Lurat familjen att jag varit drogfri men jag vill bli

Det ska jag vara, tack!!

Inte säkert att du måste berätta för familjen om du klarar av denna vecka utan att de märker.
Det negativa med att inte berätta är du kommer ha lättare till återfall.

Stämmer väldigt bra.
Känner liksom 50/50 inför det där. Men jag tänker att om jag lyckas ta mig igenom det värsta så är det kanske lite onödigt att berätta.

Men jag får se, jag ska tänka lite på saken tror jag

Mitt råd är att lägga korten på bordet, det hade varit helt omöjligt för mig att mörka de första veckorna. Svettningar och frossa från helvetet och i kombination med detta en jävulsk ångest, som elektriska stötar i kroppen nattetid, illamående, insomnia, oro och ett humör som är obeskrivligt. Orkar inte skriva alla andra symtom.

Fan vad starkt av dig, ska vara ärlig har läst dina inlägg tidigare och känt att du var på gränsen till hopplös eller i alla fall inte redo. Att du klarat såhär länge CT på en nitazen-avtändning OCH klarat av jobbet gör mig genuint imponerad, fortsätt nu bara det värsta är snart över. Klarar du detta så är du en av få, detta är något som visar på karaktär långt över medelsnittet och kommer vara något att vara genuint stolt för om du håller i det men bara om.

Nu har TS klarat en hel vecka vilket tyder på att det finns något där som är onödigt att kanske rubba om reaktionen blir dålig. Tycker dock hon bör ta hjälp av något för sömnen för det är väl bristen på det som verkligen förstör en till slut.

Det finns ju en anledning till att just brist på sömn används som ett tortyr medel på riktigt... Det är hemskt på alla vis. Men håll ut nu! Och när du tror att du inte klarar mer så håller du lite till. För den sömn som kommer när den nu kommer kommer troligen kännas befriande. Försök att visualisera känslan du längtar efter att sömn ska ge dig och håll fast i det

Sen tycker jag nog som Psykoslek också skrivit att du borde göra vad du kan för att hjälpa kroppen med just den "fysiska oron". Måste inte vara mediciner eller droger. Kan vara bad/dusch, värme eller kyla, kamomill te, myntate (mynta naturell med), humle, promenera, flyta i sjön, böcker, vad som helst som kan ro ned.

Försök att få sova ordentligt innan du funderar på detta med familjen.

Heja!

Jag tror man behöver vara realistisk...jag vet att den sitter NA/12 stegs dårar härinne och predikar om att kämpa bla bla bla. Det viktiga är att hitta roten till problemet..Ofta behvövs medicinsk vård och psykologisk hjälp...skulle säga i 9/10 fall. Det svåra är inte att sluta utan att kunna hålla sig och bygga upp ett liv. Ärlighet är ett bra steg i rätt riktning, men det är många riktningar att gå i. Opioider är i synnerhet bland det svåraste att sluta med. Det är min huvuddrog oxå så jag vet hur fördärvande det är. Ska du hitta en långsiktig lösning så rekommenderar jag vård. Och om du tror att du har ADHD så gör en utredning. För mig tog det 10 år att få rätt hjälp! Idag drogfri flera år (helt drogfri) medicinerna räknar jag även som drogfri oavsett vad NA mupparna tycker. Det är inte bara att tända av och komma på vad man vill göra med livet...utan det är en beroendemedicinsk fråga, och då bör en överläkare vara med.

TS kan väl kämpa sig igenom helvetet hon gått igenom den senaste veckan och söka meidicinsk/psykisk hjälp när den akuta fasen är över. Tror TS själv fattar att det blir återfall så småningom om hon inte söker hjälp och verkligen rotar ut de psykiska knutarna som tagit henne hit. Att ta sig igenom den här värsta fasen tror jag kommer ge TS välbehövlig boost i självkänsla och bli en katalysator för verklig förändring som kräver professionell hjälp. När det kommer till opiater är minnet av den där dra åt helvete euforin tyvärr stark även om man är på en bra plats i livet men det går att hålla sig ifrån med rätt verktyg och en vardag där man inte sitter med sina tankar för länge. 12-steg kan funka om man släpper kontroll av alla sina föreställningar och låter sig uppslukas av gemenskapen, funkar för vissa gissar dock på att TS inte är en av dom. För mig va 12-steg helt fel men det var uppenbart varför det funkade för de andra som satt där. Det var absolut inga dårar.

Det handlar om opioider starka sådana...ett återfall kan vara lika med goodbye! Därför bör opioid beroende verkligen handskas seriöst med. Hade det handlat om tjack eller nått annat är det en annan femma...detta är opioid beroende...det absolut dödligaste. I 9/10 dödsfall är opioider inblandade. Har du själv varit drogfri från opioider i 10 år i streck utan ett enda återfall?? Vem som helst kan bli ren från opioder...men vem som helst kan inte förbli ren. Jag tycker inte TS ska göra detta utan profesionell hjälp. Evidensen pekar åt medicinsk behandling...finns jätte bra resultat. Det är dumt att spela med livet som insats för återfall på opioider är i princip 100% säkert iaf förr eller senare.

Har inte sett att folk tycker ts ska göra allt på egen hand. Tråden handlar väl dessutom främst kring ångesten över familjen. Ts verkar redan ha en vårdkontakt, första steget borde ju vara att vara ärlig mot den? Givetvis är opioider farligt, det är nog ts väl medveten om och det är just därför som ts borde ta hjälp av så mycket som möjligt, från flera håll. Givetvis bra med medicinsk hjälp för beroendet, stödmöten för nätverk och andra som varit där, arbetsgivaren för att hålla sig kvar på arbetsmarknaden, terapi för tingen bak, kost och motion för att hjälpa kroppen orka, mål med ekonomin, hygien och sömn, receptfri medicin och örtpreparat för oro m.m. Inget är en mirakelkur i sig självt och vissa kanske bara ger nån promillelindring men tillsammans kan varje del inklusive sjukvården göra att ts fixar det över tid såväl som just nu.

Att ha en "Heja kör" och bollplank på Flashback kan väl för all del vara gott det också. Du borde väl veta själv att det är en kamp som är livslång och att kämpa är vad ta måste göra, fint om nån hejar på tänker jag...

Hur går det för dig ts? Något bättre med sömnen?

Heja heja!