Lurat familjen att jag varit drogfri men jag vill bli

Idag firade jag och min familj att jag varit ett år drogfri. Men det min familj inte vet är att jag varit påverkad näst intill hela tiden i hela 9 av dom 12 månaderna.

Jag har främst missbrukat heroin men egentligen alla opiater som existerar och sen en del benzo, men mest under alla korta pauser jag hade från opiaterna men jag kunde även blanda preparaten med varandra ibland.
(Livsfarligt, jag vet, och det slutade med akuten några gånger. Senaste gången fick farsan min göra HLR).

Det gick inte att dölja till slut som ni kanske förstår och jag blev efter flera sumpade chanser av både sjukvården och soc skickad på behandling i några månader.
Jag började må en aning bättre på slutet men det tog inte lång tid innan jag återföll i missbruket när jag kom hem ändå. Denna gången har jag dolt det riktigt bra dock.

Jag har kunnat gå på väldigt höga doser heroin och morfin, till och med nitazener, och dom har inte märkt nånting. Inte minsta lilla. Jag har skött jobb och vardagssysslor osv felfritt.
Hållit mig borta från benzo, i alla fall höga doser, och jag har inte blandat som jag gjorde förr.

Det jag vill komma till är väl egentligen att jag mår väldigt dåligt över detta. Dom var så glada och stolta över att det gått så bra för mig och jag satt där och kollade skamset ner i marken och sa ”tack så mycket”.
Hade INGET att säga då jag vet att dom inte alls hade varit stolta..

Vad tycker ni jag ska göra? Ska jag erkänna allt för dom? Eller ska jag försöka ta tag i detta missbruket på riktigt och sen aldrig berätta detta? Ångesten över att jag har lurat dom äter upp mig.
Jag vill inget annat än att bli drogfri men jag vet inte längre vad jag ska göra för att lyckas.
Finns det någon vänlig själ som kan komma med tips och idéer?

Går just nu i någon återfallsprevention terapi men jag har inte gett det en ärlig chans, som ni kanske förstått. Vara ärlig med henne kanske är ett första steg innan jag säger något till mina föräldrar? Om jag ens gör det.

Jag vet inte.. vem ska jag prata med?
Jag är rädd att dom kommer bryta kontakten med mig eller liknande, och mina föräldrar (och syster) är det finaste jag har. Förlorar jag dom finns det ingen chans i världen att jag klarar att bli nykter.

All hjälp uppskattas i detta läge. Vad som. ALLT. Jag vill verkligen bli drogfri nu. Är trött på detta.

Jag såg nu att jag postat i fel forum.. pinsamt haha, ursäkta väldigt trött just nu.

Mod får gärna flytta!

Men du kan sluta precis som alla andra som har slutat. Du måste välja det själv och sen jobba för det.

Jag skulle säga att det i nuläget inte är viktigt att berätta för din familj hur sanningen ser ut. Jag tycker att du istället bestämmer dig för att berätta när du känner att du är drogfri på riktigt. Då kan du berätta. Då kan du också berätta att nu är du verkligen drogfri på riktigt.

Du får förklara att det är ett helvete att vara i beroende och att det inte var lätt att bära på hemligheten. Men att du fann styrka för att verkligen sluta på riktigt i att du när du var drogfri skulle berätta sanningen.

Nu tänker du att det är svårt och jobbigt att sluta. Men när du verkligen känner dig drogfri så kommer du tycka att det var värt allt jobb med det till 100%.

Jag skulle ha sagt sanningen.
Förr eller senare kommer ditt missbruk och ditt dubbelspel ändå att komma i ljuset, men det verkliga jobbiga är följdfrågan:

Varför har du inte sagt någonting?

Glöm inte heller att det bästa är att de dina får höra detta direkt ifrån dig!

En naturligt följdfråga:
Hur har du klarat av att finansiera ditt missbruk, utan att resten av familjen har anat?

Om det tynger dig och du tror att det kommer kännas bättre att berätta hur det egentligen ligger till för dina anhöriga så tycker jag att du ska överväga att göra det.

Hade jag varit anhörig så hade jag blivit besviken såklart men inte särskilt förvånad då lögner och återfall är en del av själva missbruket och något som jag räknar med att det kan/kommer hända. Speciellt om personen hade erkänt så hade åtminstone jag varit förlåtande.

Säg att du fått ett återfall och behöver hjälp

Jag tänker mig att det var skönt att fira och se hur glad din familj var. Dette något att sträva efter.

Återfall efter återfall. Hur många gånger ska du lura dina nära och kära? Du utnyttjar dem ekonomiskt och känslomässigt. Vad bidrar du med inom släkt/familj?

Här kommer mitt förslag: Säg till päronen att du brukar droger igen och att opiaterna har dig i klorna igen, fråga ifall de kan ställa upp och hjälpa dig bli ren. (I detta skede behöver du kanske inte säga att du använt 9 av de 12 senaste månaderna.)
Plocka ut all din semester och tänd av hos föräldrarna, och kapitulera inför drogerna (du kommer aldrig kunna använda en substans ansvarsfullt någonsin).
Arbeta med dig själv, klura ut varför du använder droger och försök åtgärda det problemet. Gör saker drogfri som du mår bra av.
Semestern är över och om du är redo att börja arbeta igen så gör det, om inte då är det kanske dags att berätta för arbetsgivaren (om du nu är fast anställd). Kom med ett förslag hur en eventuell rehabilitering skulle se ut.

Nu har jag själv inte varit drogfri speciellt länge så detta kanske inte stämmer, men för resten av ditt liv så kommer du behöva vara observant kring dina känslor och beteenden så inte drogerna kommer och ta dig igen. Vad jag har fått höra så finns det två lägen: Tillfrisknande eller återfallsprocess.
En gång beroende - alltid en beroende.

Det lutar åt att det blir så, blir nog bäst för alla.

Tack för peppandet!

Jag var för rädd helt enkelt. Mest för att jag tror att dom inte vill ha kontakt med mig. Har en ganska ung lillasyster och jag tror dom väljer henne före mig.

Missbrukare vs en helt normal och fin tjej som jag endast fått må dåligt under alla dessa år. Dom prioriterar nog att hon ska må bra vilket jag helt och hållet förstår och stöttar, oavsett om dom sviker mig, men det är ju även det jag är rädd för.

Jag har finansierat genom mitt jobb samt lite sparanden jag har haft kvar. Sparpengarna är nu slut..

Det står mellan detta du säger eller att erkänna efter jag bestämt mig på riktigt och faktiskt gett det en ärlig chans, och blir ren, vilket jag är beredd på att göra nu. För första gången någonsin.

Hur jag än gör så blir dom nog ledsna oavsett, det går nog inte att undvika. Vill helst veta deras reaktioner i förväg..

Min far har ett väldigt hett temperament (han har nog ADHD som mig) och kan slänga ur sig alla möjliga ord och saker och därefter krossa närmaste blomkruka. (Skulle aldrig slå mig dock).
Jag vill bara inte se honom så arg. Mest för att han själv mår så dåligt efteråt men också för att jag orkar inte ett sådant bråk eller tjafs just nu, mitt uppe i allt.

Jag hoppas dom kan förlåta mig efter detta, hur och när jag än väljer att berätta. Berättar jag inte och jag fortsätter missbruka kommer dom förr eller senare få reda på det ändå och det gör saken ännu värre. Något måste ju såklart hända.