Partner vill inte gifta sig. Hur komma vidare?

Gillar ni att göra samma saker? Har ni kul tillsammans? Ger ni varandra tid vis sidan av? Får ni bägge utleva era sexuella preferenser?

Om JA, då kan ni nog lära er snacka oxå. Om nej, då ser det sämre ut. Enligt min erfarenhet.

Jag nämner detta i min trådstart.
Jag vill gifta mig för tryggheten om något skulle hända när vi har barn, för att jag vill att vi alla i familjen ska ha samma efternamn, för att jag vill känna mig vald och älskad.

Jag kan också ha hakat upp mig på detta eftersom diskussionerna om detta blivit så obehagliga. Att min pojkvän vände helt från att prata om bröllop och hur han ville ha det, till att sitta tyst I 15 minuter helt panikslagen och ångestfylld när jag tar upp det.

Hon vill inte bli uppslukad av din framtidsbild från 1900-talet om hur familjebildning ser ut.
En bild som sitter som hällristningar i din hjärna.
Hon vill inte få handklovar på sig för hon vet inte hur du blir då.
Hon vill vara fri.
Men hon vill ha barn med dig och vill att du är barnens far.
Men samtidigt ha möjligheten att lämna utan problem om det blir fel.
---------------
Du är en dinosaur.
Du är som jag var förr.
Jag tänkte precis som du.
Och tjatade en smula - tog upp frågan.
Idag heter jag jag. Och hon hon. Och barnen jag/hon i efternamn, men barnens artistnamn är hennes efternamn för det är äldre, snyggare och ovanligt.
Vi är ogifta, men har förlovat oss med varsin dyr förlovningsring.
För att det var kul och fint i en annan stad i ett annat land
Hon bär inte sin ring numera, men jag är inte orolig. jag vet att hon inte gillar vare sig Rolexklockan, guldarmbandet, dyra örhängen, broscher etc utan att de får ligga i lådan.
------------------
Nä trygghet i relationen får man om man kan leva sina liv ihop på ett bra sätt. Idag betyder pappersarbetet inte speciellt mycket; inte som det gjorde förr.

Jag är noll emot att skriva ett äktenskapsförord, men jag skulle aldrig någonsin heller försöka lägga beslag på något som inte är mitt, om det skulle ta slut.

Tyvärr har vi inte ens pratat om det eftersom att min pojkvän inte kan prata om detta och låser sig helt.

Ju mer du snackar, desto mer sitter du och greppar efter halmstrån.
Gift er inte inte, skaffa inte barn.
Gå skilda vägar.

Nämen ser man på.

Är man troende, vilket man är om man gifter sig i kyrka i alla fall, och svär framför gud och församlingen så skiljer man sig bara inte. Snubben kanske är så vaken så att han inte inbillar sig att det kommer hålla för evigt och vill kunna gå skilda vägar på ett ärligt sätt utan att bryta några löften.

Hur man däremot gör och vad som sägs när man gifter sig i stadshuset vet jag dock inte. Lovar man inte en massa skit så kanske det kan vara ett alternativ.

Varför tänker du att vi måste gå skilda vägar? Jag vill helst inte att vi ska göra det eftersom att jag vill vara med honom

Om det här scenariot upprepar sig, så tror jag att han upplever att du försöker tjata dig till ett giftermål. Han verkar ju bli rädd och ledsen när du tar upp det, och det hanterar du genom att vänta några veckor och göra exakt samma sak igen.
Det verkar som att du egentligen inte bryr dig så mycket om vad han tycker, utan att du tycker nu att du förtjänar ett bröllop, och han börjar känna sig obekväm med det. Han vill uppenbarligen inte.

Och skippa parterapin. Nio av tio gånger när folk går i parterapi, så är det kvinnan som släpar dit mannen för att han inte gör som hon säger. Och här är det ju exakt den situationen som föreligger.

Tjata dig inte till ett äktenskap som spricker efter något år. Det är inte värt det.

Till att börja med så kan jag säga såhär; sambolagarna kommer i rask takt ikapp giftermålens "trygghet" som du beskriver eller "om något händer". Det finns inte något jag kommer på på rak arm som skulle vara så mycket värre med att vara sambo förutom att det är väl lättare att hitta en partner om man är gift (alltså i olyckor etc) eftersom det är dokumenterat. Så för den sakens skull är det väl enklare; att bli funnen som tillhörande ett boende så att säga.

Det du ser som giftermål med "känna mig vald" är en indoktrinering från tidigare där folk på något sätt fått för sig att om man skriver på ett papper att man älskar varandra så är det cementerat och värt något. Skiljsmässosiffrorna säger dock inte det. Den enda anledningen till att inte fler skiljer sig är att det är bökigt, speciellt med barn ihop och då tänker många främst på barnen. Bra många förhållanden är sura men håller ihop för man tror att barnet kommer må bättre då.

Samma efternamn kan man fixa utan giftermål. Folk byter namn hela tiden och om det är specifikt barnen så väljer man väl vad de ska heta vid födseln? Bara att skriva dit det man önskar.

Giftermål var förr enda sättet att bevisa att man var "tagen". Enda legitima sättet i alla fall. Idag behövs inte detta "bevis" eftersom vi värdesätter integritet och har inte en kyrklig makt över oss som bestämmer hur vi får ha sex eller hur vi får leva som individer. Giftermålet förlorade därmed snabbt sin kraft över oss.

Det är inte fel att vilja gifta sig eftersom många vill ha det där bröllopet som "sin dag". Tänk dock på att dessa kostar och kostnaden för ett bröllop kan ofta vara grundorsaken till senare skiljsmässa. Finns gammal studie om detta som var lite kul läsning när det kom ut. Googla bara "more expensive wedding higher divorce" så hittar du flera källor.

Det du inte beskriver här är vad för invändningar din partner har. Varför har de nu inte velat gå vidare? Du skriver "panik och ångest" men vad har de faktiskt sagt? Vad använder de för argument?

Jag kan bara säga att giftermål är förlegat och inte ger någon riktig fördel (i Frankrike får gifta 1% lägre skatt har jag för mig, där har vi fördel!) så att inte vilja kasta pengar på ett bröllop är fullt förståeligt. Däremot om partnern nu inte är säker på om det är dig hen vill spendera sitt liv med är det kanske smidigare att inte ingå i ett äktenskap för att slippa allt pappersarbete både vid giftermålet men också vid en framtida skiljsmässa. Då kan det vara en flagga man bör ta på allvar.

Men han vill uppenbarligen inte vara med dig för resten av livet.

Då är du en "keeper" och han har inte fattat det.

Har mest en kompis exfrus ord ringade i mina öron. -Hur blir det med arvet då? -vilket arv, mina föräldrar är inte döda? -Jo men när de dör! Hon tog halva huset, halva förmögenheten han haft innan, men "arvet" kunde hon se i stjärnorna efter. Hon var så girig hon var tom. efter arvet innan någon dött..

Jag tycker att du skriver jättebra saker. Som jag skrev till någon annan i tråden så kanske jag har hakat upp mig på detta då min pojkväns reaktioner varit så starka och kraftfulla, när jag tagit upp något som för mig bara är något fint.
Jag förstår ju inte vad som är så laddat, och eftersom att jag inte får tillräckligt med svar på varför så gör jag ibland egna tolkningar, vilket kan vara att han inte älskar mig eller tänker att jag är rätt för honom.
Angående anledningarna som min pojkvän nämnt så har dessa varit olika varje gång.

Jag kanske också kan vara en sån som vill gifta mig. (Som en del vill)
Detta har jag då tidigt uttryckt i min relation och min pojkvän har själv pratat om bröllop och hur han vill ha det tillsammans med mig under bröllopsdagen.
Det är ju den vändningen också som jag inte kan förstå och som skrämmer mig.