Citat:
Jag har lite funderingar kring ADD, diagnos och behandling.
Min son utreds för ADHD och min dotter har en nydiagnostiserad ADD. När jag läser igenom all info vi har fått om ADD för dottern så blir det tydligare och tydligare för mig att jag antagligen gått runt hela livet med en odiagnostiserad ADD. Jag tror att en av anledningarna att kommit till utredning är att jag har klarat av att behålla ett arbete och varit relativt funktionell i samhället.
Min dotter fick utskrivet Concerta och jag testade förra veckan att ta 27 mg. Det blev som natt och dag. Jag fick ett fokus som jag aldrig haft tidigare förutom när jag spelat datorspel. Jag kunde slutföra arbetsuppgifter som normalt sett kräver 5-6 pauser, både i hushållet och på jobbet. Jag kände mig inte påverkad utan mer att saker och ting kändes lite lättare, mycket av motståndet jag känner inför uppgifter och göromål blev bättre.
Under årens lopp har jag hunnit skrapa ihop ett rejält opiatberoende, gått i behandling (drogfri 15+ år nu), avverkat mellan 15-20 psykologer, kuratorer, beteendevetare. De flesta privat men också en del via jobbet pga brister i att hålla struktur och komma till skott med arbetet. När jag sitter med kreativa, intressant saker har jag sällan problem att fokusera. På jobbet sitter jag i eget rum med stängd där för jag klarar inte ljud utifrån eller folk som går förbi. Alltid, både medvetet och omedvetet, valt att ha människor runt mig som stöttar upp där jag brister. Anhöriga och vänner liksom chefer och kollegor. Jag tror det är en stor del till att jag klarat av att jobba.
Nära relationer har varit med starka, drivande kvinnor där jag mer valt en "assisterande" roll. Driver aldrig saker, tar inte initiativ, vågar inte hitta på nya saker eller komma med förslag till förändring. Har ätit SSRI större delen av mitt vuxna liv, fått massor med tips och råd på hur jag ska göra för att saker ska bli bättre, att jag ska må bättre. Det gör hela situationen ännu värre, att veta vad jag ska göra rent intellektuellt, hur jag ska agera, hur jag behöver göra för att få saker gjort etc men sen inte ha förmågan att göra det. Flera psykologer har sagt att jag har problem med prokrastinering och det är ju en del av alltihop. Att göra saker som är tråkigt är extremt påfrestande pga jag vet hur mycket energi och kraft det tar plus att jag antingen gör det för fort för att bli klar snabbt (vilket då blir slarvigt) eller väldigt detaljerat och långsamt för att jag är rädd att göra fel och missa nåt. Jag har aldrig klarat att läsa böcker t.ex. Efter 1-2 sidor märker jag att jag svävat iväg i tankarna och måste börja om på nytt.
Enorma vårdköer inom psykiatrin och ett relativt fungerande liv så här långt kommer göra att jag är definitivt inte är prio för utredning. Jag har ingen kontakt med psykiatrin idag, endast sporadisk kontakt med vårdcentral gällande återkommande depressioner (som behandlas). Att gå till läkare och säga att jag testat Concerta och att jag upplevde att det hjälpte mig är kanske inte den bästa strategin.
Allt känns ganska hopplöst och jag känner mig uppgiven, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra.
Min son utreds för ADHD och min dotter har en nydiagnostiserad ADD. När jag läser igenom all info vi har fått om ADD för dottern så blir det tydligare och tydligare för mig att jag antagligen gått runt hela livet med en odiagnostiserad ADD. Jag tror att en av anledningarna att kommit till utredning är att jag har klarat av att behålla ett arbete och varit relativt funktionell i samhället.
Min dotter fick utskrivet Concerta och jag testade förra veckan att ta 27 mg. Det blev som natt och dag. Jag fick ett fokus som jag aldrig haft tidigare förutom när jag spelat datorspel. Jag kunde slutföra arbetsuppgifter som normalt sett kräver 5-6 pauser, både i hushållet och på jobbet. Jag kände mig inte påverkad utan mer att saker och ting kändes lite lättare, mycket av motståndet jag känner inför uppgifter och göromål blev bättre.
Under årens lopp har jag hunnit skrapa ihop ett rejält opiatberoende, gått i behandling (drogfri 15+ år nu), avverkat mellan 15-20 psykologer, kuratorer, beteendevetare. De flesta privat men också en del via jobbet pga brister i att hålla struktur och komma till skott med arbetet. När jag sitter med kreativa, intressant saker har jag sällan problem att fokusera. På jobbet sitter jag i eget rum med stängd där för jag klarar inte ljud utifrån eller folk som går förbi. Alltid, både medvetet och omedvetet, valt att ha människor runt mig som stöttar upp där jag brister. Anhöriga och vänner liksom chefer och kollegor. Jag tror det är en stor del till att jag klarat av att jobba.
Nära relationer har varit med starka, drivande kvinnor där jag mer valt en "assisterande" roll. Driver aldrig saker, tar inte initiativ, vågar inte hitta på nya saker eller komma med förslag till förändring. Har ätit SSRI större delen av mitt vuxna liv, fått massor med tips och råd på hur jag ska göra för att saker ska bli bättre, att jag ska må bättre. Det gör hela situationen ännu värre, att veta vad jag ska göra rent intellektuellt, hur jag ska agera, hur jag behöver göra för att få saker gjort etc men sen inte ha förmågan att göra det. Flera psykologer har sagt att jag har problem med prokrastinering och det är ju en del av alltihop. Att göra saker som är tråkigt är extremt påfrestande pga jag vet hur mycket energi och kraft det tar plus att jag antingen gör det för fort för att bli klar snabbt (vilket då blir slarvigt) eller väldigt detaljerat och långsamt för att jag är rädd att göra fel och missa nåt. Jag har aldrig klarat att läsa böcker t.ex. Efter 1-2 sidor märker jag att jag svävat iväg i tankarna och måste börja om på nytt.
Enorma vårdköer inom psykiatrin och ett relativt fungerande liv så här långt kommer göra att jag är definitivt inte är prio för utredning. Jag har ingen kontakt med psykiatrin idag, endast sporadisk kontakt med vårdcentral gällande återkommande depressioner (som behandlas). Att gå till läkare och säga att jag testat Concerta och att jag upplevde att det hjälpte mig är kanske inte den bästa strategin.
Allt känns ganska hopplöst och jag känner mig uppgiven, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig eller hur jag ska göra.
Gör en utredning privat och ta det på avbetalning. Det har du råd med om du så går på Soc (vilket jag förstår att du inte gör men jag skriver så för effektens skull).
