Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Engström behöver förhålla sig till sin påstådda position på Sveavägen. Han vill få det till att han befinner sig ett 20-tal meter från mordet och inser att han inte gärna kan ha undgått ljudet från en avlossad revolver på det avståndet. Han behöver få med skjutningen utan att ha riktat blicken mot den. Klocktittandet får bli lösningen och skotten landar i en kompromiss. Han hör bara en smäll och uppfattar det som en avgasknall. Det gör honom hjälpligt ursäktad för att inte ha tittat upp från sin klocka. Han behöver helt enkelt spela ned ljudinslaget lagom mycket. I själva verket har han troligtvis inte hört skotten över huvud taget.

Tack! Se där, då är det möjligen så att SE uppfattat just en förgasarsmäll eller annat oljud typ smällare. Den uppmärksamhetstörstande SE valde troligtvis att sedan som med så mycket annat spela teater både med utredare, rätten och sig själv.

Att Engström var ointressant för utredarna vid rekonstruktionen är alltså då inte så märkligt. Han var inte mer betydande vittne än många andra som kom sent till mordplatsen och som inte var intressanta när rekonstruktion skulle göras.

SE var kåt på uppmärksamhet, thats it vad gäller honom. Detta fattade de som först höll i utredningen. All heder till dem som kunde hålla någorlunda styr på elefanten SE. Utpekandet av honom sedan är ett verk som får många privatspanare att likna höjden av logik.

Med andra ord, SE var mediakåt och av allt döma rättshaverist av Guds nåde. Borde finnas mer i hans historia än Palmemordet där han förstörde för sig själv och andra genom att överdriva och manipulera? SE var typen som var rejält i osynk med sin omgivning. Säkert jävligt skicklig på att dra rövarhistorier och kul att ta några glas med men skadlig i ett sammanhang som Palmemordet.

Som alltid är det fint att få ta del av dina tankegångar, DrComfort. Vad vi alla nog kan enas om är att Stig Engström är lite av ett mysterium, och att det är just därför som åsikterna går isär om vad han egentligen höll på med och vad han hade för anledning till det. Han beter sig ju väldigt märkligt, överdriver och manipulerar, förvränger och småljuger. Samtidigt framstår han som orädd och ibland rentav provokativ.

Nu hör jag till dem som inte har så stor tilltro till psykologiska förklaringsmodeller överlag, och i fallet Engström är de nästan dömda att misslyckas. Vad jag tittar på är det konkreta förloppet, tiderna och sådant, och då ser jag att han stämplar ut 23.19, stannar till kort vid receptionsdisken för att växla några ord med vakterna, och kilar sedan ut. Han är framme vid mordplatsen strax efter 23.20, vilket är en dryg minut efter mordet.

Ingen av polisens utredare, än mindre kommisioner och bröderna P, har lyckats få ordning på de här tiderna och förloppen. Därför har man hela tiden utgått från att det finns en viss tidsrymd tillgänglig mellan Engströms utstämpling och när skotten avfyras. Men det gör det inte, utan skotten avfyras just när Engström stämplar ut, han är alltså fortfarande kvar inne på Skandia och kan varken skjuta Palme eller ens höra några skott.

Den smäll Engström hör när han kommer ut är istället "storknallen", som går av stapeln en minut efter mordet, eller 23.20 ganska spik. Då tycker i alla fall jag att det är underligt, att ett avgasrör skulle smälla till så vansinnigt högt, eller mer rimligt ett bildäck explodera, precis vid den tiden och på den platsen.

Utifrån vittnesuppgifterna kan man "triangulera" smällen både rumsligt och tidsmässigt, och resultatet blir då att den smärre explosionen inträffar på kyrkogården vid Kammakargatan, och klockslaget är som sagt 23.20.00 plus/minus en liten felmarginal.

Pia Engström som står runt hörnet vid ABF-husets busshållplats säger att det smällde så högt att hon trodde ett bildäck exploderat. Även Najic i korvkiosken säger att det smällde väldigt högt. Båda två säger precis som Engström att det var en enda smäll, inte två eller flera.

Fauzzi som vid den tidpunkten befinner sig lite längre upp i ABF-kvarteret säger ingenting om smällen. Ljudet har alltså inte "gått runt hörnet" och norrut på Sveavägen, utan ljudvågen pressar åt sydost till. Att den utgår från kyrkogården förklarar även att Sigge Cedergren kan höra den uppe i Luntisbacken, ljudvågen går över hustaken i den riktningen. Samma med Tommy Eriksson på Olofsgatan, fast där bryts ljudvågen i två delar av kyrkan, plus att den studsar mot fasaderna på östra sidan Sveavägen. I Erikssons öron blir det knallar i mycket snabb följd.

Tidsbestämningen kan göras med ännu högre precision än rumsbestämningen. Jag behöver kanske inte dra allt det här och nu, men slutresultatet heter i alla fall 23.20.00, eller en minut jämnt efter skotten.

Vad säger då allt det här om Engström? Jag har länge varit inne på att Engström varit knuten till underrättelsetjänsten och på mordkvällen stannat över på jobbet för att medverka i en underrättelseoperation. Operationen ifråga är då vad Ulf Lingärde föreslagit, nämligen att gripa en högt uppsatt svensk militär på bar gärning i dennes otillåtna kontakter med främmande makt.

Då menar jag att den operationen i så fall var tänkt att gå av stapeln på den plats som blev mordplatsen, och precis vid den tidpunkt när "storknallen" smäller – alltså kl 23.20. Men innan man kommer till skott med det så blir Olof Palme skjuten på precis den platsen, kl 23.19. Den här minuten ställer då till med stora problem för de medverkande, som dels inte förstår vad som hänt och dels inte vet om det blivit något fel med tiden eller om de själva "kommit för sent till jobbet".

Tittar vi på Stig Engström genom de glasögonen så har vi genast logiska förklaringar på många av de egendomligheter som annars präglar hans fall. Att han är så besatt av sin utstämplingstid, och påstår att han kollat klockan fastän han inte har någon brådska alls till tåget, det beror på att han behöver signalera att han har koll på tiden. Han vill på så vis visa att han inte "kommit för sent till jobbet". Han skulle vara där 23.20 och det är han ju också.

Sedan finns det en rad andra egendomligheter med Engström, som kanske bäst kan dryftas i Skandiamannen-tråden. Här räcker det med att konstatera, att flera sådana egendomligheter också går att förklara med den enkla "tillslagsmodell" som jag framlagt. När man gått igenom allt så återstår nästan inga konstigheter med Engström, i alla fall inte vad gäller hans beteende på mordkvällen.

Sedan fortsätter han ju i sin egen stil efter mordet, och då blir han raskt döpt till "Elefanten" (i porslinsbutiken) av den humoristiskt lagde Hans Holmér. En elefant i en porslinsbutik gör att allting går i kras, han är vad man brukar kalla en "lös kanon" som inte är surrad på däck utan skjuter vilt åt allt möjliga håll. Det sista kaptenerna på den här skutan vill se, det är lösa kanoner.

Det beteende som Engström inlät sig på efter mordet, med provokativa uttalanden som även mer än antydde att han nog kunde börja prata bredvid munnen, det är ett beteende som inte är acceptabelt i underrättelsesammanhang. Att 34 år efter mordet utnämna Engström till syndabock, det handlar inte om att man hittat någon trovärdig bevisning, eller ens något som liknar det, utan det handlar just om att man vill statuera ett exempel så att inga andra i tjänsten får för sig att bli lika lösmynta och provokativa. Man ska hålla snattran, ser du, för annars kan det gå som för Engström.

Ungefär så tänker jag om hela den här frågan som tagits upp. "Storknallen" är bara en av många märkligheter eller anomalier som tyder på att "någonting annat" varit på gång vid den tid och på den plats där attentatet mot Palme ägde rum. Som jag ser saken kan "storknallen" visserligen ha handlat om ett exploderande bildäck, men i så fall kan den explosionen ha utlösts avsiktligen i syfte att signalera något som hörs tydligt flera kvarter nedåt Sveavägen. Typ "nu är det dags!"

Tycker det där är att falla in för mycket i Engström-falangens extremer. Typ, antingen sköt han Palme eller så var han mytoman och manipulatör av sällan skådat slag. Kan inte se att det finns någon anledning att skruva upp volymen på honom på det viset. Han förefaller lite speciell men knappast grotesk. Det är också i linje med hur hans omgivning beskriver honom.

Nu är jag oerhört less på karln efter att i omgångar grisbrottats i hans egen tråd, men okej. Min take på Skandiamannen.

Engström stämplar ut, pratar bort en minut eller två i receptionen och kliver ut på gatan. När han är framme vid mordplatsen ligger Palme där sen en dryg halvminut-knapp minut tillbaka. När han tittar in i gränden ser han precis som Lisbeth vittnet Jeppsson. Han snappar via henne upp hur gärningsmannen var klädd. I övrigt sällar han sig till den grupp människor som inte gör något större väsen av sig.

Upptagen av sig själv och illa införstådd med konsekvenserna av att inte vara fullt ut sanningsenlig i Sveriges största brottsutredning sätter han lite krydda på sitt vittnesmål. Han inte bara tidigarelägger sin ankomst och uppförstorar sina insatser. Han kan duktigt meddela utredningen vilka signalementsuppgifter de kan stryka.

Givetvis inser han inte att för varje år som går och mordet är ouppklarat kommer en växande skara sanningssökare törstande efter teorier findisekera, ifrågasätta och problematisera varenda liten stavelse i protokollen tills någon tjomme konstaterar att det faktiskt inte finns något tillräckligt konkret som står i vägen för den fantasifulla tanken att Stig Engström sköt statsministern.

Som man bäddar får man ligga kan man kanske tycka. Engströms själv ansåg nog att hans skruvbollar på det stora hela var oförargliga. Det är nån sorts tilltalande tolkningar av en stökig situation och skakig minnesbild snarare än utstuderade lögner. Hade mordet varit uppklarat efter ett par månader hade ingen brytt sig.

Digniteten på hans snedsprång och allmänna göranden avgörs ju av signifikansen man ger honom. Där klampar SE-klanen i en fälla. I och med att de tror att Engström sköt Palme tycker de så klart att han är superviktig. Hans ande kommer att sväva över allt och alla. Inte ens övriga vittnen går fria från hans självklara betydelse. Om de inte sett eller omnämnt denna dramats huvudperson kan det bara betyda att han inte var där. Det går inte att ta in att folk bara gav blanka fan i honom.

Just den grejen tror jag Engström själv hade vissa problem med.

Det kan vara från båda hållen.

Jag vill hävda att det är lättare att se färger från trappan än från mordplatsen.

Klotlampan ger frontljus på LJ sett från trappan och bakljus sett från mordplatsen.

Du har en övertro på sannolikhethetsbedömningar som grund för en slutsats.

Gå dit och ställ dig på olika avsatser i trappen och be nån med blå jacka stå där.

Gatubelysningen var placerad på samma ställe som idag vad jag förstått.

Skillnader i styrka på lamporna då jämfört med nu har jag inte kunnat få fram.

Men efter varit där är min bedömning att ditt foto är för mörkt jämfört med hur ögas uppfattar ljus i mörker.

Bilderna från mordnatten säger annat, teknikerna är klart urskiljbara från mordplatsen vad gäller färgerna på jackorna exempelvis. Därmed är det ingalunda lättare att se Jeppsson från trapphållet, det saknas empiri för att så är fallet.

Dessutom vet ingen exakt hur han stod i förhållande till klotlampan. Därutöver.bör barackernas eventuella inverkan beaktas.

Sedan är det inte "mitt foto", det har andra vänliga själar delat med sig så andra kan göra egna bedömningar. De foton som du undviker att kommentera är viktiga då de speglar hur det såg ut endast timmar. efter mordet.

Att därefter hänvisa till sig själv utan att presentera något att understödja det med ger tyvärr inte särskillt mycket i argumentationsväg. Vågar dessutom påstå att de flesta intresserade som befunnit sig i området testat både det ena och andra kring mordplatsen, du är således långt ifrån ensam från att ha varit där.

Så att uppmana andra att gå dit "och se själva" är nästan på gränsen till tramsigt, och verkar anföras i avsaknad av något substantiellt att framföra.

Övertro på sannolikhetsbedömningar säger du. Ja, självklart är det lättare att avge en detaljerad beskrivning av en person vid stillastående, på samma plannivå och blicken riktad rakt fram mot objektet. Dessutom under lång tid i jämförelse med vad den flyende mannen i trapporna kunnat. Det går ju inte ens att fastslå att personen i fråga såg Jeppsson från krönet, att det sedan skulle gjorts under språng med allt vad det innebär, exempelvis balansmässigt, får väl anses orealistiskt.

Att det hela sedan grundar sig på en obekräftad uppgift, att gärningsmannen vänt sig om innan krönet, ställer saken knappast i bättre dager.

Det får väl ändå mer rättvisande att luta sig mot sannolikheter baserade på verkligheten än att stapla osannolikheter och spekulationer på hög?

Tack för välformulerade och ytterst intressanta tankar!

Har länge själv funderat om SE kan ha haft någon uppgift i en operation. När SE berättar i förhör och i rätten är det som om han berättar hur det var planerat hur han skulle agera, gå längs trottoarens ytterkant, gå fram till skyltfönstret vid affischpelaren, titta på klockan etc.

Men vad ska SE haft för uppgift om vi snackar om att man skulle till att gripa en högt uppsatt militär? Vad för hjälp tänkte man sig ha av SE i en sådan situation?

Fast jag är all in att ta dina tankegångar i beaktande. Och vi har ju även andra vittnen som tycks betett som om de varit mer än bara vittnen.

Jeppssons rännande efter GM. Var fick han det modet ifrån? Gripa GM kunde han ju knappast göra.

Den man skulle gripa hade man möjligtvis inte identiteten på? SE var ju fotograf och LJ springande efter GM kanske handlade om att få ett ansikte på den de skulle till att gripa. Det var deras uppgift i operationen.

Kan tyckas märkligt att använda sig av SE och LJ i en operation. Men kanske inte så märkligt ändå. Underrättelsetjänsten är en liten värld och en högt uppsatt militär eller typer ditåt känner så klart lukten av andra som är så att säga proffs, vilka inte heller smälter in i gatubilden. Minsta antydan till proffs hade gett kalla fötter hos den de skulle gripa, och så klart tillräckligt kalla fötter för att inte infinna sig.

Sedan har vi ABs görande. Vore intressant att få reda på hur det ligger till vad gäller ABs hemfärd. Själv säger han sig ha tagit tunnelbanan. Vet inte om man ska lita på David Fredins utsaga om att AB åkte hem i hans Bofors-fabrors bil, men om AB gjorde det så skulle det vara en game changer.

Du ska ha tack för de tankarna! Jag läser och begrundar.

Så sätter du fingret på den springande punkten, om uttrycket tillåtes, när det gäller närvittnena till fots. Det finns tre stycken sådana vittnen till fots i närheten av mordplatsen, och det är Stig Engström, Lars Jeppsson och Anders Björkman. Några andra fotgängarvittnen finns inte på mordplatssidan av Sveavägen. De här tre vittnena har vissa gemensamma nämnare som för mig är av stort intresse.

En sådan gemensam nämnare avser Jeppsson och Björkman. Båda är under medellängd, båda är iklädda blåa och lite bulliga täckjackor. Båda står och hänger på ställen där ingen människa normalt sett står och hänger, och båda dessa ställen ligger precis så att de missar mycket av det väsentliga.

Björkman står ute vid sträckstenskanten direkt norr om annonspelaren, och då skymmer pelaren sikten mot Dekorima. Därför missar han allt som händer där innan han börjar knata söderut. Jeppsson står så att han kan se Olof Palme "falla in i bild" men däremot kan han inte se mördaren. Noga räknat kan han se detta först efter att han börjat knata in från hörnet på Luntmakargatan mot Sveavägen och alltså hunnit några meter in mellan husväggen och barackerna.

Det mest märkvärdiga är, att både Björkman och Jeppsson börjar röra sig "inåt" mot mordplatsen i precis samma ögonblick. Det är på sekunden som de går igång, och om det inte handlar om en extrem slump så måste de rimligtvis ha fått en signal om att de ska börja gå just då. Och när de går så rör de sig alltså inåt mot mordplatsen, de "stänger bakåt" och "klämmer inåt" precis som man gör i ett organiserat bakhåll.

Vad Jeppsson och Engström beträffar så är den händelse som brukar anföras som "ömsesidigt bekräftande" för båda parter den iakttagelse som Engström påstår sig ha gjort från mordplatsen, av en ung man långt inne i gränden uppe på hörnet vid kulturhuset. Men när man nagelfar förloppen visar det sig att Engström inte kan ha kommit till mordplatsen i tid för att göra den iakttagelsen.

Jeppsson berättar klart och tydligt att han tittade ömsom upp mot trapporna och ömsom mot mordplatsen medan den flyende mannen fortfarande befann sig i trapporna och alltså på väg upp. När mannen nått krönet stannar han som bekant till väldigt kort för att kasta en blick nedåt. Sedan försvinner han över krönet och då börjar Jeppsson följa efter.

Gärningsmannen är uppe på krönet efter dryga 45 sekunder och försvinner ur sikte inom 60 sekunder. Då drar Jeppsson igång sin vilda mördarjakt. Det viktiga här är att Engström kommer till mordplatsen först en halvminut senare, och då har Jeppsson redan stuckit. Hur säkra kan vi vara på det? Jag tycker argumenten är mycket starka, annars skulle jag inte inta den här positionen. Men låt oss spara detaljerna till morgondagen.

Den väsentliga frågan här är: Om nu Engström inte kommer till mordplatsen i tid för att se Jeppsson därifrån, hur katten kan han då ha sett Jeppsson? Svaret är egentligen väldigt enkelt. Eftersom Engström befinner sig inne på sitt kontor ända fram till cirka 23.18, och hans kontorsfönster vetter mot just kulturhuset på Luntmakargatan så har han iakttagit Jeppsson där genom det egna fönstret. Det förklarar även varför Engström kan ge fler detaljer än vad som vore rimligt på 60-70 meters avstånd från mordplatsen. Dels är avståndet mindre, dels är gatubelysningen bättre.

Men varför skulle Engström se Jeppsson från kontoret? Det rimliga svaret är väl att han väntat på att Jeppsson ska dyka upp där, och när denne väl kommer till sin post så ser Engström det och då går han omgående ner och stämplar ut. Storyn blir alltså, att Engström på något vis samordnar eller "håller i" den här lilla operationen. Han är en "funktionär", som jag brukar uttrycka det, i den här operationen.

När man griper en högt uppsatt spion eller terrorist så måste man ha vittnen på plats. Ifall gripande sker på en avsides plats så måste man på något sätt se till att det "finns ögon" där när man vill ha dem där, och att ögonen ifråga ser vad de ska se, men inte vad de inte ska se. Det enda sättet att försäkra sig om det är att själv "plantera" vittnena, och sedan dirigera dem så att de finns på exakt rätt plats i exakt rätt tid för att se allt de ska se, men inget de inte ska se.

En ytterligare fördel med "planterade" vittnen är förstås, att man har lite koll på dem i och med att de plockats ur någon gren av den egna tjänsten, om än säkerligen på låg nivå. Engström i egenskap av tjänsteår har väl suttit ett knäpp högre och då får han uppdraget att hålla i "Operation planterade vittnen".

Vad gäller relationen mellan Engström och Björkman så framgår av fotoförevisningarna att Engström verkar känna igen Björkman till utseendet men inte till beteendet. Han kan peka ut honom på bild som ett av vittnena på mordplatsen, men när han ska beskriva hans beteende så framställer han Björkman som ett tjoande och tjimmande fyllo, en "Tompa-Jan" som yrar och stojar. Det är så långt man kan komma från verklighetens tystlåtna och chockade Björkman, som för den delen inte var särskilt berusad vid tiden för mordet.

Både med Björkman och Jeppsson föreligger en envägsrelation med Engström. Engström känner igen båda två, men ingen av dem känner till eller känner igen Engström. Det är precis vad man kan förvänta sig i en sådan operation, där allt sker på "need-to-know basis" och kontakter sköts genom mellanhänder. Engström har sett bilder på både Björkman och Jeppsson och vet vilka de är, men han har aldrig träffat dem livs levande.

När "Operation planterade vittnen" sedan går åt pipsvängen – genom att Olof Palme blir mördad en minut innan det planerade tillslaget, ja då uppkommer kaos och förvirring. Dels har vi att Björkman och Jeppsson "skickats fram" med signal en minut för tidigt.

Hur den signalen lämnats kan vi också lätt räkna ut eftersom det bara finns en punkt där en signalerande "lekledare" kan stå så att både Björkman och Jeppsson ser honom från sina respektive poster. Den punkten är på hörnet vid Posten, alltså på västra sidan Sveavägen direkt norr om korsningen. Där står mycket riktigt en man iförd sommarjacka och med bjässemustasch, enligt vittnet Jonny Wiklund. Mannen har också radio, enligt "Taxijuggen" som kör förbi någon minut innan mordet.

När Engström kommer till mordplatsen så möter han ett "fait accompli", att någon har blivit skjuten och ligger på trottoaren. Jeppsson syns däremot inte till inne i gränden, och just därför måste Engström göra sig ett ärende dit för att kolla vart han tagit vägen. När ingen Jeppsson står att finna går han in på Bohemia för att kolla där och försöka samla sina tankar.

Alla de här tre närmaste vittnena uppvisar bokstavligen avvikande beteenden. De är de enda vittnena som lämnar, eller försöker lämna, mordplatsen. Jag skojade lite om "den springande punkten", och då hade jag förstås både Jeppssons och Engströms språngmarscher i åtanke. Björkman tänkte också smita men blev stoppad av polisen Lena Löhr efter att andra vittnen hojtat till att nu sticker han. Till Löhr säger Björkman att "han inte ville bli inblandad". Det tror jag det.

Men nu är det nog surrat för idag för min del. Skrivarfingrarna börjar bli väldigt trötta. Fortsätt gärna med ytterligare diskussion och funderingar, men jag får be att återkomma imorgon med ytterligare svar i så fall. Än en gång tack!

Så ditt argument är att eftersom man ser jackorna på teknikerna så bör man sett jackan på LJ. Är det korrekt?

Naturligtvis inte, det är ett illustrerat exempel på vad ljusförhållandena möjliggjorde för observationer från mordplatsen. Bilden på teknikerna utgör blott en detalj i den sammanvägda överblicken, utifrån flera bilder, som medger att den detaljrika beskrivningen av Jeppsson är fullt rimlig från Sveavägen.

För övrigt utgör din replik ett talande exempel på ofoget att klippa sönder ett citat och argumentera gentemot en utvald detalj, en detalj som förvränger det sammanlagda innehållet i det citerade.

Som anförts upprepade gånger redan är observationen från mordplatsen det absolut troligaste. Med beaktande av ljusförhållanden, tidsmässig möjlighet, stillastående och riktnings- och planmässiga förhållanden är observationen från mordplatsen bekräftad som fullkomligt möjlig.

Från trapphållet däremot finns enbart det motsatta. Nedsatta ljusförhållanden, en snabb blick över axeln under språng i relativt branta trappor och osäkerhet kring om den flyende ens alls observerat Jeppsson.

Det krävs en lång kedja av på varandra staplade antaganden, exempelvis att den flyende vände sig om tidigare än på krönet, för att det ens överhuvudtaget skall vara möjligt att beskrivningen av Jeppsson härrör från trappsidan.

Exakt så. Det är inte svårare än så.