Antinatalism

Eufori är inte samma sak som mening. Euforins mening kan ifrågasättas precis som allt annat, den är bara meningsfull inom ett visst ramverk. Eufori = Mening är inte nödvändigtvis mer giltigt än Lidande = Mening.

Ur livets synpunkt är överlevnad och fortplantning alltings mått. De symptom du uppvisar är bara sidoeffekter av evolutionära anpassningar. Överdriven rädsla för lidande är också en sådan sidoeffekt. Fiktion är också en sidoeffekt.

Det behövs ingen förklaring till varför man skulle vilja vara euforisk jämt. Sådana begrepp som paradiset, de elyseiska fälten, de sälla jaktmarkerna etc är väldigt uppenbara, även om de är fiktiva.

Fortplantning är ingen MENING - det är en aktivitet.

Det krävs om man vill veta vad eufori är för något. Eftersom ens kategoriseringssystem är beroende av ens genetik så är även den subjektiva kategorin "eufori" något som varierar per individ. Det finns människor som får eufori av att orsaka sig själva smärta, en egenskap som beror på genetik.

Mening är härledd från en uppsättning dogmer. Om mening = eufori inom ditt system, och eufori är att äta mycket och övriga klassiskt hedonistiska aktiviteter så är väl livet inte meningslöst. Om mening för dig är eufori så är det rationellt att öka eufori inte att begå självmord eller uppmana andra till det.

Ytterst få är extrema masochister. De har uppenbart någon form av störning.

Det ska BARA finnas eufori. Istället är euforin löjligt flyktig. Inget ont är berättigat överhuvudtaget, precis som det är oacceptabelt att dricka motorolja, även om det bara är en droppe i tusen liter vatten. I den här världen är det som en droppe vatten i tusen liter motorolja.

En ny video just om detta. Ljudet saknas fram till 37:00 men sedan fungerar det:
Life is too pointless to make up for our suffering

Ytterst få är antinatalister.

Låt säga att det finns ett efterliv, och att alla upplever eufori. Sen då? Vad är meningen?

Kommer alla arter skickas dit eller endast människor? Neandertalare? Homo Erectus? Apor? Kommer upplevelsen av eufori vara exakt likadan där, anpassad efter deras genetiska läggning? Om man har läggningen för masochism, kommer man då istället få inslag av tortyr?

Det blir rätt löjligt. Man kan förlöjliga och krossa idén om efterlivet precis som du krossar idén om det verkliga livet. Du har, likt Platon och Schopenhauer, en upptagenhet med idén om den "perfekta världen". Det finns bara en värld, den riktiga världen.

Om det bara finns eufori och ingen möjlighet att bli uttråkad så finns det all anledning att leva i evighet. Då behövs det inget annat.

Det är troligt att bara den här världen finns ja, åtminstone för oss. Det går troligen inte att resa mellan olika dimensioner, om de skulle finnas. Men den här världen är full av lidande och leda. Det minst dåliga är då att allt medvetet liv så smärtfritt som möjligt dör ut. Detta är inget svårt koncept att förstå. De flesta vägrar bara för att kunna upprätthålla sina illusioner.

Finns det någon som på fullt allvar tror att molnkanterna är fulla av ofödda själar, som sitter där och bara längtar med brinnande hjärtan efter att få stiga ned till denna jämmerdal, genomlida dess plågor och sedan återvända?


(Elmer Diktonius, Balladen om Röd-Eemeli)



Fan, sluta upp att tro så dumt!

Jäpp, i en stor del av världen ser de flesta liv än idag ut som Röd-Eemelis, och det är inte helt ovanligt här i Sverige heller. En f.d. klasskamrat blev dödad av ett rattfyllo när hon var runt 20 (minns inte exakt ålder). En annan dog i en sprängolycka indirekt orsakad av hennes egen bror när hon var 14. En kille från första klass dog bara 8 år gammal av en parasit i foten som han fick när han badade i sin mammas hemland Spanien. Och det är alltså saker som drabbar människor i de säkraste länderna i världen. Alla andra på planeten har det från sämre till helvetiskt.

Eufori utan kontext är tråkigt och intetsägande. Allt som inte innehåller en berättelse är ointressant för min del, och Gud håller nog med.

Det går antagligen emot medvetandets principer att ständigt ha eufori därutöver. Oändligheten är lång, och utan variation så kan även euforin bli ett monotont helvete. Vi är felprogrammerade att tycka si eller så kommer du givetvis att säga, men tvärtom så finns det saker som är omöjliga att programmeras.

Njä, det är "hårdvaran" som det är fel på. Hjärnan är bygd så att saker blir tråkiga efter ett tag, vilket har överlevnadsvärde men inte egentligen ger mening. Det är t.ex. därför kändisar och personer med mycket pengar och makt tar mer och mer droger, har mer och mer pervers sex etc.

Det är antagligen medvetandets inbyggda lagar att saker blir tråkiga efter ett tag. Att gilla evig repetition går emot mer än bara vår biologi, det går emot intelligent medvetande skulle jag påstå. Alla intelligenta livsformer gillar allt större komplexitet av upplevelser. En hund kan euforiskt springa efter en boll om och om igen på samma sätt ganska länge, medan en schimpans eller en späckhuggare skulle finna det tråkigt efter 1-2 repetitioner.

Det är därför som rika människor blir uttråkade snabbt av sex och droger, kreativa konstnärer däremot har däremot så mycket kreativitet att de i all evighet kan skapa nya komplexa variationer av skapelser som ger dem det närmsta du kan komma till evig komplex eufori. Därmed att stora konstnärer ofta skapar fram till och med när de är döende eller förlorar synen och hörseln (exempelvis Tolkien, Mozart, Tarkovsky, Borges, Beethoven).

Sex och droger är hedonism och hedonismen har sina gränser där man enbart upprepar det som en gång gav en mer eufori, medan kreativitet och skapande saknar närmast gränser (möjligen att enbart oändligheten med stort O kan finna dessa gränser i form av Borges bibliotek).

Lyckas du bygga en matrix där jag får ständig amnesia och återupplever euforin av en heroinspruta om och om igen utan att det avtar skulle jag tacka nej. Euforin saknar kontext, den är tråkig. Även ifall jag inte skulle finna den tråkig inom din matrix så dömer min mer kreativa "jag" den som meningslös och intetsägande. En tråkig allsmäktig gud väljer jag alltså bort, föredrar den hänsynslösa, men konstnärliga allsmäktiga guden vi tycks ha.

Låt oss ta vad din monotona eufori innebär: en värld där man magiskt ska känna samma eufori av att lyssna på schlager-pop i en evig loop som när man lyssnar på Beethovens sjunde eller Bachs Ebarme dich, mein gott. Det har uttryckts i form av intag av SOMA eller lycko-hypnos av Philip Dick och Aldous Huxley. Du kanske upplever någonslags eufori av din monotona tråkiga värld, men du kan inte genom magi uppleva samma komplexa eufori av monoton trams som när du lyssnar på komplex estetik. Du kan mycket väl skapa en zombielycka som upplevs om och om igen av medvetna varelser som, av de omständigheter du skapat åt dem, saknar kapacitet att ens uppleva mer komplex form av eufori. Du har skapat en varelse som därutöver är omöjliga att älska, en fader kan inte älska en son som bara ligger och euforiskt njuter av att stirra mot en vägg. Komplexitet älskar komplexitet, och det finns ingen komplexitet i din värld av monoton lycka.

Det är inte fel i någon annan bemärkelse än att jag inte tycker om det. Jag skulle givetvis uppskatta om staten och gäng inte beter sig så, men sanningen är att dom kan göra det om dom känner för det.

Det är därför folk har hittat på att man ska ha rättigheter, vilket också är fritt fram att göra för dom som känner för det.