Ja men visst gör det, det stinker verkligen! Om inte annat gav väl det flitiga ellips-bruket iväg svaret. Från "Död på Krita" kom citatet. Då så, välkommen att kasta loss ett nytt textsjok...
Tack!
Då väljer jag ett litet stycke ur boken jag nyss läste ut:
Ödet ville hålla mig kvar där och det var inte värt att kämpa emot Jag kanske aldrig skulle lyckas lämna kvarteret - det medgavs mig ju inte. Skyskraporna hade inte funnits 1964 och nu upplöstes de gradvis i den klara luften och fram trädde café Clair de Lune och de låga husen längs Boulevard de la Gare. Jag skulle slinka in i en parallell värld där ingen kunde nå mig.
Sommarstiltje i tråden.
i det här citatet förekommer en accessoar som dyker upp i flera av X:s böcker:
Nej, jag drömde inte. Beviset är en fullklottrad anteckningsbok som jag fortfarande har kvar.
På anteckningsbokens sidor står det namn, telefonnummer, mötestider och även korta stycken som kanske har något med litteratur att göra. Men till vilken kategori ska man hänföra dem? Dagbok? Minnesfragment?
....
Bland alla dessa anteckningar genljuder somliga starkare än andra. I synnerhet när ingenting stör tystnaden. Ingen telefonsignal sedan länge. Och ingen kommer att knacka på dörren. De tror nog att jag är död.
Där satt det! Boken i det här fallet var "Nätternas gräs".
Din tur!
Tackar! På tal om gräs så är det växtlighet i nästa citat också:
Skogen blommar. Från topparna och ända ner är den nytrollat skön. Till och med granarna stråla. De stå sommarsusande i sluttningen, även de sommarklädda, bårdstänkta med sallatgröna, saftiga årsskott. Inte förrän man nyper ett av dem ser man att de äro sallatgröna. När de hänga i solen uppe på granarna se de ut som spretande guldpenslar. Och de fylla hela skogen. Överallt sitta de som ymniga gulduddar. Granarna synas vara prydda med självtända ljus: guldlågor som bjärt sticka av mot granens annars björnstarka melankoli.
Granskogen tar slut och lämnar plats för lövträd. Stigen stänker sig ner mot en vattenhållande däld. Där bildar grönkärrets reserver möjligheter till ett dråg av vatten, som fladar ut sig så mycket att det egentligen endast synes vatten i kreaturens klövspår, som spegla himlen och uppsända mygg.
Tackar! På tal om gräs så är det växtlighet i nästa citat också:
Skogen blommar. Från topparna och ända ner är den nytrollat skön. Till och med granarna stråla. De stå sommarsusande i sluttningen, även de sommarklädda, bårdstänkta med sallatgröna, saftiga årsskott. Inte förrän man nyper ett av dem ser man att de äro sallatgröna. När de hänga i solen uppe på granarna se de ut som spretande guldpenslar. Och de fylla hela skogen. Överallt sitta de som ymniga gulduddar. Granarna synas vara prydda med självtända ljus: guldlågor som bjärt sticka av mot granens annars björnstarka melankoli.
Granskogen tar slut och lämnar plats för lövträd. Stigen stänker sig ner mot en vattenhållande däld. Där bildar grönkärrets reserver möjligheter till ett dråg av vatten, som fladar ut sig så mycket att det egentligen endast synes vatten i kreaturens klövspår, som spegla himlen och uppsända mygg.
Tackar! På tal om gräs så är det växtlighet i nästa citat också:
Skogen blommar. Från topparna och ända ner är den nytrollat skön. Till och med granarna stråla. De stå sommarsusande i sluttningen, även de sommarklädda, bårdstänkta med sallatgröna, saftiga årsskott. Inte förrän man nyper ett av dem ser man att de äro sallatgröna. När de hänga i solen uppe på granarna se de ut som spretande guldpenslar. Och de fylla hela skogen. Överallt sitta de som ymniga gulduddar. Granarna synas vara prydda med självtända ljus: guldlågor som bjärt sticka av mot granens annars björnstarka melankoli.
Granskogen tar slut och lämnar plats för lövträd. Stigen stänker sig ner mot en vattenhållande däld. Där bildar grönkärrets reserver möjligheter till ett dråg av vatten, som fladar ut sig så mycket att det egentligen endast synes vatten i kreaturens klövspår, som spegla himlen och uppsända mygg.
