att det är det som gäller och inte midjelång.

https://wpu.nu/wiki/Test_av_bildgalleri


Nej, det är ingen spekulation eftersom det finns vittnesuppgifter. Det var ett mörk plagg och med väldigt stor säkerhet längre en midjekort.


Jag hänger inte med? Hennes initiala uppgifter stämmer väl överens med vad hon senare säger. En mörkblå, lite längre jacka, inte speciellt bullig.

Vad skulle lurendrejeriet ligga i?


Varför skulle LP inte kunna skilja en bullig täckjacka av modern typ som Björkman har från en äldre typ som inte är speciellt bullig?

Vi vet inte exakt hur mördaren var klädd utöver att det med stor säkerhet var ett mörkt plagg som var längre än en kort jacka, men vi har starka indikationer på att det var en mörkblå längre täckjacka eftersom de två närmaste vittnena samstämmigt uppger det initialt och om vi får tro Lena Löhr alla de tre närmare vittnena, där Björkman själv öppnat för att han satt Palmes rock på mördaren av misstag.

Ingen kommentar, jag har inte funderat över saken tyvärr.

Ja, de tre bästa skälen - som hänger ihop då - till att dra slutsatsen att det är en mörkblå jacka, är för det första att vittnena som uppger det är närmare mördaren, för det andra att uppgifterna är mer specifika och för det tredje att uppgifterna om vilket slags rock det var spretar och att en mörkblå jacka också kan uppfattas som en mörk rock på lite håll.

Folk säger väl ibland saker som inte riktigt stämmer. Vill man kan man naturligtvis haka upp sig på att Lisbeth säger i något uselt hållet förhör i april/maj att hon gör den här iakttagelsen "1-3 minuter" efter skotten, men då gör man det ju på bekostnad av möjligheten att få ihop ett begripligt och sammanhängande händelseförlopp. Jag tror inte att man skall lägga så stor vikt vid Lisbeths tids- och avståndsbedömningar här, hon var i kraftig chock och tiden kanske stod lite stilla för henne en stund. För övrigt säger hon själv sedan i förhören du nyss länkade till att det är svårt för henne att avgöra hur lång tid efter skotten det är, och att hon tror att man har en benägenhet att överskatta tidsrymden.

Det står dig i och för sig fritt att töja och tänja hur mycket du vill både på tid och rum, men de övningarna får stå för dig i så fall. Av förhören med Lisbeth Palme vid rättegångarna, där de här frågorna tas upp till diskussion, framgår klart och tydligt att det rör sig om en betydande tidsrymd – säkerligen uppemot en minut och kanske lite till – mellan skotten och hennes iakttagelse av mördaren vid barackerna.

Det är vad jag slutit mig till och sedan får var och en läsa själv och ta ställning. Under alla förhållanden dröjer sig gärningsmannen enligt Lisbeth Palme kvar vid barackerna alldeles för lång tid för att kunna vara identisk med Åsmannen – dvs den man som springer uppför trapporna och som både Jeppsson och Nieminen ser och berättar om. Man kan kanske töja tiden något under minuten men inte ända ner till vad som fordras för att ett enmansscenario ska bli aktuellt. Det är min uppfattning om saken.