Vad ska vi ha litteraturen till om ingen läser den, med mera.

Jag delar inte din åsikt om SD, men jag tror vi kanske kan enas om att de endast nämns som en stigmatiserande effekt för att locka läsare.

Mitt hatobjekt Jack Werner försöker, emellanåt, åtminstone problematisera SD (i mina ögon felaktigt) vilket är en ärligare position.

Jag tror att citeringen försvann i och med att jag ville svara på allt.

Det var en högst pedagogisk introduktion. Det tackar jag för. Min eventuella litterära "bildning" består i att jag känner de flesta av de författare du nämnt till namnet. Jag känner även till majoriteten av de författare som ingick i Stiskalos spaning om kepsar. Jag har läst lite av en del av mycket, innan jag, strax innan jag postade denna tråd riktigt kände att jag kört fast, och undrade om jag borde kasta in den litterära handduken i tvätten för att plocka fram en vanlig diskbänks-, för gott.

Så du har gjort litteraturen en tjänst här. jag försöker lite till i alla fall.

Smart förslag att börja med de korta böckerna, och också att hålla koll på vad man har hemma och då läsa vid tillfälle. Det finns Borges som exempel på klassiker i hemmet, men det är i stort oläst då det är överväldigande mycket text.

Angående Werner och Malm kan jag bara instämma med din uttryckta uppfattning.

Ja, det är intressant att vi ska kokettera med vårt läsande. Däri kanske problemet består, att vi snarare positionerar oss vad vi säger oss läsa, snarare än att vi läser.

Inom litteraturvetenskapen avverkar man oftast den litterära kanon i A och B-kurserna, blandat med vissa teoribildningar. När jag läste var den marxistiska läsningen fortfarande viktig tillsammans med poststrukturalism. Idag är det nog ohemult mycket fokus på Theory.

Men, även om man hittar guldkorn som Stendhal och Balzac i dessa rätt stressande genomgångar, så väljer man mer sitt fokus i senare kurser, vilket gjort att jag avskärmat mitt fokus till vissa bestämda författare och kunnat läsa mer strukturerat.

Mitt fokus har varit Dostojevskij, Gogol, Pusjkin och Turgenev av ryssarna, Steinbeck, DeLillo, Baldwin och postmodernisterna i den amerikanska litteraturen, samt Camus och Sartre. Nu har jag tappat oerhört mycket av denna kunskap, då det är 20 år sen.

Men mitt modus är samma idag. Jag riktar för min egen frids skull intresset mot ett håll och skärmar av: jag läste Murakami mot Kobo Abe, indiska samtidsförfattare i urval o s v. Då kan jag för en tid gå lite mer in för mitt läsande. Läsa på om Indiens ekonomi och historia t ex. Mest för att skapa en bredare förståelse för vilken kontext verket utgår från.

Det får vi ju gratis med svenska författare många gånger, men kan ändå vara intressant att djupdyka. Vad vet jag om 1890-talets Värmland?

Jag gör samma med musik f ö, så det kanske jag som är störd 😁 Men det är ett sätt att inte lockas att sprida sin läsning alltför mycket utan samla den i perioder, vilket gör att jag inte hamnar i de val du hade i bokaffären.

Frågan är felställd. Frågan är vad vi ska ha människor till om de inte läser duglig litteratur.

Jag förstår och respekterar denna ståndpunkt, som bör vara en styrande princip i delforumet. Är dock tacksam över att en amatörläsare som jag själv kunde få hjälp här.

Någon sade för sådär tio år sen att den svenska småstadens död är en viktig delorsak till att det inte skrivs färgrika, öppet läsartillvända, frodigt realistiska romaner längre - inte av seriösa författare här i landet i alla fall. Många tunga svenska berättare har använt sina erfarenheter av den småstad de växte upp i både som rent förråd av miljöer/personer och som slagruta för att vaska fram konflikter och dolda strukturer i ett samhälle - t ex Kerstin Ekman, Göran Tunström, Hjalmar Bergman, Ernst Brunner, Sven Delblanc..

Göran Tunström skrev i ett intressant kapitel om sin väg till att bli författare i Under tiden (1993) att erfarenheterna från Sunne i Värmland (där hans pappa var präst) hade varit avgörande för honom, och när han lärde sig att se dem litet utifrån, på avstånd, kunde han också använda dem litterärt. Det är klargörande och arbetsbesparande att känna till de sociala strukturerna i ett mindre samhälle av den här typen, påpekade han, och Sunne kunde transponeras/byggas om till många andra miljöer, även i storstaden eller i gångna tider (även Stockholm fungerade som en småstad på detta sätt fram till ungefär 1930, elle en klunga av småstäder). Men idag har allt färre svenska författare denna relation till en enda tydlig plats, en mindre småstad där man har varit med och kunnat se det sociala livet inifrån under lång tid. I storstaden blir alting både mer anonymt ich mer snabbt utbytbart.

Känslan av att litteraturen *utvecklas* över tid - stilistiskt, litterärt tematiskt. genom nya sätt att skapa berättande röster eller i dialog med både samtid och historia - från årtionde till årtionde, tycks ha försvunnit i den platta och konturlösa nutid där "allt" verkar finnas några knapptryck bort.

Litteraturen har deklasserats till, som Stiskalo skriver, varor, modeprylar eller liknande, och jag upplever att samma sak har hänt med (pop/rock-)musiken, den har inte heller någon kulturell tyngd längre, och har morphat till en strömmande ljudtapet utan egenvärde.

Nu är det rätt längesedan du kom med ditt svar, semestertider kan skänka viss lojhet och så vidare, men läste idag någonting som passar in på dina tankar här. Det är en regnig dag och det känns passande att sitta inne och skriva Flashbackinlägg om vad man ska ha litteraturen till istället för att läsa den.

"Konsekvent halvhjärtat när ambientlitteraturen lanseras. Men ganska trivsamt ändå" står det på SvD idag. Per Klingberg har skrivit. Så han håller väl delvis med dig.

Jag läste på försommaren lite i en av alla dagböcker som lanseras i Sverige nu, enligt litteraturvetare Birgitta Holm skrivna i Lars Noréns fotspår. På grund av honom står Sverige enligt Holm ut som enda dagboksintresserade land i världen. Sverige ska alltid vara så extremt. Det verkade vara på grund av att Sverige är så extremt som personen - efter att ha åkt och älskat att åka tunnelbana på den blåa linjen i Stockholm - emigrerat till Brasilien (för att skriva dagbok om emigrationen). Stor litteratur enligt Joel Halldorf, som fått nytta av litteraturen genom att omnämnas i den och bli smickrad av detta. Upphovspersonen till den stora litteraturen har återvänt och hon verkar bo i en villa i Rönninge just nu, rätt långt ifrån det enligt Victor Malm kläggtäta Gamla Enskede. Men det var en parentes som ändå ingår i vad man ska ha litteraturen till om ingen läser den. För nätverkande, dumbom. Den där dagboken hade sålt nånstans runt 6-700 ex trots att den har ordet våld i titeln, något som enligt en annan dagboksförfattare är enda sättet för kvinnor att få respekt för sina dagböcker. Så respekt kanske, men ingen försäljning?

600 ex. Då undrar man vad det betyder att en av författarna i artikeln jag citerar skrivit en "uppmärksammad" roman om att ha tråkigt som mammaledig. Är den "uppmärksammad" om någon av ens tillskyndare skriver om den i tidningen? För det är ändå kalla fakta att 600 ex är rätt liten försäljning, hur bra boken än är.

Det här med att den smalare litteraturen inte får så mycket uppmärksamhet är att slå in öppna dörrar. Litteraturvetaren Victor Malm skriver ju hela tiden att litteraturen bara är ett specialintresse nuförtiden. Han lär ju känna till siffrorna, men har ändå fått starta bokpodd på Expressen där man snackar lite böcker en halvtimme. Då brukar det hittills handla om nån kompromiss mellan en smal bok men känt namn, som Sigge Eklunds Gruppen.

Apropå Sigge Eklund så har Alex Schulman listat sina 10 favoritböcker i DN nyligen, inklusive Mio min Mio och en kärvänlig känga till vad han referar till som "Malm-Schuldt": två litteraturkritiker som han menar inte går att lita på.

Jag skulle bli glad och lättad om Alex Schulman fick börja skriva litteraturrecensioner. Han verkar läsa sådant han fastnar för i en normal takt, och lägga till lite poesi på fyllan på Gotland om somrarna enligt sig själv. Hoppas någon på DN tar sitt förnuft till fånga och drar nytta av Schulmans fåfänga kring sitt litterära arv och hans normalfungerande litteraturintresse.

Jag skriver bara såhär retsamt för att Alex Schulman och de på DN ska vilja gå till motattack, revansch och så vidare, så att det händer någonting på litteratursidorna till hösten. Den där boktipslistan kändes välgörande och som något som går att uppnå. Vem har inte redan läst Mio min Mio och gillat den? Sedan kanske inte Sigge Eklund tycker det är så bra eftersom man inte får recensera kompisar fast alla får göra det ändå utom Nioosha Shams.

Men det var en utvikning. Skyller på att det är sommar. Jag har läst Gruppen i sommar och lite i Jävla karlar och så pyttelite i Jon Fosse som är jättebra och jättetung fast det egentligen inte är svårläst. Och så läste jag en kolumn av Horace Engdahl - som ju åtminstone på ytan verkar gilla litteratur mer än våld eftersom han sitter kvar i Svenska Akademien - om att intellektuella gillar att sparka folk på pitten. Om man menar Victor Malm så passar det ganska bra. Om man menar Alex Schulman så passar det ännu bättre.

Så lösningen på vad vi ska ha litteraturen till är nog att Alex Schulman och Victor Malm ska få nya och för dem mer stimulerande arbetsuppgifter. Sigge Eklund har gått över till att regissera film.

Jens Liljestrand har idag skrivit en bekännelseroman i miniformat om att han hade litteraturen som ung till att kompensera för att han kände sig olycklig trots att han hade allt och refererade Jack Kerouac, Charles Bukowski, Ulf Lundell och Per Hagman för sin förlorade mandom och det känner man ju igen från killar i sin ungdom som alltid ville vara någon annanstans.

Synd att Grungewhore är avstängd bara. Det har inte blivit någon Knausgård hittills för mig men det kanske kommer. Får börja med att lyssna på bokpodden?

Ja, litteraturen (den seriösa sådana, då, vilket inte är det samma som "smal litteratur" - Harrry Martinson, Sven Delblanc och Vilhelm Moverg var både seriösa, nyskapande och brett tillgängliga på samma gång) har reducerats till accessoar, eller till ett sätt att uppnå medialt kändisskap, vare sug det är Alex Schulman, Maria Sveland eller Jonas Hassem Khemiri. Och detsamma gäller i stort sett litteraturkritiken /kulturjournalistiken; den handlar också allt mer om att försöka svänga till något snitsigt och personcentrerat (med en catchy rubrik) än om att kommentera vad som skrivs och varför en viss bok kanske ser ut som den gör.

Man brukade förr säga att den seriösa litteraturen och dess publik - både i nuet och känslan av att dessa hade en historia som löpte bakåt i tiden - hade tre tunga grundpelare. 1) Bibliotek och välsorterade bokhandlar (som inte bara koncentrerar sig på böcker från de senaste två åren), 2) kultursidor och tidskrifter och 3) svenskundervisningen i skolan. Idag är alla tre mer eller mindre underminerade och avlövade, i alla fall när det gäller ltteratur och historisk förankning (även biblioteken gallrar ut snabbare och hårdare än de gjorde förr, även kvalitetslitteratur). Och det fnns ingen uppenbar ljusning vid horisonten.

Vad roligt att du var inloggad, hade inte förväntat mig ett snabbt svar!

Den seriösa litteraturen var nog ett bättre begrepp än kvalitetslitteratur för att diskutera vad vi ska ha den till. Läckberg ser sig som seriös och hårt arbetande inom sin underhållningsgenre, men jag ser att du nämner författare som var både seriösa, nyskapande och brett tillgängliga på samma gång. Jag tror ingen skulle beskriva Läckberg som nyskapande, medan Norén och Knausgård ändå kan sägas ha varit det då, för längesedan, när de började med sina tunga tegelstenar om de egna mansliven.

Svenskundervisningen i skolan var en plats och användningsområde för litteraturen tidigare, innan film blev text. Jag tror att det här med att låta utreda kanon var ett försök att återinföra litteratur i svenskämnets grund, men det verkar inte bli så ännu på ett tag, då utredaren Lars Trädgårdh tycks vara rebelliskt lagd och inte ha tid att påbörja kanonarbetet enligt vad man läste mellan raderna i en intervju med honom i DN.

Martinson och Moberg känns kanoniserade för mig så tillvida att jag har hört namnen och har läst Aniara på egen hand samt Moberg i skolan. Det var så längesedan jag gick i skolan att man läste flera klassiker på skoltid.

Men för att återvända till ämnet för den här tråden så tycker jag inte att det verkar som att skriva litteratur är ett sätt att uppnå medialt kändisskap. Möjligen om man går via en välkänd skrivarutbildning då där någon plockar upp en så att man så småningom hamnar i rimstugan på uppesittarkväll med Cyklopernas land. Men det är nog inte så många som kan gå den vägen. Till och med han som gjorde det är mer inne på att skapa sig ett namn enligt vad han undsluppit sig i olika klipp på kvällstidningarna. Tillägg: Glömde skriva att det verkar som om det omvända är vanligare: Känd först. Bok sen. Ofta bara 1 bok. Och en bok kanske inte är ett författarskap, men kan förstås vara det.

Tror du att vi som gillar att läsa kan hitta något annat sätt att dela intresset på än via bokhandlar och kultursidor, om nu dessa ben är borta. Jag är inte helt oreserverat med dig här, då jag tycker mig se att det finns litterära evenemang som fokuserar på litteratur, även om problemet med dem är att det kan vara lite jobbigt att gå dit och bli kallad för "kuf" eller "booklover" eller "silverfolk" eller något annat förminskande av en person med fokus på kändisskap?

Det känns fint att få svar här. Jag läser som sagt inte heller så mycket eller snabbt, men vill ägna mig åt att läsa. Det kan kännas så tröstlöst bara, att hitta böckerna som jag gillar. På Flashback finns detta forum och det kanske finns fler äldre litteraturforum därute på nätet någonstans.

Jag vill i alla fall inte ha litteratur för att fler kändisar ska skapas, även om jag får medge att jag ju i sommar bara läst text av litterära kändisar.

Om man nu tillhör den skara som fick lära sig att läsa skönlitteratur i svensk skola och ibland överväger att fortsätta på den inslagna vägen:

Vad man inte vill är väl att råka få kända människors enboksprojekt (1-boksprojekt) som specialintresse, (benbrott A) vilket kultursidorna av nätverksskäl tycks vilja styra sina läsare mot (benbrott B). Det kan vara så att man får välja mellan att ha någon att prata med boken om - och då blir det tyvärr gärna en redan känd persons bok - eller läsa något av det smalare man snubblar över och gillar, och i så fall ha det som ett specialintresse som man inte delar med någon, såvida man inte lyckas skaka fram ett sällskap med Kilo98s vänner och postgirokonto.