Tråd för att diskutera litteraturkritik och litteraturkritiker

"Man kan aldrig vara nog omsorgsfull i valet av sina fiender" sade Oscar Wilde, det är ett av de rikigt arketypiska uttrycken för den här bilden av kritikern eller författaren som en fäktande hjälte som i sista hand sätter Saningen Skönheten eller Geniet före lojaliteten till "gänget" eller det etablerade. Stephen Fry kommenterade någon gång att Wilde är irländare, ett underläge på den tiden, men han slår engelsmännen i deras eget spel genom att visa sig kvickare och mer briljant än någon av dem.

Det här är en syn på kritikerns roll som väl har gått förlorad i de sociala mediernas tidevarv. Alex Schulman kanske har försökt spela den rollen i media ibland, men han når inte alls upp till den. Olof Lagercrantz hade som "kungen av DN" den sortens makt och inflytande som hör ihop med rollen - "alla" som var på allvar intresserade av litteratur och kultursidor läste honom, redan innan han blev chefredaktör för hela tidningen - men t o m han undvek att såga debutanter och nykomlingar på det där hänsynslösa sättet.

Nej, har inte läst Knutsons bok om paret Ahlgren/Tengroth (liksom inte heller hennnes tidigare bok om kretsen kring Elin Wägner, Honorine Hermein och Fogelstad-skolan ) - men båda två är väl på min "planerar att läsa"-lista.

Ulrika Milles skrev boken om Ahlgren/Tengroth, Knutson recenserade.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/hans-elakhet-var-den-storsta-i-sverige/

Citatet av Oscar Wilde är väl lite lurigt? Man gör sig inte till fiende med vem som helst, fiender måste väljas med omsorg (om karriären, typ?)
Wilde var ju ofta ironisk, förknippar honom inte med heroism i sanningens tjänst.

Javisst, han är dubbeltydig men den här berömda one-llinern uttrycker också en orädd inställning, ungefär att man får inte vara rädd för att bråka och det ska dessutom helst göras med både elakhet och stil. Man ska vara stolt över att man är obekväm för somliga.

Wilde såg sig väl som en förkämpe för Skönheten, snarare än för någon autonom Sanning, men han upfattade sig säkerligen ibland som en man i färd med att underminera (eller satirisera) det brittiska etablissemanget - som till sist tog sin chans att stöta ut honom via den bekanta sedllighetsrättegången kring hans relationer med Lord Alfred Douglas.

Jo, om man inte är "i pakt med sin tid" och inte heller är ledande för en stark egen motriktning, en egen "ny skola" (som t ex Ezra Pound var på 1910-20-talen, innan han gav sig i lag med Mussolini) så finns det naturligtvis en fet risk att man blir bortstött eller får karriären bromsad. Vilket ju inträffade för t ex Sprengel, även om han nog pckså kunde vara en besvärlig person. Crister Enander är ett nyare exempel på en som försökte spela den här rollen som ambitiiös och okuvligt vass kritiker, "a man who will take no prisoners". Han var en lysande ung skribent på 80-talet men man får nog säga att han har hållits tillbaka, både därför att han skaffade sig för många fiender och därför att den slags flora av ambitiösa kulturtidskrifter och kultursidor där han skrev inte existerar längre. Numera är kultursidorna inte alls lika inriktade på humaniora, litteratur, samhällsfrågor och öppen debatt som de var då, på 80-talet.

Sven Delblanc t ex lyckades ju med den här rollen, dessutom en trippelroll som både uppburen romanförfattare, egensinnig kritiker/debattör och docent i litteraturvetenskap - men han är också ett exempel på en som hade samtidens vind i ryggen. även när han verkade ligga en bit före och alltså gjorde ett tydligt uppbrott ett tag innan det hade blivit allmänt accepterat (som i debatten om den svenska vänstern och dess framtid runt 1980). Sverige är nog numera för litet för att ha plats för sådana här briljanta särlingar i litteraturen. Strindberg är ju det stora exemplet på en person som gjorde bristen på lojalitet till princip och som dessutom var en lysande skribent - men han såg sig under nästan tjugo år föranledd att bo utomlands eftersom han upplevde Sverige som alltför trångt (dessutom var han sällan verksam som litteraturkritiker i dagspressen).

Javisst, han är dubbeltydig men den här berömda one-llinern uttrycker också en orädd inställning, ungefär att man får inte vara rädd för att bråka och det ska dessutom helst göras med både elakhet och stil. Man ska vara stolt över att man är obekväm för somliga.

Wilde såg sig väl som en förkämpe för Skönheten, snarare än för någon autonom Sanning, men han upfattade sig säkerligen ibland som en man i färd med att underminera (eller satirisera) det brittiska etablissemanget - som till sist tog sin chans att stöta ut honom via den bekanta sedllighetsrättegången kring hans relationer med Lord Alfred Douglas.

Ja, jag uppfattar nog mer ironi och mångtydighet än orädd inställning i just den aforismen, lite tillbakalutad sådär, det gäller att vara taktisk när man väljer sina fiender.

Men för att inte bli OT (Wilde var väl inte litteraturkritiker) har jag kollat upp bemötandet av Dorian Gray och den var ju en praktskandal. Till skillnad då (tror jag i alla fall, inte kollat upp det ännu) Wildes pjäser.


https://en.wikipedia.org/wiki/The_Picture_of_Dorian_Gray

Å nej.
Snälla.
Gregorius var ett sömnpiller och den här verkar vara ännu sämre.
Varför tar man en av de mest briljanta romaner som skrivits på svenska språket och kladdar ner den? Det är parasiti med framgångar bland kritiker och Augustpris osv osv men utan den äran för det är en av de mest mediokra parasiteringar i mannaminne.

Söderbergs Gregorius är en nidbild av en hycklande präst som till sist tvingar sig på sin fru när hon inte vill uppfylla de äktenskapliga plikterna och samhällskritiken är vass för sånt hände och gubben är äcklig och det är något av en karikatyr. Doktor Glas själv är ingen hjälte.

Men Bengt Ohlsson menar att det är taskigt av Söderberg att teckna ett sånt elakt porträtt.
Man ska tycka synd om Gregorius för att han hade en taskig barndom. Man måste förstå. Det är inte så lätt att vara gift med en mycket yngre kvinna som inte vill ligga. Det är synd om Gregorius.

Så Söderbergs totalt briljanta roman görs om till nåt slags manschauvinistiskt mångordigt sunk.

Uppföljaren med den djärva titeln Helga verkar vara trött konservativ kvasipsykologi den också. Lyra Ekström Lindbäck är väl konservativ idag inte rebell-hbtq som hon var tidigare och det hon gillar verkar vara det där ljumma.

Tror mer på Bernurs litterära omdöme här. Han sågar både Gregorius och Helga.



https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2024/08/helga-bengt-ohlsson-bonniers.html

Apropå sågningar har ju Lyra Ekström Lindbäck och Gästabudet instiftat ett pris till den bästa sågningen.

Bör kanske påminnas om att Bengan inte är den första att s a s parasiter på Söderberg.
Gun Britt Sundström först ut i För Lydia.

https://www.gp.se/kultur/sa-blev-hjalmar-soderberg-var-mest-ododliga-forfattare.7c31360b-4ea9-47a0-99c2-df7fa5be96e5

Hjalmar Söderbergs romaner sågades obarmhärtigt av samtida kritiker, med undantag av Martin Bircks ungdom som fick ett mer välvilligt mottagande. Förvillelser blev i stort sett genomgående utskälld och ansågs vara pornografisk, Doktor Glas blev lika utskälld den för sitt innehåll och fast man prisade språket och stilen gick inte heller Den allvarsamma leken hem hos kritikerna. Det var en annan tid, och det som dåtidens kritiker störde sig på är svårt att riktigt förstå idag.

Att det var först i slutet av 1900-talet som Söderberg blev erkänd som en stor författare stämmer nog inte riktigt. Doktor Glas tycks, trots kritikernas motstånd, tidigt ha blivit en modern klassiker och hade 1959 utkommit i 12 svenska upplagor och var översatt till många språk. Och redan 1951, knappt tio år efter Söderbergs död, formulerade Bo Bergman Söderbergs gärning som sedan blivit den gällande karaktäristiken som många har kunnat instämma i:


https://www.soderbergsallskapet.se/mottagandet-av-hjalmar-soderbergs-verk-under-130-ar/

Hjalmar Söderbergs romaner sågades obarmhärtigt av samtida kritiker, med undantag av Martin Bircks ungdom som fick ett mer välvilligt mottagande. Förvillelser blev i stort sett genomgående utskälld och ansågs vara pornografisk, Doktor Glas blev lika utskälld den för sitt innehåll och fast man prisade språket och stilen gick inte heller Den allvarsamma leken hem hos kritikerna. Det var en annan tid, och det som dåtidens kritiker störde sig på är svårt att riktigt förstå idag.

Att det var först i slutet av 1900-talet som Söderberg blev erkänd som en stor författare stämmer nog inte riktigt. Doktor Glas tycks, trots kritikernas motstånd, tidigt ha blivit en modern klassiker och hade 1959 utkommit i 12 svenska upplagor och var översatt till många språk. Och redan 1951, knappt tio år efter Söderbergs död, formulerade Bo Bergman Söderbergs gärning som sedan blivit den gällande karaktäristiken som många har kunnat instämma i:



https://www.soderbergsallskapet.se/mottagandet-av-hjalmar-soderbergs-verk-under-130-ar/