Augustprisvinnare årets skönlitterära bok 2020 - Samlade verk av Lydia Sandgren

En review säger att boken innehåller beskrivningar om dysfunktionella familjer och misär, och eftersom Lydia Sandgren är psykolog än idag så undrar jag hur hennes patienter känner inför att deras innersta smärtor är material för hennes andra karriär. Jag hade känt mig sviken i alla fall.

Det är ingen nyckelroman.

Men redan Nilsson Piraten klagade över problemet med lättkränkta Läsare: "”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”

Vad skriver Åsa? Artikeln är bakom betalvägg, så jag har inget sätt att avgöra om hennes argument är rimliga.

Jag tolkade beskrivningarna av konstnärsskapet som ironi. Det är väl rätt uppenbart att huvudpersonen ständigt misslyckas med sina förehavanden inom den vittra idrotten? Resultatet är något slags ironiserande över "konstnärssjälen" som städse finner nya förevändningar för sina misslyckanden - han presterar aldrig något, men är ändå Författare, osv.

Just dialogerna och personporträtten var väl bokens svaga sida - de enda riktiga karaktärerna är huvudpersonen och hans dotter, resterande persongalleri, inklusive Gustav och Cecilia, blir till något slags rekvisita för huvudpersonerna att förhålla sig till. Särskilt Cecilia är väldigt tunn med tanke på den betydelse som projiceras på henne. Hon är spränglärd och otroligt språkkunnig, men hennes få repliker i verket tyder knappast på det. Vi ges heller inga egentliga exempel på vad hon har åstadkommit. Hela universitetet verkar beundra henne, och Rakel benämns som "Cecilias dotter". Men vad har hon utfört för bedrifter? Skrivit en bra doktorsavhandling och en essäsamling? Och det är tillräckligt för att vara allmänt känd och haussad?

Någon upplösning blev det inte heller...

Allt detta är i mitt tycke högst förlåtligt, då läsupplevelsen i sig var fantastiskt njutbar! Prosan är underbar, och avsaknaden av egentlig handling gjorde mig inget, eftersom själva läsningen var så behaglig. Påminde till stilen mycket om Westö.

Jag vet inte om man skall kalla det ironi men det är defintivt inte idealiserande av konstnärslivet Det finns ju ett antal olika metanivåer i romanen som titeln Samlade verk refererar till. Jag missar säkert många viktiga aspekter, men för att ge en idé om vad jag menar så.

Spoiler följer.

Huvudpersonen Martin vill bli författare, men är för upptagen av livet där han och inte Lydia Sandgren idealiserar konstnärslivet och därför på många sätt lyckas leva ett idealiserat konstnärsliv utan att direkt lyckas skapa något. Men å andra sidan "lyckas" han ju faktiskt bli huvudperson i någon annans roman, nämligen Lydia Sandgrens. Samtidigt har han en fru som i romanen inte klarar av att vara en vanlig människa och som till följd av det lyckas bli huvudperson i en fiktiv författares roman och innan dess är hon också musa och motiv åt en konstnär och då dennes samlade verk osv

Så det handlar väl mycket om hur konsten imiterar verkligheten och hur verkligheten imiterar konsten samtidigt som det till skillnad från all autofiktion och självbiografisk prosa är fiktiv prosalitteratur av klassiskt snitt. Att Cecilia och Gustaf inte blir till riktiga människor utan mer illustrerar principer är då rätt följdriktigt, kanske.

Något åt det hållet.

Lite sen på bollen, men har precis läst romanen, den gjorde rätt stort intryck så tänkte jag skulle kolla om det fanns en flashback-tråd.

Intressant att se hur meningarna går isär både här och på kultursidorna. Jag hör definitivt till dem som läste boken som ironi, som lek med ett visst slags klichéfyllt uttryck, och har svårt att se hur man kan göra en annan läsning - men det kan man uppenbarligen. Åsa Beckman skriver:

"Men jag kan inte se att ... ironin finns underbyggd som ett genomgående skikt i romanen. För att ironi ska fungera måste den kännas som en ton i texten, ett sätt att se, som ett medvetet grepp."

Det är i stort sett raka motsatsen till hur jag läser. Tycker den ironiserande tonen och det ironiska synsättet är med precis hela tiden. Det är naturligtvis rätt så ömsint löje, men likväl löje.

Jag fattar inte heller riktigt kritiken mot att Gustav och Cecilia tecknas tunt. Vi möter dem ju ur Martins perspektiv och jag fattar det som att det är Sandgrens sätt att gestalta det faktum att Martin i grund och botten inte känner eller förstår de två andra särskilt väl. Man får närma sig dem mellan raderna istället.

Den engelska översättningen hyllas med rätta som "an outstanding debut" i The Guardian:

"It’s utterly gripping stuff, and if it didn’t weigh in at more than 700 pages, Collected Works would be one of those books one reads in a single sitting. Sandgren has constructed a delicious combination of a detective thriller with an achingly beautiful extended look at the way youth washes over a group of compelling characters in the last decades of the 20th century, only to leave them stranded in the 21st"

"This is a magnificent doorstop of a novel. The joy of huge books is that they become part of your life as you read them; they take time, so that in the future, remembering them becomes a way of recapturing entire seasons in one’s life. Because its story contains so much life, this novel will collect much more after its publication. It deserves to sit on a great many bookshelves, offering a trapdoor back into the moment of its reading. Who knows where the time goes? Fragments of it are saved and stored in novels such as this one."

Charmig bok även om mycket av charmen bottnar i den lekfulla skildringen av bohemisk och intellektuellt liv från ungdomen och framåt. Ibland klyschigt men alltid underhållande.

Åt det håller, ja.
Har kommit knappt halvvägs i romanen och ställer mig frågan om jag befinner mig mitt uppe i en parodi.

Inte en parodi, men Sandgren skriver som om modernismen aldrig har ägt rum. Eller postmodernismen, för den delen. Samlade verk var ett exempel på det traditionella berättandets återkomst. Sandgren har samma blick för det vardagliga som Knausgård (även om den senare rört sig mot magisk realism på senare tid). Hennes nya roman Artens överlevnad verkar gå ännu ett steg i den riktningen - mot den borgerliga romanen helt enkelt.

https://www.google.se/books/edition/Artens_%C3%B6verlevnad/OZBTEQAAQBAJ?hl=sv&gbpv=1&pg=PT3&printsec=frontcov er

Jag förstår inte vad det har med modernism eller postmodernism att göra. Kan du utveckla?
Sandgren har ett bra språk och ett driv i berättandet. Men boken är så späckad av klicheer att det utmanar löjet. Är det det parodiska som ska avses lyfta romanen till en annan nivå? En metanivå, vill säga?

Man kan ju inte påstå att författaren har öra för dialoger. Saknar hon öra s a s?

Det har väl med språket att göra. Du har rätt i att modernism och postmodernism nog inte har mycket med något att göra - tunga begrepp som kanske inte ens har någon relevans för samtidslitteraturen. Jag menade att berättandet är konventionellt, språk, situationer, miljöbeskrivningar, det dyker aldrig upp något där man tänker: det där har jag aldrig sett förut. Språkliga klichéer kan en författare begagna sig av. Allt beror på hur det görs.

ok, episkt. Alltså, det finns väl en äldre generation författare som skulle tycka berättarstilen är nattstånden. Passé. Bara ett exempel av många men Samlade verk handlar om 80- 90-talen, jag hängde lite i litterära kretsar då (blev inget mer än en wannabe tråkigt nog) och kan garantera att ingen skrev eller ville skriva på det sättet. Det var just så ingen ville skriva, åtminstone inte de unga.
Som sagt bara ett exempel.