Vad ska vi ha litteraturen till om ingen läser den, med mera.

Har litteraturen blivit något annat i och med att alla som skriver och publicerar något kan kalla sig författare? Faysa Idle uttalade sig om "sin litteratur", hon sa "min litteratur" och någon uppnäst påpekade att hennes text egentligen var för rakt berättad för att kallas litteratur, men att litteraturmänniskor tyckte om ämnet i hennes bok "Ett ord för blod"

https://www.bokus.com/bok/9789180185...-ord-for-blod/

Efter denna inledning skulle jag vilja få litteraturkunnigas åsikter om det som följer. Förklara för någon som inte kan eller förstår någonting tack, för jag är mycket förvirrad kring hur jag ska lägga upp min läsning.

På senare tid har en del artister, skådespelare och journalister givit ut en (1) roman. Böckerna är säkert habila allihop. De jag har läst har varit bra.


Musiker

https://www.adlibris.com/se/bok/drom...-9789523332942

Anna Järvinen

https://www.adlibris.com/se/bok/hard-9789180660587

Irma Schulz

https://www.adlibris.com/se/bok/stacken-9789127184121

Annika Norlin

Skådespelare

https://www.bokforlagetpolaris.se/du.../9789177954149

Rakel Molin

https://www.adlibris.com/se/bok/livlina-9789137157863

Happy Jankell

Journalister och kulturskribenter

https://www.akademibokhandeln.se/bok.../9789173434911

Peter Kadhammar

https://www.nok.se/titlar/allmanlitt...a-2f9e0d2eb1b2

Andrev Walden

https://www.bokus.com/bok/9789177952008/javla-karlar/

https://www.modernista.se/bocker/ett-nytt-england

Valerie Keyene Bäckström

(Och många, många fler)

Samtidigt säger kulturchefen som vill att barn ska läsa mer och även vet hur det ska gå till rent praktiskt - vilket jag förmodar att han berättade för Lotta Edholm när han bjöds in på möte med henne - att vår kultur har slutat tro på litteraturen

https://www.dn.se/kultur/efter-tidni...ulturcheferna/

https://www.expressen.se/kultur/vict...-litteraturen/

Victor Malm resonerar utifrån den mångåriga författaren Jonas Hassen Khemiri om att litteraturen behöver bli lättsammare.

Det har också pågått gott snack/skitsnack om att det är dåligt att skriva om sig själv och kalla det roman, eftersom det är ett alltför lättillgängligt material. Isabelle Ståhl kallar det LADOK-roman.

Författaren Johanna Frid, som enligt egen utsago bara kan skriva om sig själv, menade att framtidens litteratur finns på Flashback och min favorit är det här

(FB) Kilo98s texter

Kilo98s eskapader

Min fråga är också:

Vad ska vi ha litteraturen till om ingen läser den? Är då inte Kilo98s eskapader mer litteratur än Happy Jankells Livlina? Men är då den utskällda Camilla Läckberg mest litteratur för att den är mest läst?
Eller handlar det om kvaliteten i mötet mellan texten och läsaren? Har människor blivit för dåliga läsare för att ett kvalitativt möte mellan text och läsare ska kunna uppstå? Är det bara för mycket av allt hela tiden, och återigen, är det då Kilo98s följetongsformat som vinner i denna samtid vad gäller kvalitativt möte mellan mig som läsare och författarens text? Om jag föredrar mötet med Annika Norlins musik eller Happy Jankells skådespeleri framför vad jag får av deras böcker, kan mitt möte med deras andra uttryck bli nedsolkat av att de blir författare? Om jag trivs med Andrev Walden som krönikör, måste jag även läsa hans bok? Och hur går det för lästblivne Jonas Hassen Khemiri i trängseln?

Snälla hjälp mig reda ut någon eller alla mina frågor.

Jag förstår inte frågeställningen utifrån din wall of text.

Kändisar skriver bok. Är det litteratur? Är det frågan?

Har du länk till klappträt Malms text om Hassen Khmeri?

Som litteraturvetare kan jag väl konstatera att en publicerad text som hamnar på en bokhylla till salu för läsning är litteratur. Om det är god litteratur är en annan fråga.

Rent generellt finns hög och låg litteratur, traditionellt sett har tragedi ansetts hög och komedi låg. Idag när litteratur är mer en konsumtionsvara utan större önskan att bilda eller mana till eftertanke, så tittar man kanske mer på en stilistisk kvalitet.

Är det fult att skriva om sig själv? Knausgård skrev väl en räcka böcker om sig själv som ska vara kvalitativ läsning. Camilla Läckberg skriver mig veterligen inte om sig själv och represtenterar låg litteratur.

Jan Guillou baserar varenda huvudroll i sina romaner på en idealbild av sig själv, och lyckas med konststycket att skriva oerhört låg litteratur trots sin strävan att göra motsatsen.

Biografier idag är inte biografier för 200 år sedan. Historiska biografier kan mycket väl vara god litteratur, medan snaskiga självbiografier oftast inte är det utan mer utdragen magasintext.

Men även artister etc kan skriva god litteratur. James Francos "Palo Alto" är ett bra exempel..

Jag tror att den finns ovan, länken alltså. Men det blev onödigt många länkar, och Wall of text.

Min fråga är inte om det är litteratur när skådespelare och artister blir författare, jag antar att det mycket väl vara litteratur även när man byter konstform. Du tar upp Palo Alto som jag inte kände till. Eftersom det är short stories av en skådespelare och regissör så var det ett bra exempel. Jag föreställer mig att en regissör har vad som krävs för att skapa litteratur.

Litteraturbegreppet har blivit brett och samtidigt läser färre. Kanske är det bättre att bara hålla reda på en konstnär man gillar, James Franco eller Annika Norlin, men hon har skrivit två böcker nu, om man räknar in novellsamling och inte bara tittar på de som skrivit en roman.

Jag tror att min fråga kommer sig av att jag metaforiskt står i böcker till fotknölarna och undrar om det någonsin var meningen att någon skulle läsa dem, eller om det viktiga är att visa att man skrivit en hel bok. Annika Norlin sa att folk uppfattar henne som mer smart nu när hon skrivit en bok. Så det kanske är mindre viktigt med läsare. Boken är kanske inte skriven för läsare?

Kilo98 skriver kanske inte för läsare heller, det vet inte jag, och jag vet inte varför jag tycker att det han gör är bra. Men jag kanske frågar mig om det räcker att läsa Kilo98 och glömma Jonas Hassen Khemiri och de andra.

Det där med "utdragen magasintext" var träffande. Även din beskrivning av hur Jan Guillou skriver var träffande, men det kanske passar läsare som vill läsa om honom. Han skapar inte gärna möten utan hellre avstånd är min uppfattning. Men Ondskan tyckte jag om.


"Rent generellt finns hög och låg litteratur, traditionellt sett har tragedi ansetts hög och komedi låg. Idag när litteratur är mer en konsumtionsvara utan större önskan att bilda eller mana till eftertanke, så tittar man kanske mer på en stilistisk kvalitet."

Så ditt råd till mig är att eftersom romanen inte längre vill bilda eller mana till eftertanke så bör jag fokusera på stilen om jag ska läsa samtidslitteratur? Men jag tycker nog att Kilo98s texter har en underton som kan ses som bildande, fastän det samtidigt är lätt att hänga med. Hur ser du som litteraturvetare på följetongen där avsnitten publiceras redan innan författaren kommit i mål med sin text? Kan den komma tillbaka eller är vi hänvisade till magasintext i form av - hopp om - säljande utdrag ur promotade texter sommartid i tidningarna?

Här kommer länken igen. Varför kallar du honom klappträ? Jag förstår att det är nedsättande och kan också ofta bli irriterad på honom, men är intresserad av andras åsikter.

https://www.expressen.se/kultur/vict...-litteraturen/

Jag tänker att dels är ljudboken ett hot mot kvalitativ skönlitteratur. Där gör sig ju simpel underhållsläsning bäst. Lite som att lyssna på ett radioprogram.

Det skulle absolut kunna vara så att en person som behärskar en slags konstart, säg målning eller musik, vill bekräfta eller pröva för sig själv om denne även behärskar skrivandets konst. Om denne då är känd kan ett kommersiellt intresse föreligga, varvid det blir publicerat. Det kanske når längre ut än den publicerade först avsåg, och ängsligheten slår till.

om det räcker kan väl egentligen bara du som läsare svara på. Får du ditt lystmäte uppfyllt av en flashbacktext kanske det räcker. Men oftast fascineras vi av olika saker vid olika tidpunkter. Jag läste länge bara faktaböcker, så för att komma igång med romanläsande plöjde jag ett tiotal amerikanska deckare (och några svenska) för att få vana att läsa berättelser utan att lägga ett raster av värderingar och tolkningar av dem, som litteraturvetaren i mig ofta gör tyvärr.

Det hjälpte mig mycket att kunna uppskatta berättartext som njutning.

Ondskan är ju en tacksam berättelse, revanschsagor är känslotriggande och sympatiska. Där passade väl Guillous självgodhet in, även om det säkert finns de som skulle kunnat intyga att det är en saga och inte en uppriktig berättelse om Jan Guillou.

Coq Rouge började han däremot bygga hjälten med alla attribut han tillskrev sig själv på ett ganska smaklöst och humble braggigt sätt; otroliga smaklökar, vinkunnig som få andra och perfekt engelska. Jo tjena. När han sen gjorde Arn till en muslimkramare på Östermalm på grund av sin djupa humanism, ja då passerades liksom gränsen för självgodhet med råge.

Återigen, det handlar förstås vad du är sugen på och vad du uppskattar. Jag hittar vissa författare som passar mig, Hans Gunnarsson är en, och jag är välvillig från start inför en ny bok av honom.

Hade aldrig läst Knausgård, men läste Morgonstjärna för en stund sedan och tyckte det var ungefär hur Malm beskriver Jonas Hassen Khemiri i din länk. Har bara läst Ett Öga Rött av honom, men måste säga att det var när den kom en av de mer intressanta svenska böckerna. Lättläst, men med finess och struktur som tilltalade (lite samma upplägg som Safran Foers Everything is Illuminated).

Personligen ser jag det som en styggelse, men jag kan förstå det ur promotionhänsyn. En bok är lite som en skiva. Vissa stycken är transportsträcka, och andra är singelmaterial. Får man en känsla för någons språk när man läser ett par uppslag kanske man lockas att köpa boken.

Är det en trend vi kommer se mer av? Kanske. Tror det är helt beroende av hur framgångsrikt greppet säljer.

[/quote]
Victor Malm är ok som litteraturläsare, tyvärr skriver han också politiska kåserier som är extremt platta. För mig är han en slags Strage utan udd. Det blir mer meningslös snömos, som han Backman, författarnas Anton Abele, än något tänkvärt.

"Ghost writers" hjälper ju ibland kända individer att skriva sin bok...en hybridform mellan självbiografi och reportagebok.

Ja, men då läser man mest för att man är nyfiken på innehållet, och då spelar stilen mindre roll, även om det är jobbigt att läsa text som är jättefattig i långa sjok. Utdragen magasintext, som Grungewhore uttryckte det.

Först och främst, tack för all input. Jag ska försöka svara ordentligt på allt och kanske kommer jag då fram till mina egna svar under tiden, för precis som du säger kan ju ingen annan egentligen tala om vad jag ska läsa. Tråden startade jag utifrån en känsla jag fick när jag såg att ytterligare en artist skrivit en roman. Framför mina ögon trillade ett konfetti av olästa böcker ner. Jag tänkte: När tar det slut? Vad ska jag läsa? Ska jag alls läsa? Men jag läser ju Flashback. Aa, du fattar?

"Jag tänker att dels är ljudboken ett hot mot kvalitativ skönlitteratur. Där gör sig ju simpel underhållsläsning bäst. Lite som att lyssna på ett radioprogram."

När ljudböcker väl nått mig har jag tyckt om dem. Det finns bra inläsare och några författare läser in bra.

" Det skulle absolut kunna vara så att en person som behärskar en slags konstart, säg målning eller musik, vill bekräfta eller pröva för sig själv om denne även behärskar skrivandets konst. Om denne då är känd kan ett kommersiellt intresse föreligga, varvid det blir publicerat. Det kanske når längre ut än den publicerade först avsåg, och ängsligheten slår till. "

Annika Norlin kanske blev stressad över att det blev tillräckligt bra och ville tona ner men samtidigt fortsätta med en till bok? Det kommersiella intresset sa självklart ja.


" om det räcker kan väl egentligen bara du som läsare svara på. Får du ditt lystmäte uppfyllt av en flashbacktext kanske det räcker. Men oftast fascineras vi av olika saker vid olika tidpunkter. Jag läste länge bara faktaböcker, så för att komma igång med romanläsande plöjde jag ett tiotal amerikanska deckare (och några svenska) för att få vana att läsa berättelser utan att lägga ett raster av värderingar och tolkningar av dem, som litteraturvetaren i mig ofta gör tyvärr.

Det hjälpte mig mycket att kunna uppskatta berättartext som njutning. "

Här befinner jag mig. Jag vill läsa, men vet inte vad som passar. Jag känner FOMO över att läsa nya böcker när det kan finnas andra, äldre, som är mycket bättre. Ibland har jag hittat någon väldigt gammal bok på något ställe som jag gillat. Min läsning har blivit väldigt märklig och hackig. Det är svårt att läsa ut. Därför uppskattar jag följetongen.


"Ondskan är ju en tacksam berättelse, revanschsagor är känslotriggande och sympatiska. Där passade väl Guillous självgodhet in, även om det säkert finns de som skulle kunnat intyga att det är en saga och inte en uppriktig berättelse om Jan Guillou."

Jaha. Där fick man den boken förstörd."Revanchsaga". Nejdå, du har säkert helt rätt. Det var så längesedan jag läste den.

"Coq Rouge började han däremot bygga hjälten med alla attribut han tillskrev sig själv på ett ganska smaklöst och humble braggigt sätt; otroliga smaklökar, vinkunnig som få andra och perfekt engelska. Jo tjena. När han sen gjorde Arn till en muslimkramare på Östermalm på grund av sin djupa humanism, ja då passerades liksom gränsen för självgodhet med råge."

Instämmer väl men jag har inte läst. Myten flyger före mannen.

" Återigen, det handlar förstås vad du är sugen på och vad du uppskattar. Jag hittar vissa författare som passar mig, Hans Gunnarsson är en, och jag är välvillig från start inför en ny bok av honom.

Hade aldrig läst Knausgård, men läste Morgonstjärna för en stund sedan och tyckte det var ungefär hur Malm beskriver Jonas Hassen Khemiri i din länk. Har bara läst Ett Öga Rött av honom, men måste säga att det var när den kom en av de mer intressanta svenska böckerna. Lättläst, men med finess och struktur som tilltalade (lite samma upplägg som Safran Foers Everything is Illuminated). "


Har läst de två senare böckerna, tänkt att jag säkert skulle uppskatta Hans Gunnarsson - du gillar noveller? - och tittat i böcker av Knausgård utan att direkt fastna. Honom väljer jag bort även om det innebär att man får ett stort hål där Knausgård skulle ha suttit.

"Personligen ser jag det som en styggelse, men jag kan förstå det ur promotionhänsyn. En bok är lite som en skiva. Vissa stycken är transportsträcka, och andra är singelmaterial. Får man en känsla för någons språk när man läser ett par uppslag kanske man lockas att köpa boken."

Ja, det är så jag brukar göra faktiskt. Jag tittade i både Stacken (Annika Norlin) och Vulcan (Nino Mick) häromdagen. Men jag blev som en åsna mellan hötappar och lämnade affären utan bok. Deras språk var fint men säger det mig något? Vet jag för mycket om personerna för att det ska kunna bli magi?

"Är det en trend vi kommer se mer av? Kanske. Tror det är helt beroende av hur framgångsrikt greppet säljer.


Victor Malm är ok som litteraturläsare, tyvärr skriver han också politiska kåserier som är extremt platta. För mig är han en slags Strage utan udd. Det blir mer meningslös snömos, som han Backman, författarnas Anton Abele, än något tänkvärt. "

Jag kan inte jämföra Strage och Malm. Jag tycker att Malm är bra och rolig som litteraturläsare men håller med om att hans "politiska kåserier" inte alls bottnar på samma sätt. Jag tror inte heller att han tror att vår tid inte tror på litteraturen. Han försöker skapa uppmärksamhet och intresse kring den. Han verkar ha läst väldigt många böcker och nästan alltid ha roligt när han läser.

Jag vill inte ha tråkigt när jag väl läser, men det får inte vara för tramsigt heller. Safren Foer, är inte han en blandning av högt och lågt? Hassen Khemiri har bott i USA när han skrev boken. Kanhända är lättheten amerikansk.

Jag har läst tillräckligt många inlägg av TS för att veta att förvirrade och väldigt långa utläggningar (som kanske är åsikter och kanske inte, och som kanske är trådrelevant och kanske inte - även när TS själv har startat den) är att vänta.

TS, vill du förklara (gärna kort och koncist) vad tråden handlar om rent konkret?

Sandra Stiskalos svar är att vi ska ha litteraturen, när vi inte läser den, som "en subkulturell lockelse" och trycka ner den i pannan som en keps.

"80-talets Kafka-tröjor har ersatts av kepsar med författarnamn. Huvudbonaderna fungerar som markörer den allt mer osedvanliga sysslan läsning, men mer än något är de ett exempel på varufieringen av litteraturen...
Litteraturens djup och glans överförs på en vara att köpa, bära och uttrycka sin identitet genom. "

https://www.dn.se/kultur/sandra-stis...laser-kvinnor/

https://www.expressen.se/kultur/bock...rostade-pa-sd/

Hittade ingen lämplig att tagga dig i, och var lat, men här är ett typexempel på Victor Malms pk-trams för effekt;
https://www.expressen.se/kultur/bock...rostade-pa-sd/

Hm. Jag håller med faktiskt. Läste den texten i morse och återgivandet av Oscarsons både förvånande och inte förvånande val av parti*2022 är lämnat som ett enskilt påstående utan förklaring efter en i övrigt lång och puttrig text där han nedlåtande raljerar över kulturell brevväxling i allmänhet. Det blir verkligen maximal effekt.

*Jag känner mig nödgad att ange att jag fortfarande sällar mig till dem som tycker att SD är ett farligt parti - kan nog vara svårt för andra att ta in om man följer mina åsikter i andra ämnen som ibland överlappar med deras åsikter.

sorry inte sett detta svar då jag inte blev citerad.


Det kanske hjälper dig att hitta en metodik i övermängden s a s. Många klassiska böcker bör man läsa utifrån sin position inom svensk kanon.

Utgå från tidsperioder. Skit i brev av Fredrika Bremer och sånt skit. Pär Lagerkvist och Hjalmar Söderberg är viktig litteratur, liksom Eyvind Johnson, Stig Dagerman m fl. Deras verk är ganska korta och ger en bra bild av svensk litteratur.

Gå sen vidare till något modernare författare, som Per Gunnar Evander och Stig Larsson, och fortsätt framåt till Hans Gunnarsson t ex. Som sagt, att traggla sig igenom pisstråkig Strindberg är onödigt, men Selma Lagerlöf är ett måste.

Jag är inget större fan av noveller, men Gunnarssons är bra.

Knausgårds stil är rätt lik John Ajvide Lindkvist, det är enkelt men väldigt effektivt, och Knausgård lyckas vara väldigt fångande utan Lindkvists övernaturliga inslag. Väldigt kvalitativa berättare båda två.

Om något omtalat finns på pocket kanske jag köper. Ibland blir det liggande, ibland blir jag glatt överraskad och ibland lägger jag det efter halva boken i farstun om nån granne vill ha skiten.

Men är det t ex en författare som är svårare att få tag på alternativt bara finns inbunden och därmed för dyr för att chansa, så går jag till biblioteket. Blir jag hänförd, som med Kobo Abe t ex, då köper jag andra böcker de kanske inte har på biblan av honom.

Hittade Murakamis 1Q84 serie på rea för en spottstyver en gång. Satt på dem i 8 år innan jag började läsa (läst mycket annat av honom, men sidmängden blev övermäktigt i mitt huvud). Kunde inte lägga ner dem. Så att köpa böcker innebär ju också möjligheten att välja sitt tillfälle.

Det jag stör mig på är hans förnumstighet. Han är förvisso inte en uppfostrande tölp som Jack Werner, men han är liksom lättmjölk. Svårt att sätta fingret på honom, annat än att han känns väldigt indoktrinerad i en elitkultur och vad som förväntas säga av honom. Det blir så embarmligt förutsägbart.

Nu var det länge sedan jag läste båda, men slogs av att använda olika språk boken igenom var väldigt slående likt.

Safran är typisk New Yorkförfattare, hans tradition är Janowitz, Heller och Roth. Mycket möjligt Khmeiri influerats, men det är orättvist att döma hans författarskap utifrån en läst debutbok.