Ni som blev slagna när ni var små; hur känner ni nu?

Jag kan bara hålla med. Att slå är kontraproduktivt och skapar en skev bild sv hierarkier.

Jag har själv aldrig någonsin blivit slagen av mina föräldrar och kan inte ens föreställa mig hur hemskt det är för barn som blir det. Jag har själv polisanmält en granne som slog sin dotter. Inte så kul eftersom vi var grannar, men jag skulle ändå göra det igen om jag fick veta att någon slog sitt barn. Jag har också anmält mitt barns kompis pappa när jag fick veta att barnet fick stryk. Mamman tackade mig innerligt och det visade sig att även hon blev slagen och hotad. Hon fick senare ensam vårdnad och erbjöds skyddat boende. Det skulle jag också göra igen. Ingen människa har rätt att misshandla någon annan och få dem att leva i skräck. Vuxna bör stå upp för utsatta barn och ett sätt att göra det är att polisanmäla oavsett hur obekvämt det kan vara.

Den som jämför med hunduppfostran är ju hjärndöd. Hundar kan inte prata med sina valpar så dom är ursäktade av naturliga skäl.

Jag blev en ögontjänare, jag fortsatte göra all jävla skit när ingen såg, jag hade antagligen en djävulsk massa aggression som behövde komma ut ur kroppen och jag hade inte lärt mig något annat sätt än att söka bråk med andra barn.
Man slutar bli rädd för stryk, man lär sig stänga av smärtan. Att hantera smärta har nog iofs varit en styrka för mig inom idrotten men till vilket pris?

Till slut slog jag tillbaka mot föräldrarna, först morsan när jag var kanske 11-12 år. Hon påbörjade den så kallade agan och jag slog tillbaka tills hon flydde ut ur rummet. Jag minns inte ens varför jag skulle ha stryk den gången.

Sen farsan, då var jag nog 13 år, han gav mig en ordentlig örfil, jag flög på honom med slag. Han var naturligtvis starkare än mig men det spelade ingen roll för jag bara vevade på med slag och slog väl minst 5 slag för varje slag han lyckades få fram. Och jag hade tränat på att slåss, gubben hade ju aldrig rört någon som slog tillbaka.
Jag hade bara bestämt mig för att inte sluta slå förrän han låg golvad på marken men morsan kom bakifrån mig och drog mig ifrån honom och när jag då inte kunde slå fler slag sparkade jag några sparkar innan morsan lyckades få mig ifrån honom.

Därefter vågade ingen av dom röra mig mer men mina ungre syskon fick ju fortsatt lite stryk men det blev nog lindrigare sen. Dessutom fick syskonen även stryk av mig för det var så mina föräldrar hade lärt mig att lösa problem, med knytnävarna.

I nästan hela livet därefter har jag gått och hoppats på att farsan skulle försöka slå mig igen för egentligen förtjänade han mer stryk och jag ville bara ha en ursäkt.

Vid ett tillfälle när han dessutom börjat bli gammal och svag dristade han sig till att hota att klippa till mig. Jag svarade åt honom att göra det, ge mig en ursäkt. Då vek han undan, tyst som en mus.

Någon skrev i tråden om hur han inte backade för någon eller något. Det är ungefär så jag också blivit för till slut är man inte rädd för stryk eller andra konsekvenser heller.

Precis som så många andra i tråden litar jag inte heller på andra människor. Och jag söker trygghet via mammon och jag har trott att alkoholen kunde lösa problem.

Jag skulle inte kröka ett hårstrå på egna eller andras barn. Alla barn förstår när man förklarar åt dem varför man inte ska göra vissa saker. Några förklaringar så att barnet vill göra rätt är så mycket bättre än att uppfostra ögontjänare som bara lär sig undvika stryk.

Hur mår du idag? Hur är din relation med pappa idag?

Känns det inte konstigt att slå sin egen pappa som faktiskt (oavsett handlingar) är den man du har att tacka för ditt liv, den man du har att tacka för hela din existens?

Var det bara fysiskt våld han utsatte dig för? Förekom det aldrig någon annan typ av våld som tex psykiskt våld? Eller kanske ännu värre, ekonomiskt eller sexuellt våld?

Hur har det hela präglat ditt vuxna liv?

Du nämnde hundar i ditt inlägg

Tycker du om hundar? Hade du hund som barn? Gav hunden dig den tröst & trygghet du kände att du behövde som offer?

Trolla med någon annan med dina förhoppningar om incestuösa historier.

Jag tycker jag skrivit nog om hur våldet präglat mig i övrigt.

Känns helt ok.

Fick emellanåt och i perioder ganska ofta stryk för jag hade ganska skeva tendenser som barn, gillade att bege mig till vännerna efter skolan och skita i att ringa hem och berätta vart jag var t.ex. och dessutom komma hem rätt sent, skolkade även rätt ofta, typ 1/4 till en 1/3 av min skoltid.
Ser trots det förstnämnda fortfarande barnaga som ett misslyckande, ett kolossalt misslyckande i många fall och skulle jag få barn skulle jag försöka undvika det in i det sista, såvida allt annat misslyckats och om inte ungen hade gjort något extremt sadistiskt och elakt helt oprovocerat och helt enkelt förtjänade ett kok stryk för att få lärdom om vad smärta är och varför det är en urusel idé att dela ut det till andra.

Det känns helt enkelt ok för mina föräldrar inte är jag, de gjorde fel för de var själva anledningen varför jag inte ville vara hemma. Oavsett så är det gammalt nu, man måste lära sig att förlåta och gå vidare, det mesta av eländet vi upplever är ändå inte eländet som utförs mot oss utan snarare bara inbillat elände, som att grubbla på och återuppleva gamla oförrätter eller rena fantasier. Ärr bleknar med åren, likaså är det med emotionell smärta om man bara kan skita i att riva upp såren.

Den ljuva hämnden är att låta idioten åldras helt ensam. Inga besök på ålders höst, ingen kontakt med barnbarn om barnbarn finns. När den våldsamma pappan ser vänner få besök av sina barn och barnbarn kan han sitta där och tänka över sina synder.

Den ljuva hämnden är att låta idioten åldras helt ensam. Inga besök på ålders höst, ingen kontakt med barnbarn om barnbarn finns. När den våldsamma pappan ser vänner få besök av sina barn och barnbarn kan han sitta där och tänka över sina synder.

Gamla brukar bli nostalgiska och vilja ha kontakt med sina barn som de tidigare behandlat illa.

Så du väljer alltså att förespråka enfald & hämnd framför försoning & på vilket sätt gynnar det en familjär sammanhållning att vara långsint?

Det som du upplever som våld i din ungdom är inget annat än en konsekvent uppfostran baserat på kärleksfull omtanke

Du står i tacksamhetsskuld inför den man som gav dig livet. Hur kan du då förespråka att man som nära anhörig ska förneka denne mans utsträckta & försonande hand?

Nej det kan jag inte. Våld är alltid våld. Menar du att det också är ok med våld mot vuxna?

De är döda och begravda. Klart att jag nämnde det till mamma, men hon bad aldrig om ursäkt. Precis som om det aldrig hänt. Alla grannar visste om hur illa jag hade det. Om hon försökt gottgöra mig är svårt att säga, men om det har skett, då har det skett outtalat. Utan att jag fattat. Det kanske är så.

Om min personlighet skulle vara det som utlöste det hela. Jag var ganska vanlig, snäll, artig, duktig i sport och duktig i skolan, men pappa var från en annan generation där aga ingick i uppfostran. Jag har aldrig haft några sociala problem utöver min familj. Jag anser att problemet låg hos min pappa. Narcissistisk och för gammal för att ha barn. Jag är säker på att han trodde att han gjorde rätt. Det var inte så att han njöt av att spöa mig på det sättet mina syskon njöt av se mig förnedras. En gång hade jag lagt en bok som skydd över rumpan innanför byxorna. Han slog mig och låtsades inte om att boken fanns där. Det var ytterst märkligt.

Han var rätt bra ibland för det var en karismatisk djävel som man aldrig behövde skämmas för. Han hade egentligen allt som ett barn kunde vara stolt över. Välutbildad, klipsk, framgångsrik, snygg, ståtlig, charmig osv osv. Det är inte så att jag hatar honom, men hans uppfostran - herregud! Snacka om att hamna fel. Han var aldrig intresserad av någon annan än sig själv.

Vi pratade emellertid aldrig om det som hände. Jag var trots allt hans favoritbarn. Äldste son och arvtagaren. Den enda av ungarna som han ansåg ha ryggrad och vara en karl för sin hatt. Det erkännandet fick jag när jag blev äldre. Precis som om hans uppfostran varit framgångsrik... det var den inte.

Man ska naturligtvis inte skylla på sin uppväxt, men någon normal människa har jag verkligen inte blivit. På gott och på ont.

Ruskigt när man tänker efter.

Jag tror du har rätt i viss mån. Utan att jag uppfostrats som jag gjort hade jag aldrig vetat att all smärta är övergående.

Förnedringen är en annan sak. Men framförallt mina syskon njutning av att se mig spöas i sin förhoppning att se mig brytas sönder. De såg det samtidigt att de visste att jag aldrig skulle protestera över de orättfärdigheter som jag utsattes för. Jag tog mitt stryk i tysthet. Hade jag börjat gråta hade jag kommit undan lättare, men gubben fick slå sig trött eller nöjd, vad som nu kom först. Tja, vad skulle protester i form av en rättegång leda till i en fullkomlig diktatur? Jo att jag framställde mig som en ynkrygg eller rättshaverist genom att skylla på mina syskon. Det skulle ha rubbat min aura. Jag var ingen offerkofta.

Vanligtvis när jag tittar runt bland de jag känner så skapar de oftast själva de problem som de sedan skall spela offerkoftor för. Det är absurt.

Men summa summarum tror jag inte att min barndom lett till något gott. Varken för mig eller mina syskon.