Antinatalism

Att man vill vara euforisk innebär inte att det ger mening. Man får kickar av socker men det ger inte livet mening att trycka i sig godis och skräpmat. Det som ger livet mening innehåller uppoffrande och lidande.

Finns förståndshandikappade människor som kan lyssna på samma barnsång eller se om samma tecknade film om och om igen en hel dag och varje repeat bli så exalterade att de applåderar av lycka. De flesta ser förstås inte det som en avundsvärd tillvaro.

Jo, personer med downs syndrom ser ständigt lyckliga ut utan någon som helst anledning, men det där med lycka innefattar så mycket mer i dess mer komplexa former än folk kan förstå. Simpel lycka kan existera utan någon kontext, men komplex lycka kräver en kontext och innehåller ofta dess motsats.

En moder tror sig ha förlorat sin enda son i ett krig, och återser honom efter att tro att han var död...tror materialister verkligen att man genom kemisk manipulation i en människas hjärna kan manipulera människor att känna samma eufori utan hela den livslånga berättelsen som lyckan vilar på? De många år av kärlek och uppoffring som modern spenderat på sin son, att känna honom växa i hennes mage, smärtan av att föda honom, förhoppningarna som slogs till spillror när han skickades till krigsfronten, de två långa åren av djup sorg där hon trodde att han var död? Utan berättelsen som hon levt igenom kan inte euforin uppstå.

Detsamma kan sägas om alla typer av lycka som tycks vara av någon större betydelse. Tror man att man kan producera samma lycka genom att trycka på en knapp om och om igen så tror jag inte att man förstår vad sann eufori innefattar.

Och den riktiga världen, denna, kommer ändå förr eller senare att förstöras oavsett dina fantasier om heroiskt människosläkte. Allt skall bli som det aldrig någonsin varit, allt skall vara glömt av alla. Amen brother! Synd att det inte händer under ens livstid bara troligtvis.

"Some men just want to watch the world burn"

Uppoffring och lidande är ju förgäves.

"Mod är endast en underofficersdygd." Schopenhauer

Det är inte förgäves om det skänker mening.

Man kan åtminstone hoppas

We Will All Go Together When We Go

Det är ju det det inte gör. Det finns inget som helst karaktärsbyggande med fattigdom, kroniska sjukdomar eller ens "hjältemod". Det är bara något man tutar i människor för att de ska vara goda slavar i skitcirkusen som kallas samhället.

Ja, det är nästan att det är värt att hålla sig vid liv för det hoppet. Det är nummer ett på min önskelista, på delad andra plats är en trissvinst på några millar eller ett hjärtstopp.

Pratar inte om fattigdom och sjukdom.

Att springa ett maraton är förstås mer karaktärsbyggande än att söka omedelbar njutning i godispåsen.

Finns ingen som helst mening med något karaktärsbyggande genom lidande om allt försvinner med döden, alla dina lärdomar och alla dina erfarenheter och minnen.

Precis. Min morfar har inget gott av att han var en av Sveriges bästa pingisspelare någonsin, eftersom han har varit död i snart 35 år. Vanitas vanitatum.