Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Ja, men det är ändå sju år sedan nu. Det är inte en färsk sorg. Och brodern har sin egen familj nu, och modern har fått barnbarn. Jag tvivlar på att sorgen syns så mycket på dem numera, att detta måste förklaras för småbarnen. När man är vuxen får man ju också lov att bita ihop för barnens skull; det händer ofta att man måste dölja känslor och inte visa dem för barnen, för att inte göra dem oroliga eller rädda.
De har växt upp bland vuxna i sorg, de är nu delaktiga i loppet för Kim, noll problem.
Du kan tvivla bäst du vill men du kan inte påstå att du är nån sorts lämplig mall.
Idag görs barn mer delaktiga i sorg, man har insett att det är bättre än att lägga locket på.
Det sker via att vara betydlig mer öppen, uppmuntra till barns frågor för att öht veta vad som rör sig inom dem.
Det sker med lek, att rita och måla - att inte låtsas som om nåt inte hänt.
För att barn känner av sorg, stämningar och kan stänga inne och göra versioner som är skrämmande alt börja anpassa sig felaktigt för att inte störa de vuxna i deras sorg.
Barn har rätt att förstå, att lära sig hantera sorg men det handlar givetvis inte om att sitta som en vuxen och tala i detaljer kring mordet.
Snarare minnas sin faster som den hon var, visa att man vill minnas Kim, hedra henne.
Att göra barn delaktiga innebär inte att inte bita ihop, vuxna kan givetvis inte vräka ur sig vad som helst eller tappa bort sig i föräldrarollen.