Assistanshund Essie mystiskt försvunnen - kidnappad? Enköping (2024-07-11)

Jag funderar på en sak apropå artikeln där Hundhjälpen uttalar sig och menar att de inte har fått tillräcklig information. Hur länge jobbade de med Essie och A tillsammans? Det borde ha varit en ganska omfattande träning innan A fungerade tillsammans med Essie som det var tänkt? (Vilket jag har kopplat ihop med det relativt höga priset som P hävdar att han har betalat för hunden.) Märkte man verkligen INGENTING då av hennes svårigheter och tendenser till aggression? Jag menar att det borde ha kunnat uppstå massor av situationer i början där någon med autism kan tänkas bli väldigt frustrerad. Men hon har alltså lyckats behålla lugnet så pass väl under all träning att de inte hade anledning att misstänka något?

Känns det ändå inte lite som att sanningen kanske ligger nånstans mittemellan?

https://eposten.se/nyheter/husdjur/artikel/ny-information-gor-essies-uppfodare-kritiska-agaren-bestrider/re6k6k0l

Har läst det mesta om denna vidriga man.
Hur han har behandlat assistenterna. Tyvärr är erkännandet borttaget där han skrev att ingen sparkat på hunden.

Det finns väldigt mycket evidens kring framgångsrikt arbete med assistanshundar för personer i den här patientgruppen. Finns många exempel på det också i Sverige. Men det bygger också på att teamet runt personen är relativt stabilt och att det inte ständigt uppstår en massa konflikter mellan personal och familj. För då blir det lätt lika hemskt att vara hund där som i vilken bråkig och gränslös familj som helst. Sen kan det behövas regelbunden fortsatt coachning och uppföljning av hur det funkar och kanske också extra bemanning till en början innan man får till fungerande rutiner. De flesta assistanshundar tycker också att deras uppdrag ör roliga och de utför dem med stolthet stor precision. De är ofta mycket skickligare än människor eftersom det också ofta uppstår ett väldigt fint band mellan brukaren och hunden.

De flesta autistiska personer (med eller utan intellektuell funktionsnedsättning) är inte totalt oberäkneliga men ju mer kaos och oordning det är runt omkring desto mer ökar risken för utbrott och utåtagerande.

Att ligga steget före och vara sin brukarpersons förlängda arm och stöd är vad yrkesrollen som personlig assistent går ut på. De är inte hemtjänstpersonal som enbart utför saker åt sin kund. Assistenter jobbar mycket mer med sin brukarperson och meningen ör ju att de ska lära känna personen och bidra till att skapa en så trygg och bra livssituation för den personen som möjligt utifrån förutsättningarna.

Om situationen som uppstått här är ett resultat av att just den här flickan skulle vara något slags totalt hopplöst fall, (såna finns nästan inte ska man veta då) eller om det brustit i arbetsgivaransvar i fråga om lämplig ledning, handledning, rutiner och stöd för personalen förutom sanslös omsättning av personal som sparkas och säger upp sig till höger och vänster - det är ännu oklart och inget som folk här kan gissa sig till för att de ”känner efter”, ”tycker” eller ”vill” att det ska vara på det ena eller det andra sättet.

Nu med facit på handen. Hade det inte varit bättre att skita i att skaffa djur till erat monster?
Isoleringscell hade varit det bästa. Eller hur ser du på monstrets framtid? Finns det hopp om bot eller kommer det att vara så här??

Hon har enligt vad som återgetts åtskilliga gånger i olika medier och ifrån familjen en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning (autism) i kombination med en intellektuell funktionsnedsättning. Hon har inget fysiskt funktionshinder utan kan gå själv osv. Hade hon haft ett fysiskt funktionshinder så hade det sannolikt inte funnits några som helst risker för hunden. Det är sannolikt för att hon kan röra sig kvickt som personal som inte är med och på tå kan få svårt att ligga steget före.

Om du frågar mig om det är värt att riskera att hunden en gång i veckan kan få en spark jämfört med att två människor kan få en kniv i magen 40 gånger per dag, 7 dagar i veckan.

Ja, det är ju vad pappan säger, det behöver ju inte vara sant. Och assistansbolaget har tystnadsplikt så dem kan inte heller säga något.

Det där sista hade jag inte hört, låter helt sjukt ju

Jag läste det om att tösen absolut inte skadat hunden.
Sen så va det visst så att hon irriterat sig på hunden och sparkat den ur soffan, men bara en gång.
Och efter det så var det assistenterna som skulle ta bort hunden om hon leker för hårdhänt med hunden för att toppas med att assistenterna skulle ta bort och skydda hunden från att bli skadad när tösen får utbrott....

Inget djur ska behöva hamna i den situationen. Allra helst inte med tanke på att hunden tydligen var så vältränad så tösen hade kunnat haft ihjäl den utan att den protesterat..

INTE ordagrant citerat

Tidigare anställda påstår att rapporter har skrivits men att de har raderats av pappan och mamman (mamman som var/är anställd som assistent).

Nu säger inte jag att det har någon som helst koppling till fallet, för att det är ett tankeexperiment.

Men låt oss säga att vi har person A. Hon gillar knivar när hon blir arg. Inte något gulligt utan ren lust att mörda med kniven. Och arg blir hon. Ofta, minst 40 gånger per dag. På det stödboendet hon är på, så har man försökt allt, västar, tyngdtäcke gosedjur och inget hjälper. Men så försöker man med en assistanshund. Och första veckan får vi ner anfallen till en gång i veckan. Andra veckan blir det en gång i veckan men utan kniv, för hon vill inte skada hunden.

Om du frågar mig om det är värt att riskera att hunden en gång i veckan kan få en spark jämfört med att två människor kan få en kniv i magen 40 gånger per dag, 7 dagar i veckan.

Jag är ärlig, självklart ser jag den risken som acceptabel.

Och nej, vad jag vet så är det ingen koppling till fallet vi har här.

Det bästa hade nog varit att låta tjejen komma undan från sin pappa. Vad han kan ha gjort med henne (förutom att ta ifrån henne trygghet och stabilitet) borde utredas ordentligt.

Nu säger inte jag att det har någon som helst koppling till fallet, för att det är ett tankeexperiment.

Men låt oss säga att vi har person A. Hon gillar knivar när hon blir arg. Inte något gulligt utan ren lust att mörda med kniven. Och arg blir hon. Ofta, minst 40 gånger per dag. På det stödboendet hon är på, så har man försökt allt, västar, tyngdtäcke gosedjur och inget hjälper. Men så försöker man med en assistanshund. Och första veckan får vi ner anfallen till en gång i veckan. Andra veckan blir det en gång i veckan men utan kniv, för hon vill inte skada hunden.

Om du frågar mig om det är värt att riskera att hunden en gång i veckan kan få en spark jämfört med att två människor kan få en kniv i magen 40 gånger per dag, 7 dagar i veckan.

Jag är ärlig, självklart ser jag den risken som acceptabel.

Och nej, vad jag vet så är det ingen koppling till fallet vi har här.