Citat:
Ursprungligen postat av
HusvagnSvensson
Jag vet inte om man skall kalla det ironi men det är defintivt inte idealiserande av konstnärslivet Det finns ju ett antal olika metanivåer i romanen som titeln Samlade verk refererar till. Jag missar säkert många viktiga aspekter, men för att ge en idé om vad jag menar så.
Spoiler följer.
Huvudpersonen Martin vill bli författare, men är för upptagen av livet där han och inte Lydia Sandgren idealiserar konstnärslivet och därför på många sätt lyckas leva ett idealiserat konstnärsliv utan att direkt lyckas skapa något. Men å andra sidan "lyckas" han ju faktiskt bli huvudperson i någon annans roman, nämligen Lydia Sandgrens. Samtidigt har han en fru som i romanen inte klarar av att vara en vanlig människa och som till följd av det lyckas bli huvudperson i en fiktiv författares roman och innan dess är hon också musa och motiv åt en konstnär och då dennes samlade verk osv
Så det handlar väl mycket om hur konsten imiterar verkligheten och hur verkligheten imiterar konsten samtidigt som det till skillnad från all autofiktion och självbiografisk prosa är fiktiv prosalitteratur av klassiskt snitt. Att Cecilia och Gustaf inte blir till riktiga människor utan mer illustrerar principer är då rätt följdriktigt, kanske.
Något åt det hållet.
Citerar dig: ”Att Cecilia och Gustaf inte blir till riktiga människor”. Lydia Sandgren verkar vara en rätt ovanlig människa. En intressant intervju med henne:
https://www.faktum.se/innehall/profilintervjuer/lydia-sandgren/
Hon har ägnat en massa tid åt att skriva och studera till psykolog. Sedan har hon gått i psykoanalys i nästan 10 år och läser 50 böcker om året.
Hon berättar att hon bor ”fint” i köpt bostadsrätt:
” – Vi bor där, säger Lydia och pekar mot husen på andra sidan Näckrosdammen och berättar att det är stadsplaneraren Albert Lilienberg som ritat planen för kvarteret och ger en liten mini-föreläsning om honom.
– Alla som bor där är pissrika. Många säljer villan i Örgryte och flyttar in här. Vi är ett apart inslag, men jag kan gilla det, att vara lite konstig. Vi är yngst och fattigast i vår uppgång, säger hon.”
Men hon är vänster:
” På senare tid har hon djupdykt i vänsterns historia och själv står hon på deras sida. Är emot den nedmontering av samhället som vi ser i dag och privatiseringen av skola och omsorg. Hon ser hellre höga skatter och en fungerande offentlig sektor.
– Höger kan man inte vara på något vis i dessa tider. Jag är också väldigt bekymrad över högerextremismen som går hand i hand med förenkling, säger hon.”
Nu är hon författare på heltid men har också patienter:
” På en pampig gata i Vasastan knackar jag på en liten port. Det här är Lydia Sandgrens mottagning där hon spenderar en stor del av sina dagar. Tar emot klienter, skriver litteratur och tidningsartiklar.
I bokhyllan till vänster om dörren trängs böcker som täcker de ämnen hon just nu läser in sig på: cigaretter, förlagsvärlden och kommunismen (många röda bokryggar). Intill står ett skrivbord där det ligger några utspridda papper, pennor och en kalender. Längre in i rummet finns en ljusbrun skinnsoffa och mittemot, en fåtölj. Vi slår oss ner. Jag sätter mig i soffan och hon i fåtöljen. Här har hon sina terapisamtal. På frågan om soffan används som divan svarar Lydia ”nej, inte ännu”. Men kanske i framtiden för hon ska gå den nya treåriga psykoanalysutbildningen vid Institutet för Modern Psykoanalys där bland andra Per Magnus Johansson och Ulf Karl Olov Nilsson är kursansvariga.
I närmare tio år har Lydia Sandgren gått i psykoanalys. Två gånger i veckan à 30 minuter. En investering på cirka 5 000 kronor i månaden.”
Det om författaren till ”Samlade verk”. Om sitt skrivande säger hon:
” – Jag skriver sällan ut vad karaktärerna tänker eller känner. Jag vill skapa något som är metaforiskt, säger Lydia som skrivit hela sitt liv.”
Jag tyckte ”Samlade verk” var lite ytlig, vet inte om det kanske beror på att hon inte skriver om vad karaktärerna tänker m m? Jag har inte (psyko)analyserat det…