Hur bra är du på att ducka folks negativa åsikter om dig?

Jag vet inte om det här är rätt forum för frågan jag ställer, jag sökte mellan alla forum och det här är det som kom närmast. Nåväl, en mod får väl flytta på den om den inte passar.

Funderade lite efter jag browsade förbi "Kändisskvaller" här på FB och började tänka hur man hade reagerat ifall det fanns en maratontråd om en själv där folk satt som hungriga vargar och väntade på att kändisen i fråga ska göra bort sig, hamna i fängelse, begå självmord etc (de allra flesta kändisar finns det en stark negativ konsensus kring, de som hänger där verkligen spyr galla och hoppas att dåliga saker ska hända dem).

Hur tacklar ni en situation, både i verkliga livet och på internet, där det finns ett starkt mothugg mot dig av en grupp människor? Om det fanns en sådan där tråd om mig så hade det påverkat mig psykologiskt. Hade varit inne och scannat av konsensus ofta för att se vilka "fel" man gör. Jag avundas starkt människor som "inte bryr sig om vad andra tycker" - alla säger att inte inte bryr sig, men i min erfarenhet så är det en väldigt liten procentuell andel människor som verkligen är kapabla till att koppla bort allt surr, bara totalt skärma av det hela med en axelryckning. En mycket bra egenskap om man vill vara produktiv och nå sina mål, själv är jag för emotionell för att bara skaka av mig den typen av vitriol som alla människor får rakt upp i nyllet då och då.

De flesta människor som säger att "jag bryr mig inte" säger det enbart för att signalera styrka, man har blivit lärd att visa svaghet är det värsta som finns - men i det fördolda så sitter de och mår dåligt och dövar smärtan med alkohol och andra droger. Eller spyr galla tillbaka på sina haters till sina närmaste vänner istället för att göra det i det öppna, det är min livserfarenhet.

Det går in genom ena örat och ut genom det andra.

Voilà!

Om man verkligen känner sig själv då ska inte andras åsikter påverka en. Man kan t.o.m. skratta åt det.

Eftersom det är mänskligt att njuta av andras smärta och misslyckanden, så kan man finna tröst i och förlåta människan därför att dom inte vet vad dom gör.

När du sitter korsfäst, hånad och utskrattad, förlåt dom. Gud förlåt dom ty dom vet ej vad dom gör.

Dessutom är jag mycket värre själv.
Jag är den som tar mest glädje i andras sorger.
Jag är ett svin.
Nöff nöff. Nu ska jag gå och hånflina religiösa i ansiktet.

Ja, tidigare i livet var det lätt att såra mig. Och vad det än var som någon tyckte så utgick jag från att det bara måste vara rätt, annars hade de ju inte sagt något! Trodde jag, och det var dåraktigt. Men, så är det inte nu, alls nästan. Jag identifierar mig inte med mitt ego, utan använder det som ett verktyg.

Då blir det även lättare att fixa sitt ego, och göra det mer effektivt, och att rensa bort "skiten" så att säga. Så, folk kan ju klaga nästan hur de vill, och om de har rätt när jag begrundar det, då är jag inte så ego-fixerad att jag inte vill fixa problemet. Har de fel spelar det ingen roll, och om de enbart har kritik som inte är produktiv, då tycker jag synd om dem, därför att det lyser igenom då att de själva har problem som de behöver fixa.

Detta är något som tar tid, så det förändras inte över en dag.

Inte blir man glad när folk tycker och tänker om en. Vill inte ens ha med folk att göra. Folk är vidriga så det är bara att försöka ignorera. Tittar vi endast på mina grannar så är de definitionsmässigt:
angivare, lögnare, tjuvar, horor och horbockar, oäktingsavlare, bidragsparasiter, hycklare och kattmördare.

Det beror lite på vems åsikt vi pratar om. Exet eller andra tjejer jag är/var intim med? Då bryr jag mig beroende på vad det gäller. Jag tar inte åt mig av idioti (som flashbackare eller folk irl som säger något för att de är korkade eller ljuger) men är det att jag faktiskt gjort ngn nära mig ledsen så är det med mig väldigt länge. Jag gillar inte att göra fel, ur mitt perspektiv sett, gentemot folk jag bryr mig om. Om jag inte var tillräckligt "bra" för någon är lämnar det spår men handlar det om att någon inte tycker om en åsikt eller inte gillar samma saker skiter jag fullständigt i. Det är bara i sammanhang där man är nära någon som man bör ta till sig om något är fel eller inte.

Jag får mycket skit på jobbet, och tyvärr klarar jag inte av att bara låta det rinna av.
Man ska vara som en gås som någon häller vatten på.

Men jag blir ofta sur och ger igen vid senare tillfälle. Och det straffar sig, det ska man inte göra.
Man ska bara ta emot och svälja all skit. Då är man en bra medarbetare.

Extra jobbigt är det när det är chefer som är problemet. Och man märker hur de premierar ja - sägare, och skjuter undan de som lyfter problem. Men det är politiken på jobbet.

Vill du bli omtyckt, håll alltid med chefen. Tala ofta om hur duktiga dina kollegor är, även om de är rövhål mot dig. Peka aldrig ut en person som ansvarig för ett problem utan låt management dra sina egna slutsatser om vem som är ansvarig. Då kommer du att bli befodrad, det funkar så.

Innan jag fyllde 30 kunde ett sådant besked som att någon inte tyckte om mig eller hade svårt för mig förstöra mig totalt ända in i själen. Jag var oerhört skör.

Sen efter 30 så hände något. Jag... Bara slutade bry mig om vad folk jag knappt känner tycker om mig. Inte värt det. Så nu rycker jag bara på axlarna.
Om det däremot är någon i min närhet som har problem med mig eller om jag handlat orätt så försöker jag givetvis lösa knuten.

Jag bryr mig inte. Jag argumenterar med mig själv om jag blir påhoppad: Jag är man, jag har läst på högskolan, jag har gjort lumpen = Jag bryr mig alltså inte.

Kunskap är makt och det gäller bara att skifta mindset. Oftast är det bara avundsjuka, frustration, eller helt enkelt att man påminner om någon som de har kvar i sinnet sen gammalt.

Man kan klappa sig själv på axeln och tänka att de ser en som ett hot/vill vara som man är och har. Så jäkla energidränerande att ens bry sig och älta om.

Jag tror jag i grunden är en rätt känslig typ, men jag är även en loser så jag har vant mig. Som en annan i tråden sa "in genom ena örat, ut genom det andra". För väldigt länge sedan innan jag förstod att jag är en loser och det inte spelar nån roll om jag bryr mig eller ej så kunde jag ta illa vid mig av kritik.

Gaska upp dig. Vad du tror att folk tycker om dig är dina egna fantasier. Oftast pga taskigt själförtroende.