Sverige - Kvinnornas rike med en mjuk stat?

Det skulle kunna ställa till det i enskilda situationer, men gör inte det. Då det blir uppenbart under samtalet. Men det förändrar inget på gruppnivå, för det märks även där hur det är. Som jag sa tidigare, män har mer behållning av vad Lena säger än kvinnor har. Finns förstås bimbomän på samma sätt. Men majoriteten av svanar är ändå vita.

Ja vet inte om jag tänkt ha en debatt om kill vs tjejgissningar. Då det bara handlar om att hitta svarta svanar som underlag för att bortförklara det. Minns inte var jag läste det heller. Kvinnor var även mer rädda för att gissa.

Du svarar inte på frågan.

Jag har garanterat betydligt större och längre erfarenhet av detta än vad du har.

Det anser jag att jag gör, och har länkat till underbyggnad därtill. Jag förklarade att det fanns en god vetenskaplig underbyggnad för den personlighetsindelning i fem huvudtyper och att av dessa är vissa vanligare förekommande hos kvinnor och vissa vanligare förekommande hos män. Detta är en viktig aspekt i den undersökning som jag refererade till i TS.

"Mjukhet" är en omskrivning eftersom att en bok som heter "feministiska lögner, vanföreställningar och inkompetens" skulle avfärdas innan någon ens läst den.

Intressant att du kallar boken "dravel" p.g.a. vad en kränkt feminist skriver om den

Kunde vara taget från den rådande miljön på min arbetsplats (i Norge förvisso, men ingen skillnad)... Livsfarligt att ställa krav på dem vi jobbar mot, som vi män gör - kvinnorna, med kvinnlig chef såklart, anammar att tänka mer med hjärtat än hjärnan. Lågaffektivt bemötande är något vi på natten (på mitt jobb) absolut INTE anammar - här blåser vi på och utkräver ansvar, egeninsats och att konsekvenser utdelas, direkt. Kvinnorna är mycket mer återhållsamma och skall ge omsorg, tröst och struntar i att utdela konsekvenser. Gissa vilka som mår bäst på jobbet och jobbar mest effektivt?

Nordens stater har blivit ett skämt vad gäller att arbeta enligt ett effektivt, normalt och erfarenhetsbaserat förhållningssätt... Nu skall känslorna styra och akademikerna (är själv en, oops) anser sig sjäva vara gudar som hela tiden skall lyssnas på. De går på meningslösa kurser som man aldrig får återkoppling på.

En kärring gick på en kurs (tillsammans med kvinnliga chefen vår) och kom tillbaks och skulle presentera detta, nya arbetssätt som skulle implementeras. Skulle vara en tvådagarskurs/seminarium, där de förklarade hur vi nu skulle jobba - det framkom snabbt (självklart förklarat från oss nattvakter som är mer jordnära och pragmatiska) att det arbetssättet som nu skulle införas var det sättet vi redan jobbade på och hade så gjort i snart tio år. Hmm, väl spenderade pengar och energi...?

Blev ingen After Work efteråt, hehe!

Edit; blev en mer personlig inlaga - sorry...

Togs upp i dagens upplaga av Förmiddag i P1 där författarna bjöds in. Mycket kärnfullt och jag förstår varför kritiker av boken eller diskussion av femininisering i allmänhet skiter på sig.

https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2448010

Det här kan ju inte kommer som någon nyhet.

I början av åttiotalet var jag tonåring, och stötte på begreppet "feminism" för första gången. Redan namnet fick ju mig att dra öronen åt mig. Var den rörelse för flickor, som förespråkade flickighet? Det lät i så fall varken särskilt smart, önskvärt eller jämställt.

Men då fick jag förklarat för mig att så var inte alls fallet. Feminism var för allas bästa, för alla tjänade på jämställdhet. "Men varför HETER det feminism då?", frågade jag envist.
Då kröp det fram. Det var framför allt pojkars beteenden som var problemet. Kvinnor var redan förtryckta, och det är pojkar som måste ändra på sig, och bli...mer som flickor! Lydigare, duktigare, mindre stökiga, duktigare på att prata relationer och känslor, stå i kö och vänta på sin tur, vara "inkännande" och ta hänsyn till informella hierarkier.

Det jag kom att upptäckta under livet, är att man inte kommer bli någon inom offentligt finansierad verksamhet, om man tycker att flickor är bättre än pojkar.

Även om feminismen inte lyckas mobilisera ens en procent i en riksdagsval, så har den en otroligt starkt stöd inom det offentliga. Du får inte ge en bok om du inte är feminist. Du får inte jobb som rektor, kurator, mellanchef eller psykolog om det kryper fram att du inte ser "progressivt" på kön, dvs att du är med på att pojkar har ett problem, och att de är ett problem.

Inom politiken har tills alldeles nyligen kvinnliga värderingar varit det självklara valet, och allt annat har avfärdats som fascism, militarism och omänsklighet. Brott och oönskade beteenden har man sökt sociala förklaringsmodeller till, med faktorer som grupptryck och "utsatthet". Man har sökt strukturella förklaringar på personliga misslyckanden, för att undvika att såra och "stigmatisera".

Hjälpande och omhändertagande är i botten väldigt bra saker, men de förutsätter en avgränsad gemenskap. I alla tidigare samhällen har det varit männens sak att avgöra vem som har tillgång till de egna kvinnornas villkorslösa kärlek, men när kvinnligheten nådde även detta område, så blev det katastrof. "Kom hit! Här finns mat till alla! Hungriga, lidande barn från hela världen, kom hit så får ni äta!". Det var ju fullaste allvar så människor resonerade när jag växte upp. Männen tittade skamset ner i backen, för det gick emot deras principer, och de visste att det slutar illa, men de ville inte sumpa sina liggchanser, så de höll med - och "öppnade sina hjärtan".

Men precis som det manliga gränssättandet kan vara brutalt och omänskligt, så kan den kvinnliga omsorgen vara högst egoistisk. Mammor vill ju vara varma och mjuka, men ibland tappar de kontrollen och säger "Vänta bara tills pappa kommer hem!". Men i dagens samhälle finns ingen pappa att hota med, för mamma är mycket starkare, och dominerar både barnen och pappa. Och alla vet att det värsta som finns, är att vara samtidigt svag och dominant. Och mamma kan inte sluta plocka godhetspoäng, för det är som knark.

Jag rekommenderar Yukio Mishimas underbara roman "Sjömannen som föll i onåd hos havet". Det är en vacker och effektiv metafor för hur väst feminiseras och går under.

Det är oerhört tröttsamt med dessa ständiga ordassocieringar i retoriken, utan minsta grund annat än känslor och tyckande.

som ex:

"kvinnligt" = svagt, mjukt, dåligt, sämre, kaos
"manligt" = starkt, hårt, bra och ordning...

Fullständigt snömos.

Att man har noterat personlighetsskillander mellan könen på gruppnivå, ex att kvinnor mer intresserar sig för människor medan män mer intresserar sig för ting, säger inte ett skit om något är "svagt" eller "hårt" eller "ordning"/ "kaos".
Har inte läst boken så ska låta det vara osagt om författarna där använder sig av detta ordblajjande...
men väl recensionerna och TS.

Ett samhälles prioriteringar och värderingar gällande ex välfärdsstat (man delar gemensamt på vissa kostnader ex sjukvård, socialbidrag etc etc. ) eller inte...jämlikhet och jämställdhet eller stora skillnader i inkomster, klass etc etc...hårda och långa straff eller tidigt riktade åtgärder för att motverka socioekonomiska dåliga faktorer etc etc har ingenting med manligt och kvinnlig att göra.

Som förtydligande ex.

Sverige har senaste tiden infört hårdare straff, ökat resurser till polis och rättstat, men jag tror inte att antalet anställda kvinnor som chefer eller jurister eller poliser eller what ever av alla denna "feminisering" har missat ett endaste skit....kan man tänka sig.
Världen har åtskilliga nationer med så gott som enkom män som chefer, styrande etc etc....men länder som lider av extremt kaos....kan man tänka sig.

Om våld, kriminalitet, dåliga betyg, olycksfall är överrepresenterat hos män och pojkar, tycker du inte då att "pojkar/ män faktiskt har ett problem"?

Och är verkligen de värderingar som styrt Sverige de senaste låt säga 50 åren ( för enkelheten skull kan vi kalla dem liberala värderingar)...enkom "kvinnliga"?
Det är ju ett absurt påstående, som om det ens vore sant skulle lämna kvar ...ja? vilka värderingar då till män? diktatur, allas olikhet i värde, mänskliga skyldigheter och ojämlikhet och ojämställdhet....nice!

Vidare, svensk invandring och asylpolitk har i alla tider varit något man måste söka och inte få automatiskt. Inga kvinnor står heller i varenda gathörn och hjälper varenda människa som ber om det i någon "feminin godhets enfald".

Ja, en återkommande "typ" jag sett i olika sammanhang är vissa män som själva beter sig precis så som feministerna säger att man inte skall bete sig. De pratar över folk, roffar åt sig på arbetsplatser, spelar macho fast de egentligen är kärringar osv.
Sedan om man säger något negativt om feminism så går de i taket.
Dessa white knight hycklare till män är väl de som han beskrev där i intervjun. Falska skitmänniskor som både tar fördelarna av sitt själviska beteende samtidigt som de får axelklappar för sitt stöd för "feminism", notera citationstecken.

Tror att du kommer jävligt glad över att män är mer benägna att ta risker och riskera sina liv, när fienden kommer.