Meningen med livet - samlingstråd

Du menar att om jag diskuterar så måste jag vara så brydd att jag ska kapa av armen för att "bevisa" nåt för en random tomte på flashback? Herre jösses. Dröm vidare.

Det sa jag inte. Läs igen.

Om nåt är objektivt så går det att ta reda på utan att fråga om någons åsikter. Om nåt är subjektivt så måste det handla om åsikter.

Nope. Andra får tro och tycka precis som dom vill. Jag har inget att bevisa.

Det var ju ingen big deal? Det bara är.

Du har flera gånger sagt att du ska lämna diskussionen, men du verkar bry dig alldeles för mycket.

Du kan ju visst observera att lidande är något objektivt dåligt - djur och människor som lider kvider, gråter, är deprimerade etc.

Och givetvis visar ni att ni är oärliga när ni inte rent konkret står för det ni säger. Jag skulle utan vidare om jag t.ex. blev intervjuad under min riktiga identitet stå för precis det jag säger här, men du skulle inte låta någon slå dig på käften allt han orkar en enda gång fast du bagatelliserar smärta och lidande.

Visst, det kan ju vara en lista på x antal saker man vill hinna med att göra, men det är ju uppenbarligen inte allt för dig. Du är smart och formulerar dig för väl för att vara ointresserad av allt annat än det ovanstående, och du pluggar ju. Försöker du få någon sorts stilpoäng i denna tråd eller vad då?

Tolkar det som att det är det kroppsliga som krånglar.

Ja det blir extremt patetiskt från dessa wannabe-övermänniskor i tråden. Det värsta dom har råkat ut för i livet är dessutom tandvärk! hahaha Har man inte tillräcklig förmåga till fantasi så kan man ju åtminstone vänta med att tuffa sig tills man råkar ut för något betydligt värre.

Jag uppskattar ärligt dina sakliga svar i de senaste inläggen, men här fallerar du igen. Ska det verkligen vara så förtvivlat svårt för dig att förstå att det finns ärliga människor som inte tänker, tycker och tror exakt som du?

Jag tycker, alldeles helt ärligt, att det är totalt irrelevant om jag inte minns ett jota av mitt liv så fort jag dör. Visst vore det lite najs om vänner och familj kommer ihåg en efter döden, och visst vore det även najs om man hade lyckats göra något sorts avtryck som iaf någon känner till om hundra år, men ÄRLIGT talat är det också rätt irrelevant. Vet du varför? Jag kommer ju liksom inte att vara med! Vad har jag för glädje av snälla saker som någon säger om mig om hundra år??

Däremot lever jag ju NU, och det är NU jag kan göra saker som är roliga, intressanta, underbara, osv. Livets mening handlar om LIVET, inte om när man är död!

Sååå..

Berätta nu för mig varför jag borde se på detta på ett annorlunda sätt. Varför borde jag bekymra mig ett jota om att jag inte kommer minnas något när jag dött? Varför borde det på minsta sätt påverka mitt liv?

Jag vet inte så mycket om vad jag vill utan mer om vad jag inte vill.
Pluggar inte eller gör nåt alls.

Det var iaf inte så länge sen du bad om hjälp med någon matte. Skoltrött? Det är rätt vanligt, men sånt kan gå över, om man gör något annat ett tag. Du skriver iaf inte som någon dumskalle. Det finns säkert iaf en massa att läsa. Kanske Schopenhauer för att t ex fundera på om hans tugg verkligen är din tekopp?

Om nån kvider, gråter, och blir deprimerad över att få löneförhöjning så tror jag ingen skulle sluta sig till att löneförhöjning är dåligt.

Jag har som sagt inget att bevisa för nån. Jag går inte heller ut och skriker åt aporna i djungeln, "1 plus 1 är 2, jag kan bevisa det!"

Men jag står jag för det jag säger. Jag står inte för någon annans fantasier.

Det gör inte du heller gissar jag. Jag kan ju till exempel kräva att du producerar en bok med 500 sidor relevant argumentation och experiment och så vidare för att jag ska tro att du står för nåt överhuvudtaget. Seså, börja skriva nu annars är du uppenbarligen en lögnhals.

Nä det är klart det inte är ett big deal. Allt är meningslöst enligt mig. Eftersom det inte är ett big deal så är jag inte intresserad av att göra nåt som tomtarna på flashback fantiserar om.

Ptja, då verkar det väl så.