Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Jag som inte kan Stockholm alls så säger det svaret mig ingenting, men jag antar att dom skulle fortsatt på Sveavägen och inte mördarvägen uppför trapporna.

Grattis till omnämnandet i boken.

Konstigt att Jon Jordås inte nämnde möjligheten att Christer Andersson var den västra skytten i en grupp av tre alternativa gärningsmän. När Jordås kom fram till att Andersson liknade fantombild 10.

Fantombild 10 släpptes 2020 och föreställer mannen som Mårten Palme såg vid möbelaffären Sandins skyltfönster strax söder om Grand. När Mårten och hans flickvän Ingrid just hade skilts från Mårtens föräldrar och gick Sveavägen norrut mot Ingrids lägenhet på Vanadisvägen i Vasastan.

Hasse Aro nämnde sitt vanliga argument på boksläppet. Att ingen visste i vilken riktning paret Palme skulle gå. Ett tomt argument. Det fanns bara tre riktningar att gå. Norrut, västerut och söderut. En skytt kunde vänta i varje riktning. Att paret Palme skulle korsa Sveavägen om de gick söderut var förutsägbart. De ville undvika Monte Carlo. Som Mårten nämnde i förhöret 1988.

Lotten föll på den norra skytten om paret Palme gick norrut från Grand (samma väg som de kom). Den självklara platsen för den norra skytten var ingången till Rådmansgatans station (där paret Palme lämnade stationen tidigare på kvällen). Trappan till Holländargatan var kortare och närmare Sveavägen än trappan till Malmskillnadsgatan.

Lotten föll på den västra skytten om paret Palme svängde västerut på Kammakargatan eller Adolf Fredriks Kyrkogata. Han kunde avvakta söder om Grand och följa dem med blicken. Liksom mannen som Mårten såg. Om paret Palme svängde västerut på Kammakargatan kunde han följa efter och slå till vid nordvästra hörnet av kyrkogården. Om de passerade Kammakargatan kunde han invänta dem vid sydvästra hörnet av kyrkogården.

Sedan föll lotten på den södra skytten. Så kunde skyttarna undvika att följa efter paret Palme på Sveavägen (och minska risken att bli sedda av vittnen). Sannolikt väntade en bil på den västra skytten. Kanske den mörka Volvon på Adolf Fredriks Kyrkogata (som flera vittnen såg). Skyttarna behövde inga walkie-talkies. De som övervakade paret Palmes färd från Gamla Stan till Grand behövde walkie-talkies.

Ingemar Krusell insåg detta i april 1986. Holmér också (som alla kan höra på Holmér-banden i P3 Dokumentär). När de insåg hur länge vittnet Inge Mårelius såg att gärningsmannen väntade vid Tunnelgatan (flera minuter). Paret Palme hade ännu inte nått Adolf Fredriks Kyrkogata och kunde svänga västerut där. "Det mesta talar för att alternativa gärningsmän ingick i den korta planeringen" skrev Ingemar Krusell i Polistidningen nummer 4 1986 (han citerades i Aftonbladet den 30 maj).

Sedan började han tro på en ensam gärningsman och en kedja av vittnen från Grand till mordplatsen. Krusell tog intryck av det falska vittnet Alf Lundin (som erkände 1994). Av den kedjan är bara två osäkra vittnen kvar (korvhandlaren Ljubisa Najic och den 73-åriga damen Kerstin Nordström sex trappor upp på Sveavägen 39). Två osäkra vittnen och Nicola Fauzzi (som själv trodde att han såg vittnet Anders Björkman). Mårten såg inte att mannen följde efter föräldrarna (bara att mannen följde dem med blicken). Förklarade Mårten i rättegångarna 1989. Vittnet Pia Engström (som blev advokat) följde paret Palme med blicken ända till Najics korvkiosk vid Adolf Fredriks Kyrkogata. Hon såg att ingen följde efter.

Christer Andersson kan ha varit den västra skytten (som liksom den norra inte fick något att göra). Andersson och hans umgängeskrets var anonyma. Ingen visste vem han var förrän 1993. När polisen till slut insåg att revolvern inte hade provskjutits (trots att två påminnelser skickades till Anderssons lägenhet i Västerhaninge 1990). Vad vet man om Anderssons umgänge på 80-talet (förutom skytteklubben)? Ingenting.

Jon Jordås borde ha nämnt detta i sin bok. När Jordås kom fram till att Andersson liknade fantombild 10. Att han liknade fantombild 10 kan ju ingen förneka.

Jordås borde också ha förklarat varför "mötesscenariot" saknar stöd i vittnesuppgifterna och saknar intresse för polisen.

https://www.flashback.org/sp89404193

Man kan inte motbevisa en ensam gärningsman (i framtiden kanske man kan). En ensam GM kan ha fortsatt på västra sidan av Sveavägen, korsat gatan vid reklampelaren 15 meter norr om Tunnelgatan (som Inge Mårelius antydde i förhöret den 12 november 1987) och väntat en halv minut före skotten. Man kan påstå (tills vidare) att Inge Mårelius (som såg att GM väntade i "3 - 4 minuter") och Pia Engström (som såg att ingen följde efter från Grand) båda såg fel. Man kan påstå (tills vidare) att walkie-talkie-männen hade andra orsaker. Brottet preskriberas inte. Utredningen kan fortsätta.

Fullständigt obegripligt att tanken på en konspiration är så stark hos somliga att även den mest självskrivna ensamagerande gärningsmannen ska tryckas in i tankebygget. Vad får vi härnäst? CP som en del av en grupp amfetaminmissbrukare som vill släcka statsministern?

Självskriven ensamagerande? Vad vet vi om det? Noll.

GMP fångade inte Andersson. Inte TT heller. Den fångade skit. Som förväntat. Skit in skit ut. Den var inte ens klar när de blev aktuella i början av 1994.

Vems ”tankebygge”? Krusells?

Att Christer Andersson skulle ha ingått i någon som helst ogrundad konspiration mordkvällen är och kommer att förbli en komplett orimlig fri fantasi.

Christer Andersson var helt motsatt som person.Han hade inga närmare kontakter alls,förutom de till allra närmsta familjekrets.

Christer Andersson är påfallande lik den s.k Grandmannen.Detta ser vem som helst.
Är Christer liktydig med gärningsmannen..eller för den delen den s.k Grandmannen..så har han ensamagerat.Det kommer aldrig att finnas en enda rimlig materialkoppling som kan få honom att ingå i en i sig helt ogrundad konspiration mordkvällen.

Glöm det.Forever.

Den mest självskrivna ensamagerande gärningsmannen är då Christer Andersson, och där håller jag med. Det har jag skrivit om förut i CA-tråden, och då poängterat att om man har en ensam gärningsman så är CA den bäste kandidaten av dem som finns "på listan" av namn som diskuteras.

Men det förutsätter då att det inte ligger någon konspiration bakom mordet. För om en konspiration ligger bakom mordet så har CA sämst passform av alla "på listan", vilket inte säger så lite med tanke på att de alla har väldigt dålig passform. Så det intressanta med CA är att han är "dikotom" i så måtto, att han är toppkandidat i den ena världen men bottenkandidat i den andra.

Att jag nämner det här med CA:s "dikotoma" natur just här och nu, det beror på att även Hasse Aro förts på tal, av Otto Ekevi som besökt Jon Jordås' boksläpp. En dålig video visserligen, men i den hinner Aro upprepa sitt antagande om att "ingen visste vart paret Palme skulle ta vägen efter bion" som om den vore en sanning. Det är den nu inte, utan den är ett antagande som Aro (med flera) gjort och sedan upphöjt till sanning utan grund för det.

Så Aros argumentationsfint – känd som "rävsax" eller "ofullständig disjunktion" – måste korrigeras med det alternativa antagandet, nämligen att "någon visste" vart paret Palme skulle styra kosan efter bion. Då framträder en annan sådan där dikotomi, där det antingen blir svart eller vitt. Antingen "visste ingen" eller så "visste någon". Vi får två olika världar beroende på antagande, och båda världar måste rimligtvis utforskas.

I den ena världen, där "ingen visste", så är det min uppfattning att Aros (med flera) slutsats är korrekt, att det då måste röra sig om en ensamagerande gärningsman, som då antingen fått syn på Palme vid Grand och skaffat fram vapnet under filmföreställningens gång, eller så är det någon som gått omkring beväpnad med laddad revolver och som av ren slump mött paret Palme på trottoaren och då vänt på klacken, kilat ikapp och skjutit.

Det finns små variationer på både "utanför Grand"-scenariot och klackvändnings-scenariot, men dem behöver vi inte gå in på här och nu. Vi nöjer oss med att notera det uppenbara, nämligen att den slumpmässiga klackvändningen är ytterst osannolik medan "utanför Grand"-scenariot är betydligt mindre osannolikt. Därför är det naturligt att främst inrikta sig på "utanför Grand"-modellen – om man tänker sig driva en ensamagerande gärningsman, vill säga.

Men om vi sedan tittar på det andra alternativet i "Hasse Aros dikotomi", som jag brukar kalla den fastän Aro försökt fulfinta bort det ena alternativet, så leder den direkt till ett "mötesscenario". För om någon redan på förhand visste att Palme skulle gå till Dekorima efter bion så måste det ju handla om ett planerat sammanträffande av något slag.

Ett sådant planerat sammanträffande får också stöd i vittnesmaterialet, främst genom Anders Delsborns direkta vittnesiakttagelse av tre personer som "står och samtalar" på trottoaren utanför Dekorima braa något tiotal sekunder innan skotten. Men även vallningen av Nicola Fauzzi, som ger vid handen att makarna Palme gjort uppehåll på (minst) cirka 43 sekunder på vägen mellan Skandias huvudentré och mordplatsen.

Vidare stöds mötesscenariot indirekt av Lisbeth Palmes iakttagelse av gärningsmannen när denne dröjde sig kvar vid byggbarackernas västra ände uppemot minuten efter skotten. För om gärningsmannen står kvar där kan han ju inte samtidigt ha sprungit iväg uppför trapporna till åsen, utan då har vi ett "tvåmannascenario", där gärningsmannen har en medhjälpare som utför en sådan "decoy"-fint och springer uppför trapporna i en avledningsmanöver.

Det finns ytterligare stöd för mötesscenariot i materialet, men jag nöjer mig med de tre nämnda punkterna. Under alla förhållanden går det inte att som Hasse Aro helt enkelt sopa det här andra alternativet under mattan, utan vi har mycket riktigt två olika möjliga världar:

I den ena världen "visste ingen" vart makarna Palme skulle styra kosan efter bion, och då följer av det att mordet utförts av en ensamagerande gärningsman, som i så fall mest troligt följer "utanför Grand"-scenariot snarare än den "slumpvisa klackvändningen".

I den andra världen "visste någon" att Olof Palme skulle komma till Dekorima efter bion, och då handlar det om ett mötesscenario där attentatet utförts på klassiskt vis: Offret vallas till mordplatsen av någon denne känner och litar på, och som i undre världen-slang numera kallas för en "goare". Väl framme vid mordplatsen anfalls offret av någon som anlitats för det ändamålet – ett tvåmannascenario.

Då ser vi att, i den ena världen är det Christer Andersson som framstår som den mest sannolike kandidaten, i alla fall av dem vi känner "på listan". Men i den andra världen är CA helt utesluten. Så om man vill förfäkta CA som gärningsman blir man tvungen att hålla sig till den ena världen, och om man är tillräckligt intellektuellt ohederlig så drar man då en argumentationsfint genom att sopa det andra alternativet – mötesscenariot – under mattan.

Under 30 års tid efter mordet trodde jag, precis som de flesta andra, att Olof Palme fallit offer för sitt eget slarv med säkerheten. Han rörde sig ju ganska ofta utan livvakter och då tänkte jag att han till slut "gått på pumpen" genom att stöta på någon "ensam galning" som sett honom utanför Grand och sedan kunnat hämta ett vapen, och så vidare.

Det var först 2017 som jag började läsa in mig på Palmematerialet, och det gjorde jag därför att jag hållit på med Kennedymordet och då börjat se hur sådana här attentat egentligen fungerar. Därför tänkte jag, att det är nog säkrast att jag tittar på Palmemordet också – mest bara "ifall att" några sådana anomalier skulle finnas där, men även för att kunna jämföra två ouppklarade statsmannamord.

När jag väl började titta på Palmematerialet, som gjorts tillgängligt inte minst av Lennart Remstam, så tog det inte långa stunden förrän jag började se en hel rad med saker som starkt tydde på att mordet utförts av en (liten) attentatsgrupp och inte av någon ensamagerande gärningsman som jag tidigare hade utgått från. Det var nyheter för mig, och ganska snart fick jag lov att "acceptera faktum", nämligen att Olof Palme precis som John F Kennedy fallit offer för en konspiration.

Sedan dess har jag jobbat ganska mycket med både Kennedy och Palme, och idag kan jag utan att darra på manschetten säga, att Olof Palme föll offer för en konspiration. Dels finns mer än tillräckligt med positiv bevisning för tvåmannascenariot, dels finns tillräckligt med negativ bevisning för att i praktiken utesluta den ensamme gärningsmannen.

Av de två alternativen i "Hasse Aros dikotomi" faller därför det ensamma gärningsmannaalternativet bort därför att det saknar stöd i materialet. På så vis menar jag att bevisföringen måste se ut, som alltså leder fram till ett tvåmannascenario i form av ett mötesscenario.

Märk väl, att precis som med "CA-dikotomin" (rörande Christer Anderssons eventuella gärningsmannaskap) så utesluter "Hasse Aros dikotomi" också alla mellanlägen.

Det vill säga: den utesluter att Palmemordet skulle ha begåtts av en attentatsgrupp enligt en "chase"-modell (se JB Lindqvists länkade "X-papper", sid 68), där gruppen "inte vetat" vart Palme skulle ta vägen efter bion men ändå på något vis lyckats täcka in alla alternativ eller av ren tur pricka rätt.

https://www.jblindqvist.se/wp-content/uploads/2024/02/X-Reviderad.pdf#page=68

Hasse Aro och kompani har helt rätt i att alla sådana modeller inte bara saknar all rim och reson – det måste formligen vimla av både övervakningspersonal och skjutklara lönnmördare i alla riktningar – utan även saknar stöd i materialet och därför måste uteslutas – som rent svammel om du frågar mig.

Att jag överhuvudtaget skrev det här inlägget beror på att du i ditt inlägg blandar ihop mötesscenariot, som är en mycket plausibel (och i praktiken bevisad) modell med allt det andra foliehattssvamlet från diverse konspirationsgökar.

Om mordet grundades i en konspiration så är det ett mötesscenario som gäller, och då är det bara ett par, tre personer som känner till att Olof Palme ska dyka upp vid Dekorima efter bion och som sköter "avpolletteringen" där på klassiskt vis. Det har ju inga likheter med någon foliehattsmodell där poliser och militärer finns i varje gathörn och på varje buss med sina walkie-talkies och laddad revolver innanför läderjackan.

Så det ville jag ha sagt till dig. Du förespråkar antagligen en ensamagerande gärningsman, men om du ska föra det i bevis så blir det uppförsbacke för din del. Själv fick jag som sagt ge upp på den idén, och då kvarstod bara mötesscenariot.

Vet du vad CA jobbade med?

https://sverigesradio.se/avsnitt/p3-dokumentar-palmeutredningen-inifran-kasettbandens-historia-live-pa-poddfest-2022

Hör berättelsen om de unika inspelningarna med spaningsledare Hans Holmér efter Palmemordet, som ligger till grund för P3 Dokumentärs serie Palmeutredningen inifrån.

Går man på Lisbeths och Mårtens uppgifter om att Olof och Lisbeth skulle promenera hem så hade det troligen blivit fortsatt Sveavägen söder ut fram till Sergelstorg där man skulle ha sneddat över till Drottninggatan för att sedan följa den över Riksbron till Helgeandsholmen där Riksdagshuset ligger sedan Stallbron över till Gamla Stan där Västerlånggatan ligger rakt på.

Men det finns ju såklart alternativa vägar.

Som sagt nu spekulerar vi ju bara men om makarna Palme skulle tagit tunnelbanan, åt vilket håll skulle dom gått då? Alltså om inte Olof blivit skjuten.

Du har rätt. Det finns ingen "rimlig materialkoppling". Polisen fick syn på Christer Andersson 1993 (när man insåg att revolvern inte var provskjuten). Hans förklaring fick man 1994. Åtta år efter mordet. Då hade man sämre förutsättningar att utreda hans umgänge och kontakter på 80-talet. Särskilt när han utåt sett var något av en enstöring. Dock en välfungerande enstöring med god ekonomi och aktivt skytteintresse. Vilka kontakter hade Andersson i mitten av 80-talet? Utreddes detta tillräckligt? Man kan ha delade meningar om den saken.

Särskilt om man jämför med den bakgrundskontroll och den "guilt by no association" som ett avlidet vittne utsattes för två decennier senare. Av både poliser och journalister.

Ja du, Snurre, det är lätt att svara på den frågan.

Norrut. Ett kvarter norrut. Till Rådmansgatans station.

Alternativet (om de ville åka tunnelbana) var att gå till Hötorgets station. Fem kvarter söderut. Stationens norra ingångar stängde kl 19.

Inte kl 22 (som felaktigt påstås i den annars läsvärda rapporten "En revisionell bedömning" som granskningskommissionen beställde 1996).

Om de valde att gå till fots kunde de gå västerut på Kammakargatan (vilket flera andra biobesökare gjorde) eller Adolf Fredriks Kyrkogata.

De kunde också fortsätta söderut mot Kungsgatan.

De kunde gå norrut, västerut eller söderut. Tre riktningar.

Tycker du att tre är mycket? Det tycker inte jag.