Citat:
Ursprungligen postat av
Adonis.
Har din mamma försökt gottgöra dig ngn gng ?
Kvinnors metoder att gottgöra de människor i sin närhet som de verbalt eller psykiskt sårat brukar vara av sexualiserad karaktär. Då spelar det ingen roll ifall mannen i fråga är nära släkting, kollega eller vän.
Det är enligt, vissa studier, inte ovanligt att en ångerfull moder väljer att liberalisera alla sociala lagar för att med sexuell manipulation försöka gottgöra de ärr hon skapat
Det finns även en annan typ av moder som väljer att lägga locket på. Att när barnet nått vuxen ålder inte prata om det som hänt utan bara väljer tystnaden
Så, vilken typ är din mamma? Har du ngn kontakt med henne öht?
...& hur kommer det sig att du blev utsatt? Var det ngt specifikt med dig som dina föräldrar ogillade? Tror det hela mest handlade om att med tukt försöka domisticera dig
Dvs att felet låg hos dig från första början då du med ett hyperaktivt beteendemönster & sociala svårigheter ställde till oreda där du drog fram

De är döda och begravda. Klart att jag nämnde det till mamma, men hon bad aldrig om ursäkt. Precis som om det aldrig hänt. Alla grannar visste om hur illa jag hade det. Om hon försökt gottgöra mig är svårt att säga, men om det har skett, då har det skett outtalat. Utan att jag fattat. Det kanske är så.
Om min personlighet skulle vara det som utlöste det hela. Jag var ganska vanlig, snäll, artig, duktig i sport och duktig i skolan, men pappa var från en annan generation där aga ingick i uppfostran. Jag har aldrig haft några sociala problem utöver min familj. Jag anser att problemet låg hos min pappa. Narcissistisk och för gammal för att ha barn. Jag är säker på att han trodde att han gjorde rätt. Det var inte så att han njöt av att spöa mig på det sättet mina syskon njöt av se mig förnedras. En gång hade jag lagt en bok som skydd över rumpan innanför byxorna. Han slog mig och låtsades inte om att boken fanns där. Det var ytterst märkligt.
Han var rätt bra ibland för det var en karismatisk djävel som man aldrig behövde skämmas för. Han hade egentligen allt som ett barn kunde vara stolt över. Välutbildad, klipsk, framgångsrik, snygg, ståtlig, charmig osv osv. Det är inte så att jag hatar honom, men hans uppfostran - herregud! Snacka om att hamna fel. Han var aldrig intresserad av någon annan än sig själv.
Vi pratade emellertid aldrig om det som hände. Jag var trots allt hans favoritbarn. Äldste son och arvtagaren. Den enda av ungarna som han ansåg ha ryggrad och vara en karl för sin hatt. Det erkännandet fick jag när jag blev äldre. Precis som om hans uppfostran varit framgångsrik... det var den inte.
Man ska naturligtvis inte skylla på sin uppväxt, men någon normal människa har jag verkligen inte blivit. På gott och på ont.