När blir man vuxen på riktigt?

E det något du undrar över förutom det där med att bli vuxen.

Ett tips e att samhället fungerar inte,
Det mesta är skit om man sätter sig in i hur illa Sverige är sköt så inser man det.

Man är vuxen när man insett att man inte behöver supa sig full på krogen eller imponera i sitt kompisgäng eller grannområdet med feta bilar eller skryta om sitt lantställe som en sommarstuga man äger

När hjärnan är färdigutvecklad. Vilket sker någonstans mellan mitten till slutet på 20-årsåldern.

Precis så. Sedan finns det vissa unga 20-åringar som verkar ha mer utvecklad hjärna än många 60-åringar.

Så är det ju snorungar vart man än tittar inte undra på att vi befinner oss i ett sjunkande skepp

När man förstår att man på egen hand är ytterst ansvarig för sitt eget liv och framtid.

När man slutar drömma och man värderar trygghet högst.

Typ Greta menar du?

I Sverige ligger väl snittåldern att flytta hemifrån på 21 bast. Men antagligen äldre i storstäderna.

Jag anser att det bästa och nyttigaste är att flytta hemifrån SJÄLV, till EGEN lägenhet. Inte skaffa sambo eller något direkt, eller flytta hem till någon som redan har allt i köket.

Jag skulle säga att man blir vuxen när man klarar sig själv utan att vara beroende av sina föräldrar.

Dvs. man har skaffat ett eget boende(Själv eller med en partner) , samt klarar av att försörja sig och sin familj(Hur lite eller stor den är).
Klarar man inte det utan behöver hjälp av föräldrar eller staten så är man inte riktigt vuxen.

Ser samma fenomen som du, många som har kommit rätt högt upp i åldern som är beroende av sina föräldrar fortfarande.
De har förvisso altid funnits, under min period som singel så fanns en " Gubbe " I 50 års åldern i periferin av min umgängeskrets som fortfarande betedde sig som en förvuxen tonåring.

Men tycker det känns mer vanligt idag, har flera av mina kollegor som fortfarande stöttar sina barn i 30års åldern ekonomiskt. Nån som flummar runt mellan diverse utlandsvistelser och studier på högskolan.

Ser väl det som negativt, då dessa har svårare att ta rationella beslut både hemma och i yrkeslivet.

Det här, är väldigt brett för mig. Känns som att det sker i olika faser för olika människor.
Jag känner till föräldrar som fortfarande hjälper sina barn ekonomiskt. Och det är över 30-40.

Om dom vuxna som fortfarande bor hemma, vid 30, och över 40. Och det är väl inte så jädra vanligt. Även om utvecklingen Sverige går emot, pekar på att allt fler kommer tvingas bo hemma i allt högre ålder. Där tänker jag att det finns någon orsak bakom. Antingen i form
av någon diagnos, sjukdom eller någon form av ekonomiska bekymmer.

Betalningsanmärkningar, skulder hos kronofogden. Som i princip gör det omöjligt att få hyra en lägenhet. Alla kanske inte har päron som kan hjälpa till ekonomiskt heller. Arbetslöshet som inte direkt hjälper personen i fråga. Har svårt tro att någon frivilligt bor hemma i så hög ålder, för att man tycker att det är kul. Eller så kan det vara tvärtom. Det är dom som hjälper sina föräldrar ekonomiskt istället. Och hjälper till med hyra och mat. Kan handla om föräldrar som är sjuka, sjukpensionärer.

Sverige är rätt konstigt inom detta. För vi har väldigt bråttom att flytta ut i tidig ålder. Och göra oss fria från föräldrar. Samtidigt pratar vi om hur viktigt det är med familj och att man ska skaffa det. Men vi är väldigt ovilliga att hjälpa våra egna, speciellt när dom blir äldre. Eller tycker det är konstigt om någon väljer att hjälpa sina föräldrar. Det här är inget som är konstigt, i dom allra flesta andra europeiska länderna. Det kanske är mitt amerikanska/italienska arv som talar nu. Men har aldrig förstått det med Sverige som land.

Dessutom talas det om att äldreomsorgen knappt kommer finnas om ca 10 år. Och att vi snart kommer förväntas vårda och ta hand om våra föräldrar. För det kommer inte finns personal så det räcker. Helt ärligt, skiter jag i hur folk bor. Det intresserar mig inte. Och tycker det är upp till var och en vad som funkar. Samma med hur man lever sitt liv. När man kan försörja sig, antar jag. Sverige är ett skitnödigt land på många sätt.

Instämmer helt. Bättre att man från start bygger upp en trygghet hos sina barn att bo själva. Då är det lättare att ha en bastrygghet i sig själv, och att man har kontroll på sin egna tillvaro.

Flyttar man direkt ihop med någon, så blir det mentalt svårare att separera då man bygger beroenden till sambon. Vilket kan bli riktigt illa i en negativ samborelation, om man stannar länge i onödan och inte vågar att bryta den direkt.

Att känna att man klarar sig själv är basen i att vara både trygg och att kunna känna sig mer vuxen, samt att det bygger bättre parrelationer om alla har den där egna tryggheten med sig själva i grunden.