Citat:
Ursprungligen postat av
Mirandamirage
Har alltid undrat vad som är så fascinerande med att se ett gäng utvecklingsstörda personer på ett boende. Får det tittarna att känna sig tillfredställda, att de slipper vara förståndshandikappade för egen del eller är det komiskt att de är så enkla och förutsägbara?
Har hört flera personers säga att "Välkommen till Köping" är så bra, så jag såg ett avsnitt. Linda sitter nyopererad i rullstol och är berättarröst, när en kändis kommer in och ska arrangera femkamp, för att underhålla de psykiskt sjuka kompisarna till Linda. Å, vad roligt, å vad käckt, å vad trevligt, tyckte Linda. Kändes lite forcerat upplägg och allmänt platt som underhållning.
Citat:
Ursprungligen postat av
Oginutangin
Rent spontant skulle jag säga att jag upplever dem som genuina i sina olika personligheter. Jag skulle när som helst kunna slå ett par käglor med Jonte, ta en öl med Åke och lyssna på skrönor, dela en kanna krut med Tobbe. De är överlag trevliga och enkla människor och sådana vinner i längden. Ställer mig tveksam till dig däremot. Du känns bara bitter i all din "perfektion"
Håller helt med. Jag tittar inte på det för att skratta åt någon, har följt programmet sedan det hette "En annan del av Köping", och det är intressant att se vad som har hänt i deras liv. Jag kan dock skratta åt Tobbes tourettes, men det tror jag inte han tar illa upp av
Det är kul att följa Linda också, om jag ens hade 10% av hennes optimism och livsglädje så skulle jag vara nöjd.
Den enda i det här programmet jag tycker illa om är Johan. Men det beror inte på att han har nån utvecklingsstörning, utan för att han är en dryg och empatilös person.
edit: det är dålig stil av kanalen att filma Johan så mycket, för det blir bara lyteskomik. Jag har själv släktingar med utvecklingsstörningar, och det krävs inte så mycket att se vilka som skulle göra sig i teve eller inte.