Tråd för att diskutera litteraturkritik och litteraturkritiker

Uppfattar Per Wästberg som just väldigt, väldigt överklassig på det där stiffa sättet (inte det excentriska degenererade galna som kanske Wahlund var då?) Rätt odräglig...

Stig Ahlgren är förstås kungen av eleganta, självsvåldigt effektfulla och/eller oförskämda sågningar, men då är vi tillbaka på 1940-50-talen, en av den svenska littraturkritikens (och kulturjournalistikens) guldåldrar. Precis som Oscar Wilde - säkerligen en av hans stora förebilder - var Ahlgren en man som kom utifrån, han var inte riktigt hemmahörande in i den högre borgerliga elit som traditionelt häckade på kultursidorna; hans föräldrar hade dött i tyfus innan han fyllde ett år, han adopterades av en morbror (som var notarie vid en av hovrättterna) och när han börjad skriva i tidningarna vid mitten av 30-talet var det från vänster, han var marxist och uppmärksam på kopplingarna mellan litteratur, sociologi och samhälle. Trots att han blev omtalad, läst och uppskattad verkar han alltid ha haft med sig en känsla av halvt utanförskap som annars är typisk för klassresenärer som tar sig in i eliten. Men han hade också näsa för nya talnger, han rekryterade t ex den då nästan helt okände Erik Lindegren som kritiker när han tog över kultursidan på Afton-Tidningen 1942, med lysande resultat. Samma tidning som hade gett Strindberg fritt fram att angripa Heidenstam, Sven Hedin, kungahuset och alla andra 1910, samma år som Ahlgren föddes - något som han säkert var väl medveten om.

Ahlgrens recensioner och sågningar är rena läsfesten och artiklar av den kalibern skrivs inte längre här i landet. Man kan hitta dem i t ex Obehagliga Stycken (1944), Inga blommor här (1955) eller senare urval som Min vän Stig Ahlgren - Kvickhetens Konung (1997) av Gustaf von Platen.

Mitt fetade.
Inte samma tidning. Aftontidningen gavs ut av LO från 1942 som motvikt till den alltför tysk- och Hitlervänliga Aftonbladet. I den skrev Ahlgren och till den knöt han Lindegren m.fl. (även min egen morbror). Den lades ned 1956 då LO köpte Aftonbladet.
Afton-tidningen, som Strindberg skrev i, var en blaska som gavs ut på 1910-talet.

Aha, två olika tidningar med samma titel! Tack för påpekandet,

En parallell är att det under senare hälften av 1800-talet fanns en politisk rörelse i Tyskland som kallade sig "nationell socialsm", vilken inte hade någonting att göra med Hitlers senare NSDAP-rörelse.

Intressant. Förmodligen var det en undergroundrörelse (socialister var i princip förbjudna i kejsartyskland) som trots motstånd mot monarki etc. ändå ville rida på vågen av den tyska enhetstanken.

Jag har inte läst Stig Ahlgren heller men hört talas om hans kvicka och elaka sågningar.
Kanske podden Gästabudet vill uppmuntra en ny Ahlgren med sitt pris till bästa sågningen. Har för mig att han nämndes av dem som tog Linda Skugge i försvar efter hennes sågning av Kristina Sandberg.

Jag har funderat på att läsa Ulrika Milles bok om Stig Ahlgren och Birgit Tengroth (som jag inte heller läst). Den verkar intressant. Har du läst den?

Den recenseras här av Ulrika Knutson i Expressen. Hon verkar inte vara mycket för sågningar.

Ett ord som onekligen ligger nära till hands för den som bläddrat i hans bok Lovord. Till stora delar sida upp och sida ned med odrägligt smicker åt kompisar som Tranströmer, Espmark, Horace och Kristina Lugn. Mer personfixerat än de insiktsfulla analyser av deras verk som man skulle vilja läsa.

Lovord, det hörs redan på titeln. Nattståndet till tusan.

Jo, den är väl bara ett sätt att krama ut några slantar ur högtidstal som han har behövt skriva oavlönat i Akademiens regi, och som han ändå har liggande i byrålådan.

"Man kan aldrig vara nog omsorgsfull i valet av sina fiender" sade Oscar Wilde, det är ett av de rikigt arketypiska uttrycken för den här bilden av kritikern eller författaren som en fäktande hjälte som i sista hand sätter Saningen Skönheten eller Geniet före lojaliteten till "gänget" eller det etablerade. Stephen Fry kommenterade någon gång att Wilde är irländare, ett underläge på den tiden, men han slår engelsmännen i deras eget spel genom att visa sig kvickare och mer briljant än någon av dem.

Det här är en syn på kritikerns roll som väl har gått förlorad i de sociala mediernas tidevarv. Alex Schulman kanske har försökt spela den rollen i media ibland, men han når inte alls upp till den. Olof Lagercrantz hade som "kungen av DN" den sortens makt och inflytande som hör ihop med rollen - "alla" som var på allvar intresserade av litteratur och kultursidor läste honom, redan innan han blev chefredaktör för hela tidningen - men t o m han undvek att såga debutanter och nykomlingar på det där hänsynslösa sättet.

Nej, har inte läst Knutsons bok om paret Ahlgren/Tengroth (liksom inte heller hennnes tidigare bok om kretsen kring Elin Wägner, Honorine Hermein och Fogelstad-skolan ) - men båda två är väl på min "planerar att läsa"-lista.

Hur har det då gått för de kritiker som konsekvent struntat i att ta hänsyn och varit förutsebart illojala? Jag kan då erinra mig två av de vassaste mest läsvärda pennorna på svenska språket som tystades. Ta David Sprengel som först släpptes fram som ett slags underbarn vid förra sekelskiftet, men som snabbt exkommunicerades och fortfarande får personifiera ohederlighet och tarvlig illvilja.
Och några decennier senare Per Meurling, en radikal som så småningom även bannlystes i "kommunistpressen". Detta efter att ha skrivit en bok om det svenska kommunistpartiet. Inte bara klarsynt utan också rolig. Oförlåtligt!

"Det är en vanlig missuppfattning att det kring den radikale råder ett larm och ett kiv" förklarade han i en intervju i slutet av sitt liv. "Men hur lätt hade det då inte varit? Få uthärdar den gravlika tystnad som sluter sig kring den som går mot strömmen."

Jo, om man inte är "i pakt med sin tid" och inte heller är ledande för en stark egen motriktning, en egen "ny skola" (som t ex Ezra Pound var på 1910-20-talen, innan han gav sig i lag med Mussolini) så finns det naturligtvis en fet risk att man blir bortstött eller får karriären bromsad. Vilket ju inträffade för t ex Sprengel, även om han nog pckså kunde vara en besvärlig person. Crister Enander är ett nyare exempel på en som försökte spela den här rollen som ambitiiös och okuvligt vass kritiker, "a man who will take no prisoners". Han var en lysande ung skribent på 80-talet men man får nog säga att han har hållits tillbaka, både därför att han skaffade sig för många fiender och därför att den slags flora av ambitiösa kulturtidskrifter och kultursidor där han skrev inte existerar längre. Numera är kultursidorna inte alls lika inriktade på humaniora, litteratur, samhällsfrågor och öppen debatt som de var då, på 80-talet.

Sven Delblanc t ex lyckades ju med den här rollen, dessutom en trippelroll som både uppburen romanförfattare, egensinnig kritiker/debattör och docent i litteraturvetenskap - men han är också ett exempel på en som hade samtidens vind i ryggen. även när han verkade ligga en bit före och alltså gjorde ett tydligt uppbrott ett tag innan det hade blivit allmänt accepterat (som i debatten om den svenska vänstern och dess framtid runt 1980). Sverige är nog numera för litet för att ha plats för sådana här briljanta särlingar i litteraturen. Strindberg är ju det stora exemplet på en person som gjorde bristen på lojalitet till princip och som dessutom var en lysande skribent - men han såg sig under nästan tjugo år föranledd att bo utomlands eftersom han upplevde Sverige som alltför trångt (dessutom var han sällan verksam som litteraturkritiker i dagspressen).