Hur duckar alla storsparare sin dödsångest?

Så kan det absolut vara. Har flera kollegor som dött helt oväntat, dvs bara segnat ihop och dött, utan någon känd sjukdom sen innan, och några som gått bort i cancer. Även om det procentuellt är få, så nör det börjar närma sig två-siffrigt så är man inte oberörd.

Så för några år sen tog jag en del av pensionssparet, tömde mina sparkonton och köpte min drömbil, det har jag inte ångrat.

De sista 10 åren innan pension är barnen utflyttade och våra levnadskostnader sjunker drastiskt, då kan jag spara till pensionen utan att behöva leva snålt (även om jag kör matlådor, men det hade jag nog gjort även om jag vann några miljoner)

Nu lägger vi pengarna på andra saker medans barnen bor hemma, som lätt-mc åt dem, då hojintresse finns i hela familjen. Sparar lite, men det är mest symboliskt.

Har du ingen fru eller barn?

Känner själv ett väldigt lugn över döden. Sitter här och dricker whisky och knaprar på oliver och om jag skulle sätta en oliv i halsen i detta nu så skulle min fru ärva ungefär 19 miljoner och en livförsäkring skulle falla ut på ytterligare nästan 20 miljoner. Känns väldigt skönt att säkrat upp framtiden för familjen. Utan sparkapital hade bara tanken på att plötsligt dö gett mig total ångest.

TS trådstart är överdriven då de flesta knappast känner någon dödsångest på daglig basis, men han har en poäng.

Jag kan själv inte förstå folk som satsar all-in på FIRE. Att snåla i årtionden känns meningslöst då man som TS säger inte vet om man ens kommer att överleva till den dagen man kan sluta förvärvsarbeta.

Personligen har jag valt en strategi där jag unnar mig och familjen ett bra liv samtidigt som jag sparar en slant (~4k i månaden) till pensionen. Känns som en vettig medelväg.

Exakt detta.
Många i FIRE-sammanhang tycks inte helt göra kopplingen att om 30 år… är man 30 år äldre. Och även om man haft tur, duckat ALS, cancer och Ole-Dolyckan, är det inte samma grej att vandra i alperna som 55-åring, som om du vore 25.

Därför, som alltid i dessa sammanhang: Hitta en rimlig balans mellan att leva idag och ha en backup inför framtiden. Att ”börja livet efter 60” är nog ingen sund inställning, stort risk för antiklimax plus tråkig tillvaro i nuet då man ständigt går och ”väntar” på något odefinierat.

Vi har fattat att livet blir lyckligare om man ser till att spendera 90 procent istället för 100 procent av sina inkomster. Detta kan t ex automatiskt investeras via banken på enklast sätt i någon fond om man är totalt ointresserad av ekonomi.

Resten av tiden och livet kan man då lägga på att tänka på annat roligt är att hantera en massa ekonomiska problem, man är så att säga fri att leva.

Tänker precis likadant!

Och för de som köper allt de vill ha,vilket oftast inte är vad DU vill ha,och ändå får en hög med pengar över varje månad?

Vad ska dessa människor göra med sitt överflöd förutom att antingen skänka bort eller spara?

Alla dessa trådar blir helt meningslösa eftersom folk är så olika.
Vissa finner att livets mening är att konsumera tills man dör och då enbart ha skulder.
Andra lever som asketer och blir rikast på kyrkogården.
Sålänge man är nöjd med sitt liv är det bra nog

Plus att de som manisk sparar och snålar i regel inte kan ställa om, för de mår dåligt om de ser pengarna minskar, och räknar alltid med alternativkostnader om de ska köpa något.

Så det blir arvingarna som får pengarna i slutändan

Precis, risken är att det triggar ett slags ”hoarder”-beteende, där det blir så psykiskt smärtsamt att göra uttag från Avanza-kontot, att man inte kan njuta av alpvandringen då man ständigt tänker på tusenlapparna som flaxar iväg 💸

Därför gäller det att undvika ”Joakim von Anka”-fällan. JvA som paradoxalt nog är fattigast i hela Ankeborg - då han inte ”får” spendera sina pengar.

Sparar för barnens skull. Hade jag inte dom skulle det stålarna rulla på ett annat sätt

Inställningen till pengar handlar nog mycket om hur pass mycket man ärvt, förmåga att tjäna pengar, livserfarenhet kring död i släkt och omgivning.

Om folk i ens omgivning dött i unga år så kanske man inte räknar med att bli gammal själv och sätter sprätt på pengarna. Vet flera som tänkt så att man vill leva medans man är någorlunda ung och kan njuta av pengarna än när man är gammal och skröplig. Har man barn vill man nog gärna lämna något till nästa generation.

Det är precis samma sak som oss som slösar. Det är bara den inverterade motpolen.

En man som haft sparmani hela livet och inser vid ålderns höst att det kanske är dags att göra något med pengarna nu då han har ena foten i graven kommer ha svårt att växla ner sitt sparande. Han har ju haft detta mindset hela livet, och nu ska man plötsligt ändra beteende? Att ändra beteende vet alla som varit beroende av något, alkohol, droger etc, det tar flera månader innan det sätter sig.

Den slösaktige måste alltså härda ut en viss tid innan han lyckas växla om. Samma sak med snåljåpen, man kan tycka att det vore hur enkelt som helst eftersom han nått det mål han drömt om i hela livet, men det sitter liksom kvar i väggarna att fortsätta snåla. Det slutar alltid på samma sak - storspararen når sitt mål, men kan inte ändra beteende, snålar vidare tills han är stendöd - vilket leder till klackarna i taket bland hans arvingar, som nästan säkert inte kommer hamna i samma rävsax då de inte delar gubbens inrutade mentalitet.