Citat:
Ursprungligen postat av
retzzzina
Blev ledsen av att läsa det här :/ känner igen mig mycket i det du skriver, opioider var under en lång tid det enda jag levde för. Men förr eller senare suger de allt liv ur en. till slut minns man inte vem man var utan dem. Vet inte hur höga doser heroin du gick på när du slutade känna något, men jag gick länge på flera gram/dag. Hade sedan höga förväntningar på metadon när jag äntligen fick byta till det och blev fett besviken, kände inget och har aldrig gjort. Det enda var att jag sov bättre, vilket iofs hjälpte mycket mot mina sömnsvårigheter. Har sub nu igen och hade inte velat byta mot meta. Förr hade jag gjort mycket för att ha meta (ksk mest för att jag var aktiv och det var osmidigt att ha sub). Idag hade jag kunnat få det men har ingen önskan om att ha det. inte värt allt krångel eller att det i ngn grad påverkar kropp/kognition i högre utsträckning än sub. Har släppt opiaterna, på något sjukt sätt är det som om att de aldrig funnits. Hoppas du får uppleva samma mirakel. Vet att man inte pallar höra sånt här/att man måste uppleva det själv, men livet kan verkligen vara fint och meningsfullt. Droger gör att man blir blind för/glömmer bort allt som inte är droger..
Det är en enorm sorg och förtvivlan att inte ens vara 30 men att hela livet ha saknat den där delen i hjärnan som ser mening och orkar ta sig framåt. Har nog aldrig haft ett riktigt intresse eller vilja att ta mig an något under min tid i livet. Jag tror mitt knarkande skiljer sig från gemene man i den meningen. Började när jag var runt 21 år med opiater och hittade hem minst sagt. Det var det som fick mig att orka.
Det är alltså det jag menar med livselixir. Utan det vet jag inte om jag står ut alltså. Har aldrig någonsin haft en idé om familj, karriär, passion eller liknande - allt jag vill innerst inne är att ha pengar, fritid att vara för mig själv, en bärbar dator, säng, knark och god mat. Det är tragiskt men sant. Allt jag gör, det gör jag för att jag måste - aldrig någonsin för att jag har riktig lust eller något. Jag gör mina måsten, äter, går och jobbar, sedan vill jag bara sitta framför youtube, forum och film / spel…
Vart finns incitamentet att sluta? Allt jag kan se är att dra ned på det och bara göra på helgerna. Men t.om det är inte så kul längre för jag vet att allt ansvar hindrar mig från att gå all in. Så t.om detta känns halvdant att göra.
Klart jag vill ha ett liv med ett riktigt liv, glöd, passion, mål, men det är inte jag - aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Mitt ointresse gentemot livet har följt med mig sedan barnsben.
Edit: De är så fruktansvärt försiktiga, får bara 20 mg det gör ingenting, hoppas på en liten höjning idag men känns på förhand omöjligt att få över 40. Det här kommer dock kunna hjälpa mig att bara köra annan opiat på helgerna så något gör det för mig absolut…