FAQ: LARO - Substitutionsbehandling, vanliga frågor och svar.

Jag tvivlar på att du kommer stanna på 20mg, 20mg är väldigt låg dos.

Slappna av för böveln! Du är kolossalt spretig, upprepande och otålig. Jag kan förstå att läkarna är restriktiva med att höja dig.

Använder forumet för att ta ut det så jag inte gör det irl så du har fel. Har varit ganska försiktig. De har frågat hur det känns - jag har svarat - därmed ökning. På detta forumet så häver jag ur mig, så kan man inte göra med läkaren.

Sen gäller detta mitt liv, klart jag blir stressad. De var på mig att höja som fan när jag hade sub så jag fick säga stop nu. Om jag skulle göra likadant så vore det 1-1, bara det att pga metadon är en full agonist så är det argumentet att det inte är samma sak, men äntligen hittat ett preparat jag inte får biverkningarna jag fick på suben, men att drogsuget är kvar, så är bara ivrig att få rätt då läkaren går på 5 veckors semester o grejor..

Men du tror jag tjatar irl det gör jag inte. De har inte emot att höja mig, de måste vara försiktiga bara.

I Norge brukar 100mg være vanligt.

Selv startet jeg på Subutex 16mg, byttet så til Subuxone men opplevde veldig mye bivirkninger.
Fikk ganske enkelt bytte til Metadon, og etter litt tid endte jeg på 100mg daglig. Men med metadon fulgte mye helse problemer med. Fikk prøve Dolcontin/Morfin Depot 260mg x2 daglig etter mye mas.. Det er egentlig ikke godkjent som subtitisjons medikament men om man har særskilt grunnlag så får man som regel bytte.

Tidligere i år ble Sevre long/Contalgin Uno godkjent medikament så nå venter jeg bare på plass på døgnklinikk for konvertering.

Er dette noe dere har i Sverige? Eller får dere bare tilbud om Sub/Metadon?

Mvh Norrbagge.

Hej.
I Sverige använder sjukvården enbart Meta/sub. Det vorre toppen om dom hadde andra alternativ, även om jag är nöjd med Meta. Jag önskar vi kunde få som dig eller som i Danmark, medicinsk heroin.

Du är nog långt från ensam iaf. Jag har alltid varit driven, duktig i skolan osv. Men som du hade jag inte heller något som motiverade mig tillräckligt för att upprätthålla den tillvaron varje dag/som höll mig borta från att inte hänge livet åt drogerna. Jag hade alla förutsättningar i livet, familj osv men hade en inneboende tomhet/likgiltig/rastlös och var övertygad om att jag alltid skulle känna så. Började med droger när jag va 13, hittade opioiderna i gymnasiet och de var mitt liv till dess att jag varken fysiskt eller psykiskt stod ut med att leva så (jag var då 27).

Jag känner 100% igen mig i din beskrivning av att vara fullkomligt ointresserad/likgiltig inför livet. Och att känna mig missförstådd/ensam i det. Har du adhd/autism? Kunde inte känslomässigt relatera till andra eller övningar på behandlingshem etc. Trodde aldrig jag skulle ha en ”hobby” eller tycka livet var tillräckligt intressant/meningsfullt för att sluta knarka. Trodde aldrig det skulle förändras - särskilt inte när det ställdes i kontrast till beroendet, som för det första förstärker känslan av tomhet/likgiltighet, för det andra är en extremt stark kraft/begär. Utan någon annan (icke-kemisk) känsla närvarande, stod det klart för mig att jag inte hade en chans mot beroendet. Men jag hade fel. Och det är det högst troligt att du (så länge du överlever tillräckligt länge) också har, bara att du inte vet det än.

Att ”nå botten” är en klyscha, men ofta ligger det en hel del sanning i klyschor. Jag trodde jag hade nått botten många gånger, men det visade sig att det kunde alltid bli värre. Iaf för mig (men säkert för många andra också) var det till slut så outhärdligt att jag kunde tänka mig vad som helst förutom droger. tror som ksk tidigare nämnt det är samma känsla som för de som istället väljer att avsluta sitt liv. De orkar inte heller längre, men väljer en annan väg för att få slut på eländet. Grejen är den: när man varit långt ner på botten länge/större delen av sitt liv och sedan - inte nödvändigtvis ger livet en chans
- men ger livet utan droger en chans, upplevs plötsligt det liv man tidigare inte kände någon uppskattning, tacksamhet eller motivation inför som ganska schysst. Och det man gått igenom som ett mirakel. Det suger såklart till en början, det är svårt att ta sig över ”tröskeln” på de X antal månader det tar för hjärnan/belöningssystemet att repa sig. Och man måste vara redo (eller kanske snarare desperat).

Du berättar att du var 21 när du fann opioiderna och att du inte fyllt 30. Tyvärr är opioidberoende inte något man övervinner (eller ksk vill övervinna) på en dag. Det är inte heller något man orkar (eller kan) leva med särskilt länge. Jag har inget svar om någon räddning, det enda jag skulle vilja förmedla till dig just nu är: ge det 10 år iaf, och se till att bara överleva (med eller utan opioider).

Och om du överlever till den dag du inte längre orkar leva med opiaterna (det låter som den kan vara ganska långt bort, men så länge du överlever tillräckligt länge kommer den förr eller senare), lita på mig/alla andra som tagit sig dit - opioiderna är inte värda att dö för. Ditt liv är bra mycket mer meningsfullt än droger, även om du inte känner så nu. Som sagt, bara du överlever, oavsett hur svårt det är och kommer vara att leva (det kommer inte bli lättare), så kommer förr eller senare även en dag då livet känns meningsfullt. Även för dig. Så ja, håll dig vid liv bara. Från vad det låter som är högre ambitioner än så obetydliga just nu (och ev en mer eller mindre lång tid framåt).

Och jag vet att alla säger ”kan jag så kan du”, men det är verkligen så. Sen vet jag att jag haft bättre sociala/ekonomiska förutsättningar i livet än de flesta, men om jag uppfattat dig rätt sitter problemet (som för mig) snarare i hur du själv är (brist på motivation/intresse/förmåga att känna meningsfullhet osv).

Som sagt säg bara du är abstinent, de kmr höja med 10 per vecka eller ksk max varannan till minst iaf 60-70 är min gissning. Men ye, du kan nog inte snabba på det direkt.

Jo precis. Man får be om hjälp och med lite tur får man den (kan dock vara jävligt krångligt enligt min erfarenhet). Många stjärnor som ska stå rätt… vill skriva bok, vill också försöka göra så mycket som står i min makt för att bidra till en förändring. Det ska inte behöva vara så svårt att få hjälp när man väl behöver den eller så ojämlika förutsättningar för det beroende på vart man bor etc. Hade varit så många fler som hade klarat sig/blivit normalfungerande medborgare om inte systemet hade varit så trasigt. Det har blivit min mening/riktning i livet. som på ngn nivå för många andra som varit i samma situation, en av de positiva aspekterna av att ta sig ur ett heroinberoende - att (utöver tacksamhet) hitta den mening många av oss tidigare alltid saknat. Har sällan dåliga dagar nu för tiden, det har alltid varit värre. Går liksom inte att jämföra.

Den dagen jag började med metadon på laro är dagen jag officielt gav upp och lade all makt i kemisk glädje. Metadon ger mig den ro jag behöver själsligt. Har nu fått höjt från 30-40. Är beredd på att äta detta hela livet. Som full agonist ger den tillförseln dopamin jag behöver så kraftigt…

Har nog någon släng av autism / asperger. Alltså redan i väldigt ung ålder var jag så långt ifrån en yes man det bara gick. Jag ville ingenting. Ville framförallt inte prova på nya grejor om där fanns något jag tyckte om. Ville bara hem till datorn och spela, aldrig något annat. Aldrig haft ett sug på världen utan jag gillar att vara ensamvarg, äta god mat, sitta vid datorn och känna känslan av opiater omfamna mig på min lediga tid, (från olagligt till nu laro metadon,) som endå känns som en riktig opiat. Jag gör detta för att stå ut. Kommer aldrig ha familj eller barn eller något, jag vill bara ha mina rutiner och min opiat, så långt känner jag mig själv. Så många underskattar det jag säger. Jag menar det, jag är verkligen totalt ointresserad av livet - men jag är inte deprimerad. Såg en snubbe på youtube som lade ut ”we’re not depressed, we just see past through this life.” Sådana människor relaterar jag med för äntligen en skara som förstår. Vi är i en klar minoritet. Tyvärr är jag inte miljonär, så jag måste iaf jobba, men den lediga tiden jag har den vill jag göra som jag alltid gjort med. I gymnasiet var det annorlunda men så fort skolan slutade blev det tydligt hur långt ifrån alla jag är i mitt mindset. Vill bara ha min mysiga lägenhet, min medicin, äta gott sedan ha det mysigt hemma där jag aldrig tröttnar….. är enormt lycklig över att jag fick byte till metadon, nu är det bara att nå rätt dosering.

Jag uppskattar din input och vet du vill väl - samt så enormt jävla starkt av dig att sluta.

Men jag är steget längre i den meningen att inte vilja ha med livet att göra på samma sätt som andra. Detta är det enda som ger mig kraft att stå ut och må bra. Vill aldrig riskera att behöva gå i livet utan. Har redan provat att vara nykter i omgångar, jag finner tyvärr aldrig något, vill eller orkar inte, framförallt vill jag inte. Finns noll incitament för en människa som mig. Jag vill inte bli intalad annorlunda,

vill bara få hjälp med medicinen så där får du jättegärna hjälpa till

Tack. Fick höjt från 20-30 först, nu 30-40, men man märker på sjuksköterskan att hon är emot det lite. Hon är vägen till doktorn. Doktorn är chill som fan men hon är lite sådär, men hon framför alltid min önskan. Det är som att varje gång jag påtalar låt dos så vill hon veta exakt hur och så allting känns för mig, det påtalar jag ju varje gång. Ska jag då säga såhär fram till en höjning på 60-70 gör mig superstressad. Hur ska jag säga att höjningen till 40 inte var jättemycket mer än hur 30 kändes liksom, har svårt som fan att sätta ord på känslor.

Är jätterädd att de säger, ”jaha nu när du är på 40 och det inte är bättre tror vi inte metadon är för dig,” och bryter? Men det tror jag inte, de vet mycket väl att metadon är dosberoende och som privat klinik får de väl mer pengar ju mer dos jag dricker?

Läkare är där på tisdagar. Förra höjningen från 20 till 30 mg så skrev läkaren i 1177 att doshöjningen börjar gälla den morgondagen. Idag har läkare inte skrivit där, betyder detta att han nekade doshöjning från 30 till 40? Det låter ju helt otroligt? Är så orolig så jag mår illa. Snälla kan någon lugna mig med att det inte alls behöver betyda något…… de har ju ronden på eftermiddagen, alla har redan gått hem!?

Har mycket svårt att tänka mig han skulle neka mig att gå från 30 till 40, det är ju fortfarande mycket liten dos oavsett höjning bara det att man kommer längre fram. Läkaren gör ingenting oetiskt, det är inte på tal om 90 mg till 100.

Men då, varför står där inte i journalen som bekräftar ”ökning från 30 till 40 mg,” det är vad som gör mig enormt sjuk av oro. Läkaren går på flera veckors semester efter.

Förra gången gjorde läkaren ”Rondanteckning, höjs till 30 mg.”

Denna gången ingen Rondanteckning.

Fyfan vad orolig jag är.

Jag trodde i förväg att jag skulle få höjt till 40 men nu när jag inte ser något i journalerna om det så tvekar jag sinnessjukt hårt