Citat:
Ursprungligen postat av
Heretic77
Det mördaren känner och upplever är dennes egen verklighet. Det kan vara inbillade eller reella hot mot barnet. Dödandet av barnet anses då som en barmhärtighetsgärning, hur tokigt det än låter. Och nu är det inte jag personligen som gör dessa definitioner, utan dom beskrivs så i litteraturen.
Det finns fallstudier med GM som misslyckats med sina självmord som då fått berättat varför dom gjorde som dom gjorde. En klassisk förklaring är att mamman som mördat sitt barn och försökt ta sitt eget liv, förklarar det med att hon ville rädda dom från framtida lidande som hennes man skulle orsaka i form av misshandel.
Citat:
Om den aktuella pappan inte begick gärning av hämnd, så lutar det väl åt att själva huvudmotivet var det egna självmordet (pga hans mående) och att barnen dödades för att han ansåg att dom inte skulle få livsdugliga liv utan honom själv.
Jag är tveksam till det motivet (altruism, mercy) efter att ha läst raddan med inlägg.
Det var väl ingenting om barnens väl och ve?
Hämnd per se är inte heller utpräglat (via det lilla som går att se).
Men det är en rejäl dos "jag".
Det är som om han är helt handfallen med nån utopi om tomtebolycka utifrån sin egen uppväxt. Visionen som sprack.
Ingen fru, ingen familj, ingen kompis.
Sen en oro att hans ohälsa ska bidra till att även barnen försvinner.
Vad han erinrar om är "The Provider" som förlorat sin roll, status och funktion.
De män som mördar familjen vid ekonomisk kris.
Inte att han var ekonomiskt strandsatt men den psykologi som berör detta "fenomen".
Att de känner sig värdelösa, blir deprimerade och har haft en för stark identifikation med en viss roll.
De omnämns inom forskning, jag minns dock inte vad de kvalar in i för subtyp.
