Citat:
Ursprungligen postat av
Skaraborg2
Är det någon som verkligen förtjänar att ha en egen tråd under Kriminalhistoria är det just denne man. Han förkommer i flera trådar innan, men har alltså ingen egen tråd.
Den mest intressanta boken är biografin om honom utkommen så sent som 2005 under titeln Den Bildsköne på 210 sidor. Författarna är Malin Arvidsson och Bertil Sandström. Denna bok är väl värd att läsa för den som är intresserad av Bildsköne Bengtsson.
Har tänkt att vi i denna tråd skall diskutera Bildesköne Bengtsson liv och leverne, bl a all den otroliga mängd brott som han kom att begå. En stor del av alla dessa brott är sanning men också en hel del är skrönor.
Blir en bump här, men en så legendarisk person som Bildsköne Bengtsson förtjänar en bump. Jag kom att tänka på honom nu i eftermiddag. Hans, och Tatuerade Johanssons koja i storskogen i Göinge är som en tidig 1900-talsversion av stortjuven Ygges jordkula i Vilhelm Mobergs "Rid i natt!" (1941), som även den var baserad på ett verkligt fall från 1620-talet, då en man, Åke i Duvemåla, visade sig bo i en tämligen sofistikerad jordkula med murad spis med skorsten, möblemang och husgeråd och nästan allt han kunde behöva. Där bodde han tillsammans med sin "horkona", alltså en kvinna som han inte var gift med, och för att få mat på bordet stal han emellanåt får i markerna. Dessa fårstölder var också det som fick honom på fall.
Jag är uppvuxen inte långt ifrån där Bengtsson tillbringade sina ungdomsår, innan han fick hela södra Sverige som "arbetsfält" som ökänd inbrottstjuv.
När biografin om honom utom 2005 var den en storsäljare i bygden, alltså södra Sunnerbo i Småland. Jag började första ring på gymnasiet just hösten 2005, men var redan då intresserad av historia, och visst hade jag hört äldre personer nämna Bildsköne Bengtsson och hans bravader. Min pappa köpte ett exemplar av boken när den kom ut, den sålde slut på nolltid så butiken fick beställa nya. Jag minns att jag några veckor senare gick igenom samma butik, en stormarknad, och råkade höra en tant som frågade en av butikens anställda "har ni några fler ex av boken om den bildsköne?".
Boken fick dock måttligt god kritik, några Bildsköne Bengtsson-kännare menade att den mestadels var en uppteckning av rena fakta, att man inte riktigt fick lära känna personen Bildsköne Bengtsson bortom rubrikerna om hans famösa stöldturnéer. Och det kan jag nog hålla med om, särskilt om jag jämför med den äldre boken "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson" (1991) av Alve Brandin.
En grej som inte verkar ha nämnts i tråden är hans "bevingade" ord som han ska ha yttrat när han blev (felaktigt) anklagad för sin första stöld. Han lär då ha sagt "om de har gjort mig till en tjuv, då skall jag förbli tjuv". Och denna incident ska ha utstakat hans levnadsbana dädanefter.
Bevingade ord är intressanta, det tråkiga är att de inte alltid är sanna. Det är mycket som vi "vet" att historiska personer ska ha sagt, då deras bevingade ord har reproducerats i historiska verk i århundraden, ja årtusenden i vissa fall. Vi tror oss kunna citera åtskilliga romerska kejsare exempelvis, då deras citat förmedlats till eftervärlden genom kända historieskrivare. Alla dessa historieskrivare var dock inte helt trovärdiga eller opartiska, exempelvis Suetonius, som skrev en berömd bok om Julius Caesar, och de elva kejsarna som följde på avskaffandet av republiken. Suetonius fokuserar mycket på det skandalösa och upprörande, och hade sannolikt funnit sig väl tillrätta som journalist på någon Tabloid-tidning i dagens Storbritannien. Vi kan aldrig veta exakt hur många berömda citat som lagts i någons mun i efterhand. De enda gångerna vi kan vara helt säkra är egentligen när autentiska ljudinspelningar av historiska personer finns, eller där vi har brev, dagböcker och andra dokument som vi vet att de har skrivit själva.
Just frasen "har de gjort mig till tjuv så skall jag tjuv förbli" har jag läst i samband med berättelser om andra berömda, Robin-Hood-liknande stortjuvar, av den sort som inte demoniseras av gemene man utan tvärtom beundras, främst kanske för att de aldrig är våldsamma eller hotfulla, utan försynta och listiga. Sedan stjäl de sällan av de rika och ger till de fattiga, snarare stjäl de från de rika och behåller det själva. Att de helst stjäl från rika är lätt att förstå då den tjuv som riktar in sig på fattiga inte lär få det fett. I början av 1800-talet fanns det i Småland en annan beryktad stortjuv vid namn Carl Gustaf Tullberg, som idag närmast är bortglömd, även om projektet "Sagobygden" i Småland har satt upp ett så kallat "Sägenskåp" på platsen där han sägs ha gömt sig, samt i närheten av hans dödsplats:
https://sagobygden.se/sv/sagenplatser/39-mastertjuven-tullbergs-grotta-och-gran/
Denne Tullberg lär ha sagt nästan
exakt samma sak som de bevingade ord Bildsköne Bengtsson ska ha yttrat.
Tullbergs liv fick ett grymt slut. I samband med en rymning utfästes en belöning på tvåhundra riksdaler för den som överlämnade honom till kronobetjäningen. Nu var givetvis överhetens mening att Tullberg skulle infångas och överlämnas levande, men vid denna tid var fortfarande den urgamla uppfattningen att en tjuvs liv var tämligen värdelöst mycket utbredd bland allmogen.
En man vid namn Hillerström, som uppenbarligen hade vunnit Tullbergs förtroende så pass att han lät honom veta hans gömställe, var sugen på belöningen, men förstod han han knappast kunde klara av Tullberg ensam. Han invigde några andra personer i planen. Tanken var att han skulle sitta med Tullberg i den avlägset belägna lada som under en tid varit tjuvens gömställe, och hålla honom sällskap tills han somnade. Då skulle de andra smyga in och ta kål på honom. Planen misslyckades dock, en hel natt satt Hillerström med Tullberg i ladan och höll låda för att försöka trötta ut honom, men tjuven vägrade somna. Vid sextiden på morgonen gick Hillerström ut ur ladan och bort till sina kumpaner, som dolde sig i skogen inte långt därifrån. Männen rådplägade sinsemellan, och man beslöt sig för att storma ladan omedelbart.
Innan de hann sätta planen i verket kom Tullberg utrusande ur ladan och sprang för allt vad han var värd rakt in i skogen. En av deltagarna i "expeditionen", Göran Jonasson, hade bössa med sig och lossade ett skott efter den flyende. Han träffades, men fortsatte att springa utan att nämnvärt sakta ner (allt adrenalin som pumpades ut i hans blod gjorde förmodligen sitt till). Jonasson laddade om och sköt igen, då Tullberg fortfarande tycktes vara inom skotthåll. Den här gången träffades han i foten. Han stannade, stoppade stöveln full med mossa (!) och fortsatte sin desperata flykt. Men nu kunde han bara stappla fram. Hans förföljare tog snabbt in på honom.
Nu öppnade sig skogen och männen kom ut på en mosse. Där blev Tullberg till slut upphunnen. En annan man, Sven Andersson, rusade ikapp Tullberg och slog sin bössa mot hans rygg med en sådan kraft att vapnet gick av på mitten (en annan version som jag hört berättas gör gällande att den inte gick av, men däremot böjde sig som en båge). Trots detta ramlade inte tjuven ihop, men han stapplade framåt på ett högst ömkligt vis. Göran Jonasson gav så Tullberg en hård knuff så att han föll omkull. Andersson slog därpå bösskolven rakt i huvudet på den liggande mannen, som blev liggande till synes livlös. Nu hade också Hillerström hunnit fram, och trots att Tullberg på alla sätt var oskadliggjord, och trots kamraternas försök att hindra honom, drog han fram en kniv som han haft gömd i jackans innerficka och stötte den i Tullbergs hals.
Detta dråp ägde rum på Arveka mosse i Göteryds socken, bara ett stenkast från sockengränsen till Traryd, vars kyrkby är närmsta ort av någon som helst betydelse, tidigt på morgonen den 24 juli 1825.
Otroligt nog kunde männen, trots sitt uppenbara övervåld, inkassera belöningen. Hillerström fick hälften av summan, Andersson och Jonasson fick dela på den andra hälften. Hillerström och Andersson fick dock böta en mindre summa var för dråp. Det sägs dock att Hillerström blev så illa tåld av folk i bygden efter detta våldsdåd, att han fick gå i "landsflykt" i Skåne en tid och vänta där tills den värsta vreden mot honom ebbat ut, innan han vågade återvända.
Tullbergs lik togs om hand av sympatiskt sinnade sockenbor och prästen tillät, i en vid den tiden tämligen sällsynt gest av empati med folk på samhällets skuggsida, att man begravde Tullberg på kyrkogården i vigd jord, dock avsides och utan någon klockringning eller andra ceremonier. Idag så lär det dock, enligt sagobygdens hemsida, alltid stå blommor på hans grav. Jag har inte undersökt om så är fallet, men jag bor inte jättelångt därifrån, så någon gång skulle jag kunna åka dit och kolla.
Det mesta av ovanstående information är hämtat ifrån Folke Svedenfors "Gränsbygden" (band 1, 1949), med undantag för någon detalj som jag själv hört av folk som forskat i lokalhistoria på hembygdsnivå.
