Assistanshund Essie mystiskt försvunnen - kidnappad? Enköping (2024-07-11)

Men slutligen, en psykisk hälsa hund ska helt klaras av ensamt av brukaren. Assistanspersonal är inte anställda som vare sig hundcoach eller hundvakt. Den enda slutsatsen jag drar i detta beträffande hundarna runt A är: A fungerade inte med Molly för denne fick samma behandling men var otränad. Man gjorde då ett försök med en tränad hund. Vilket inte heller fungerade. Man skyller A s beteende på personalen. Kan det vara så att pappans alla behov av kontroll och gränsande till rättshaveri kan vara det stora orosmoment i A s liv. Man tror som förälder att man gör rätt för att man vill väl. Men gränslöst är en björntjänst tex. A verkade ju fungera när hon bodde långt från föräldrarna på gymnasiet. Borde inte det säga nåt?

Men poängen är väl att hunden ska lugna kvinnan (hon är inte nån flicka) när hon börjar triggas igång av något?

Då ska väl inte personalen ta undan henne och i god tid dessutom.

Hela idén med psykisk hälsa-hund faller ju!

Är det så nödvändigt att den här kvinnan ska ha en hund, att det ska läggas så mycket resurser och skattepengar på det. Dessutom verkar det inte hjälpa henne, inte de djur hon haft förut heller.

Det är liksom ingen mänsklig rättighet att ha djur. Inte i Sverige, inte med vår djurvänliga kultur.

Det fanns nåt förr som hette habilitering, kanske dags återgå till hur det var förr i stället för att ägna sig åt evigt lågaffektivt bemötande, dvs curla in absurdum.

Har det varit regelrätta uttalanden om problem med ekonomin? Mitt intryck har snarare varit att P är allmänt snål och gnällig och har pipit om dyrt och höga kostnader så fort det har talats om pengar. Och så har folk uppfattat det som om de har problem. Men egentligen badar familjen i stålar tack vare hans höga lön.

Å andra sidan har det hänt förr att folk med god ekonomi tappar greppet om den, just för att man inbillar sig att man har råd med vad som helst.

Nej, verkligen inte! Du och alla andra krösa-major här får saker helt om bakfoten!
Har ni inte ens läst vad personerna ifrån hundhjälpen skrev, som utbildat hunden?
De har absolut inte utbildat hunden till att vara någon slags krock-kudde, det vore ju helt befängt.

Vad däremot närvaron av en hund kan göra för en person med autism det är att skapa trygghet och stabilitet. Så att inga behov av utbrott eller utåtagerande ska uppstå. På samma sätt som man inte skickar in sin hund i en vanlig familj till ett barn som har ett pågående raseriutbrott för att den måste städa sitt rum eller inte får sova över föräldrafritt hos kompisen… Men däremot när ilskan lagt sig kan närvaron av hunden göra mycket.

Det skapas en väldigt skev bild här bland många av er om vad en autistisk person är och. Många verkar tro att det är nån slags fullständigt okontrollerbar vilde som bara vevar och lever rövare. Men så är det i princip aldrig. Tänk hellre en omogen tonåring som lätt blir upprörd över detaljer och samtidigt ibland beter sig som om den vore fem år.

Nu skriver jag samma sak för säkert tionde gången. Men hela vitsen med att arbeta med assistanshundar med autistiska personer är att deras närvaro kan förstärka trygghet och stabilitet vilket skapar ett jämnare humör och mindre risk för utbrott och större eruptioner. Men en hund kan inte åstadkomma trygghet och stabilitet ensam och från början! Det måste personalen och alla vuxna som hanterar och bemöter personen dagligen bygga upp. Hunden kan däremot förstärka effekten av det arbetet och förbättra måendet hos personen på samma sätt som ett djur alltid kan hos människor.

Om det är återkommande bråkigt runt den här flickan så beror det sannolikt på att det är väldigt skakigt och rörigt och kanske till och med bråkigt i omvårdnaden av henne ,en en massa nya människor hela tiden som kommer och går och tjafs med föräldrarna, stress, obehaglig stämning osv. Sånt påverkar och det kan inte en hund reparera.

Evidensen kring användandet av assistanshund är mycket positiv och lovande och bättre än många andra typer av interventioner. Observera dock att jag inte uttalar mig om det enskilda fallet. För jag vet ingenting om hur omständigheterna ser ut runt den här flickan utan jag uttalar mig generellt. Det är dock alltid bra att fundera kring hur man bäst bygger upp ett hållbart stöd och en så god livskvalitet som möjligt för en funktionsnedsatt person. Det är nämligen deras lagstadgade rättighet.

Jag tänker inte bemöta politiska åsikter om att människor inte skulle vara värda skattepengar ifrån personer som tycker de själva för att de är friska på nåt sätt skulle vara värda mer… det är lite för låg nivå… Man väljer liksom inte att bli född funktionsnedsatt… Det är ungefär lika dumt som att tycka att länsstyrelserna inte ska lägga pengar på att utreda djurplågeri. Korkat helt enkelt.

Har tjejen en historia av att använda vapen när hon blir arg? Tex knivar?
Även om det är möjligt så är det ganska svårt för en 23-24 årig tjej att slå och sparka ihjäl en labrador. Hon såg inte direkt stor och stark ut på bilderna.
Så har hon ingen historia av vapen sedan tidigare så känna det inte jätte sannolikt att hon kan ha dödat hunden.
Kan någon annan ha dödat hunden eftersom det inte funkade och dem ville ha ut liv pengarna?
För jag misstänker att dem inte får pengarnas tillbaka om dem lämnade tillbaka hunden till hundtränarna

Wall of text spoilas:


Min ytterst begränsade erfarenhet av vikariat inom Omsorgen i unga år är inget att skryta med i sammanhanget.

Men jag har dock en fråga till dig. En ung kvinna jag jobbade med, på ett boende, verkar lik A i sitt sätt att vara. Vad hon behövde för att inte flippa ur var ett lugnt närmast händelselöst liv med mycket rutiner, förutsägbarhet. Oväntade saker, som att man hällde sås på potatisen kunde få henne att börja vifta med händerna och göra ljud, fast hon kunde prata ganska bra. (Blev rätt paff) Vad vi fick göra då, det var att ta in henne på rummet och det var ett speciellt band med Elvislåtar hon skulle lyssna på. Hon skulle sitta mitt på golvet på en matta med benen under sig och gunga.

Jag var inte där så länge, men jag såg ju att det fungerade. Det kanske är nåt sånt enkelt man ska kunna hitta på i stället för hund, pool, fiskebåt osv. Det verkar på mig som att pappan vill hon ska göra sånt som normala människor gör, ett alltför aktivt och därmed krävande liv, och då blir det fel.

Bara en fundering.



Vi har ju avfärdat kamerorna som ett villospår utan betydelse, menat att lägga skulden på assistenterna, men här kommer du med en tvärtom-vinkling. Intressant. Vi får fundera lite på det.

Ja, i den där artikeln från när hon blev utslängd från boendet. Mamman fick ta tjänstledigt från sitt antagligen välavlönade jobb och bli assistent.

Och de skaffade en ny bostad till sig själv och låter A bo ensam i huset.

Sen har A fått bil och båt.

Det var nåt mer men det har jag glömt.

Upprepar mitt tidigare inlägg. Detta för att tråden växer hejvilt...

"Kanske dax att modsen sonderar kraftigt bland inläggen, då det mest blivit en form av pajkastning o rappakalja mellan medlemmarna, som mest påminner om att vissa kämpar tappert om att "få sista ordet" gällande, i princip, på så många inlägg som möjligt.

Föreslår modsen att de helt enkelt uppmanar folk att söka sig till "Vetenskap & humaniora / Medicin och hälsa / Psykiatri och psykofarmaka" för diskussioner gällande LSS-boende, NPF-diagnoser, arv o miljö, etc.

Trådämnet är om Essie, assistanshunden som mystiskt försvunnit. Inte om hur en enskild familj har och ska, bedriva vård o omsorg om en familjemedlem."

Nej, verkligen inte! Du och alla andra krösa-major här får saker helt om bakfoten!
Har ni inte ens läst vad personerna ifrån hundhjälpen skrev, som utbildat hunden?
De har absolut inte utbildat hunden till att vara någon slags krock-kudde, det vore ju helt befängt.

Vad däremot närvaron av en hund kan göra för en person med autism det är att skapa trygghet och stabilitet. Så att inga behov av utbrott eller utåtagerande ska uppstå. På samma sätt som man inte skickar in sin hund i en vanlig familj till ett barn som har ett pågående raseriutbrott för att den måste städa sitt rum eller inte får sova över föräldrafritt hos kompisen… Men däremot när ilskan lagt sig kan närvaron av hunden göra mycket.

Det skapas en väldigt skev bild här bland många av er om vad en autistisk person är och. Många verkar tro att det är nån slags fullständigt okontrollerbar vilde som bara vevar och lever rövare. Men så är det i princip aldrig. Tänk hellre en omogen tonåring som lätt blir upprörd över detaljer och samtidigt ibland beter sig som om den vore fem år.

Nu skriver jag samma sak för säkert tionde gången. Men hela vitsen med att arbeta med assistanshundar med autistiska personer är att deras närvaro kan förstärka trygghet och stabilitet vilket skapar ett jämnare humör och mindre risk för utbrott och större eruptioner. Men en hund kan inte åstadkomma trygghet och stabilitet ensam och från början! Det måste personalen och alla vuxna som hanterar och bemöter personen dagligen bygga upp. Hunden kan däremot förstärka effekten av det arbetet och förbättra måendet hos personen på samma sätt som ett djur alltid kan hos människor.

Om det är återkommande bråkigt runt den här flickan så beror det sannolikt på att det är väldigt skakigt och rörigt och kanske till och med bråkigt i omvårdnaden av henne ,en en massa nya människor hela tiden som kommer och går och tjafs med föräldrarna, stress, obehaglig stämning osv. Sånt påverkar och det kan inte en hund reparera.

Evidensen kring användandet av assistanshund är mycket positiv och lovande och bättre än många andra typer av interventioner. Observera dock att jag inte uttalar mig om det enskilda fallet. För jag vet ingenting om hur omständigheterna ser ut runt den här flickan utan jag uttalar mig generellt. Det är dock alltid bra att fundera kring hur man bäst bygger upp ett hållbart stöd och en så god livskvalitet som möjligt för en funktionsnedsatt person. Det är nämligen deras lagstadgade rättighet.

Jag tänker inte bemöta politiska åsikter om att människor inte skulle vara värda skattepengar ifrån personer som tycker de själva för att de är friska på nåt sätt skulle vara värda mer… det är lite för låg nivå… Man väljer liksom inte att bli född funktionsnedsatt… Det är ungefär lika dumt som att tycka att länsstyrelserna inte ska lägga pengar på att utreda djurplågeri. Korkat helt enkelt.

I den bästa av världar så skulle man kanske göra ekipageproven tillsammans med en assistent eftersom det är i den kapaciteten som flickan ska kunna fungera mer självständigt givet sin funktionsnedsättning. Men eftersom regelverket kräver att det ska vara en namngiven person och hunden så blir det tekniskt (byråkratiskt) svårt.

Men det som jag tror ligger närmast sanningen här, det är att förmodligen så klarar den här flickan av att hantera hunden galant utifrån de saker de ska göra där - när hon är på humör. Eller har en bra dag. Men om det är bråkigt i hemmet eller dålig stämning eller annat kaos runt okring henne eller rutiner fallerar och hennes ångest eller andra autistiska beteenden triggas igång så ser situationen sannolikt snabbt annorlunda ut. Och då kan det också lätt eskalera till utåtagerande.

Om teamet runt henne däremot funkar bra ihop med henne och rutiner kan upprätthållas så minskar dag för dag också riskerna för utbrott eller utåtagerande. Och hon kan bli mer stabil i sin funktion.

Sen är jag ingen expert på såna här regelverk. Men jag tror att man måste läsa mer i socialstyrelsens förarbeten för att få en mer fullständig blick för vilka undantag som görs och hur mycket individanpassning som är möjlig. Det är dock aldrig intentionen att assistanshundar ska ersätta eller fungera istället för en assistent. Utan som ett komplement och för att kunna möjliggöra att även personer med funktionsnedsättning ska kunna få ha glädjen av att ha djur omkring sig på ett säkert sätt för både dem och djuren.

Jag anser att det nästan aldrig i såna här komplicerade situationer och skeenden går att utkristallisera en enda person som ensam är orsak till precis allting. Verkligheten är alltid mer komplicerad. Hör tycker jag att det finns stora brister hos precis alla inblandade. De enda som inte bör någon skuld här är flickan och hunden tycker jag. Ytterst har kommunen ansvar för att omvårdnad och omsorg runt flickan fungerar utifrån hennes rättigheter inom ramen för LSS. Assitsnsbolaget har ansvar för att se till att assistansbehovet är uppfyllt och att assistansteamet fungerar väl runt flickan. De ska leda och fördela arbetet och se till att personalen får den undervisning och instruktion som de behöver för att kunna göra sitt jobb. De ska också se till att deras arbetsmiljö är god och informera dem om deras rättigheter och skyldigheter inom ramen för sitt uppdrag för vård och omsorg. Assistenterna har ansvar för att föra journal för dagen och följa de rutiner som finns och för att rapportera avvikelser till sina ansvariga chefer och påtala när saker händer som både är bra och inte bra. De bär också ansvar för att se till att vara goda medarbetare för varandra och för flickan.
Föräldrarna ska främst vara föräldrar. Men när har de också tjänstgjort som assistenter. Då har de ansvar för precis samma saker som alla andra assistenter och ska också se till att vara goda medarbetare. Pappan har också ett ansvar som flickans förvaltare. Vilket ger honom i rollen som assistent en lite otydlig profil som lätt kan skapa ett slags informellt ledarskap. Som inte är bra. Om assistansbolaget var bra så skulle de tycker jag ha adresserat det och tillsammans med pappan skapat en handlingsplan för hur de olika rollerna skulle fungera i praktiken när han verkar som assistent också i gruppen. För informellt ledarskap är aldrig bra. Och det tycks kanske ha missbrukats en del här att döma av att det verkar finnas en konflikt kring hans agerande på arbetsplatsen.

Avseende hunden så måste huvudansvaret för den ligga på föräldrarna som såvitt jag förstår står som ägare till hunden. Dvs de måste kunna avgöra om situationer som uppstår kan anses rimliga ur ett hundförarperspektiv. Och ska då som alla andra hundägare ansvara för att lagar följs. I såna här knepiga situationer behöver de däremot kunna luta sig emot folk som kan mer än dem om hunden som assistanshund och som jag skrivit förut, så anser jag att det borde ha funnits med ett stöd längs vägen också ifrån hundhjälpsgänget.
I det vardagliga arbetet med flickan och där hunden är med så anser jag att alla som är i närheten av hunden har ett visst ansvar för att se till att följa rutiner och i god tid plocka undan hunden om det börjar se ut som att flickan triggas igång av något. Dvs att lugnet inte kan upprätthållas. Jag anser som jag skrivit ’tidigare att en assistanshund inte ska användas för att påverka redan eskalerade situationer utan för att upprätthålla lugn och trygghet. Eskalerar en situation oavsett orsak så är det inte hundens jobb att hantera det. Det är däremot assistenternas jobb och ansvar. När det fungerar med hunden så ska däremot de tillfällena successivt bli allt färre. Det är i alla fall alltid målsättningen med assistanshundar i såna här sammanhang.

Så ansvar är alltid komplicerat när man jobbar med människor.

Men ja, i efterhand och för en åskådare som aldrig varit i situationen är det ju kanske lätt att tänka att man inte borde tagit in en hund i det här skedet. Men samtidigt är ju pappan och mamman bara föräldrar i det avseendet. De är inte experter på assistanshundar. De är nybörjare på det och måste kunna förlita sig på råd och stöd ifrån folk som har kunskap och har säkert försökt inhämtat det också. Men kanske inte vänt och vridit på det tillräckligt många varv? För att de kanske helt enkelt hoppats på att det skulle bli jättebra! För att de ville det bästa för sin dotter! Precis som pöbeln här hoppas att pappan ska vara den allra värsta vidrigaste skurken, för att man vill det. Men vad man vill ska vara sant och vad som är sant är ofta olika saker…

Jag har däremot ingen aning om hur könsfördelningen varit bland personalen. Jag har ingen koll på de faktiska omständigheterna där.