Meningen med livet - samlingstråd

Ändå så är vår förgivna ateism här i svedala globalt sätt väldigt ovanlig. Blir lite ställd ibland när jag t. ex kollar på amerikansk tv, inte alls ovanligt att folk uttrycker sig religiöst.

Inte för att jag är speciellt imponerad av Dawkins i överlag, men gör han verkligen den typen av misstag? Det är inte bara så att han ibland inte är spiknykter med orden han använder, som oss vanliga dödliga?

Hur som helst så är det korrekt att alla "positiva" processer (typ det som skapar nya lösningar) har en rätt stor slumpmässig del. Ja, det har den filtrerande delen också, men den är det nog inte så många som misstar för en guidad process som "vill" någonting.

Tyvärr blir det gärna lite konstigt om man försöker låna från något vetenskapligt direkt till sin egen filosofi om nåt annat. Typ samma sak som när Deepak Chopra vill prata om en massa roliga ovetenskapliga grejer, och sen försöker skylla på kvantmekaniken om nån undrar hur det går ihop. Man kan förstås finna inspiration, men om nåt är sant inom evolution så är det bara inom evolution det gäller.

Det kanske råkar finnas en korrelation, typ som att antalet filmer Johnny Depp var med i årligen korrelerade med hur bra det gick för ett amerikanskt rugbylag. (Hur stark korrelationen än är så skulle jag föreslå att man inte satsar pengar på LA Chargers baserat på vad Depp pysslar med!)

Ja Dawkins skriver säkert lite på fyllan ibland. Men ändå en vis herre.

Du verkar köra med din strategi att du inte riktigt litar på någon kunskap utan du väljer mer att hålla ett öppet sinne (om jag uppfattat dig korrekt)?

Ja så är det. Inte lyckats med någon OBE än antar jag, för då hade du väl berättat. Majoriteten verkar tro att dom faktiskt lämnar kroppen, men det finns även dom som haft många OBEs som tror det bara rör sig om en speciell dröm. Fan, hade så gärna velat uppleva det själv för att bilda sig en egen uppfattning. Men har inte kommit längre än dessa gungningar "inuti" kroppen. Har heller aldrig upplevt vibrationer, men det hade du va? Jag har bara hört ett mysko ljud samtidigt som gungningarna.

Meningen med livet är att leva nära naturen och ta hänsyn till dess begränsningar, samt odla starka emotionella band till sitt eget folk och att se till att ens familj, vänner och ras överlever.

Det är svårt att göra det i ett samhälle där alla är självcentrerade individualister som konsumerar platt-TV och mobiltelefoner och "inte bryr sig" om någonting annat än egennyttan. Människors dyrkan av Mammon är egentligen bara förgäves och bortkastat på jordens resurser och människors tid. Det leder bara till miljöförstöring, ensamhet, psykisk ohälsa och låg fertilitet.

Jodå, Dawkins har sina ljusa stunder också.

För att sammanfatta mitt tidigare inlägg så håller jag vetenskapen för sig och filosofi för sig.

Ditt perspektiv är nära, men det är inte riktigt så att jag "inte litar på" kunskapen eller håller ett öppet sinne. Det är mer som om man ser en oas i öknen, går mot den, men det visar sig bara vara varm sand som skimrade lite fint och såg ut som vatten. Det är inte så att jag "slutar lita på oasen" eller försöker ha ett öppet sinne för att det kanske är en oas ändå. Jag inser (om jag inte har för mycket värmeslag) att jag hallucinerade.

(Återigen, jag menar inte att vetenskap inte funkar, jag menar att det inte har med kunskap att göra filosofiskt sett—jag kanske använder fel ord här, men hoppas det framgår att jag försöker peka på en skillnad. Vetenskap hjälper oss praktiskt. Det är en mycket stor hjälp, men den ger oss inte något annat "på köpet" så att säga.)

Yes jag förstår. Nej man kan aldrig vara helt säker.

Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara.

Har haft en del märkliga sömnupplevelser ja. Har känt vibrationer i kroppen och även hört ringningar i öronen, senaste gången var de så höga att de faktiskt gjorde ont i öronen. Och det har känts precis som jag varit på väg att lämna kroppen men jag har avbrutit varje gång eftersom jag blir för rädd.
Lyckats ställa mig upp några gånger när symtomen inte känts av lika mycket. Då har upplevelsen varit alldeles för drömsk för att kalla det för en OBE.
Det verkar inte vara som att det är att bara lyfta sig från kroppen så vips är man ute utan det krävs en jädra koncentration och mod för att lyckas.

Ja rädslan är svår att komma över har jag förstått, man har ju inte den blekaste vad man har att vänta sig. Jag känner mig dock inte tillräckligt rädd för att jag inte skulle våga mig ut, tror jag i alla fall. Det är helt enkelt en chans man inte har råd att missa som jag ser det. Jag skiter i om jag så dör på kuppen. haha Men jag har nog blivit lugnad också av att ha läst och hört att det är helt safe och inget kan hända. Låter som du kanske varit ett litet snäpp närmare än mig då. Hoppas att det händer någon av oss snart! Eller helst båda.

Dumt av mig att ta upp detta här dock, blir för offtopic. Kanske bäst att avrunda detta sidospår.

Jag har alltid tolkat det som att Gandalf, efter slagsmålet mot Balrogen, övervinner oändlighetens oerhörda känsla av nihilism (oändligheten får allt i nuet att verka trivialt) genom enorm kärlek för de ändliga väsen som litar på honom och de små sakerna i Middle Earth. Han har rest till Borges bibliotek och möjligen läst allt som kan existera och ändå så väljer han att se mening i just den enda sagan som han har en betydande roll i.

Många kända citat från Gandalf handlar väl just hur han inte tillåts sköljas över av cynisism av att ha levt så länge och ha sett så mycket, man kan liksom rada upp dem och finna samma essens i dem alla:

"You Can Learn All There Is To Know About Their Ways In A Month, And Yet After A Hundred Years They Can Still Surprise You."

"The World Is Not In Your Books And Maps, It's Out There."

"For Even The Very Wise Cannot See All Ends."

"There Never Was Much Hope. Just A Fool's Hope."

"I Found It Is The Small Everyday Deeds Of Ordinary Folk That Keep The Darkness At Bay."

"All We Have To Do Is Decide what To Do With The Time That Is Given To Us"

I en förunderlig korthistoria, The Jaunt, av Stephen King (som jag annars inte gillar) så uppfinner mänskligheten teleportation. Objekt kan enkelt teleporteras, men när man experimenterar att teleportera medvetande varelser så återvänder de med kortslutna medvetanden, och några spritt galna. Det framkommer att deras medvetande har upplevd oändlig tid i tomrummet och all liv ger upp efter miljarder och tusentals miljarder år ensam i absolut mörker. Jag tänkar att det är något sådant som Gandalf lyckades övervinna i sagornas värld åtminstone, kanske en vältränad buddistisk munk eller liknande även skulle kunna orka spela ett sådant spel och omvandla tomrummet till någon mystisk nirvana. Kanske en Tolkien eller en George RR Martin också skulle fylla mörkret med deras förunderliga fantasi och bygga ett universum från intet där varje levande varelse som befolkar deras världar skulle skänkas med en överflöd av liv och detaljer, och det skulle aldrig finnas någon gräns för hur många fascinerande sagor som kan trollas fram inom denna referensram.

Men...givetvis, när miljarder år blir biljoner biljoner år så når säkert även en Tolkien eller Siddharta kombinatoriska gränser för allt som evigheten ens kan producera. Du bemöts med Borges bibliotek tillslut, och allt som kan skrivas har skrivits i evighetens bibliotek. Även Mikhail Tal eller Magnus Carlsen blir trötta på att spela schack med sig själva när de spelat alla kombinationer som går att spela. Vid gränsen för vad du kan tåla så finner du Gud, och den enda viljan som återstår blir då att glömma evigheten och börja om på nytt. Skapa något som glömmer dina egna begränsningar och återupplev existensen med färska ögon. Daoism har väl något sådant där Lao Zi börjar prata om hur den vise mannen (han själv) ser på världen likt en bebis som inte förstår något, och förundras av alla som tror sig veta så mycket om allt.

Livets handlar väl om att just glömma allt som tömmer all mening från ens liv . Förlora dig själv i något som får dig att glömma bort dig själv. Förvandla verkligheten till någonslags berättelse där allt är av värde. Vuxna blir ofta träiga av att behöva så mycket stimulation för att få ut något av verkligheten. Låt barn vara ensamma i ett rum 30 minuter med lite krita och papper så kommer de att underhålla sig själva, de flesta vuxna har inte längre ett inre liv som fascinerar dem på samma sätt och kommer stoiskt eller mindre stoiskt att bara andas ut minuterna.

Dagen man sätter något enormt mot oändligheten är dagen man vaknar från alla sagor.

Det här är inget mystiskt eller okänt. Ljus uppträder i mörkret; scenen och pjäsens relation är uppenbar från läktaren. Att nästan alla är uppslukade av pjäsen betyder inte att den är viktigare än scenen. Alla som engagerar sig i pjäsen förlitar sig på scenen, vare sig dom vet om det eller inte.

Gandalf kan inte vinna genom att kliva ut ur boken. Han kan upphöra. Läsaren blinkar förstrött.

Att leva i pjäsen är att spinna mening ur tragedi, komedi, och romans. Om valet står mellan cynism och förtjusning så ter sig de flesta karaktärer, av goda skäl, till det sistnämnda; fast många cyniker finns också, för det som en pjäs inte kan vara utan är drama.

Valet mellan verkligheten och cynism är mycket mer ensidigt.

Visst, "de tiotusen tingen" är en grav underdrift av utbudet av pjäser. Men det är en kategorisk skillnad på något stort—till och med något gränslöst stort; välj vilket naturligt tal du vill!—och oändligheten.

Allt som skapas har en början, har ett slut. Det i sig är inte skäl till att varken skapa eller låta bli.

Visst. Vi får försöka med samma metodik hur många gånger vi vill. Om inte genom flera livstider, så åtminstone i den här. "It will fail you every time, eventually, but only every time!" ^^

Vad Lao Zi pysslade med var kanske intressant för Lao Zi, men oavsett vad det var för nåt så blir vi inte solbrända av ett vykort från Spanien.

Man kan så klart nöja sig med ett vykort—sinnets förundran.
Man kan nöja sig med att åka till Spanien—livets teater.
Eller så nöjer man sig inte förrän man hoppar över månen, rätt in i solen—ingen lösning, men en hel del upplösning.

😄

När alla minuterna andats ut—som både stoiker och hedonist möter—tar hedonisten med sig sina tavlor medan stoikern beklagar sig att ryggsäcken är tom?

(Samma sak här: Det ges inga skäl till att plocka upp kritan, eller att sätta sig i ett hörn och deppa i tristess, eller att riva ned hela byggnaden för att få se Karlavagnen.)

Förmodligen så har det en väldigt enkel vetenskaplig förklaring, vissa delar aktiveras i hjärnan när de egentligen borde vara inaktiverade under sömnen. Inte konstigt att det leder till märkliga upplevelser då.
Men ja, kommer dagen då jag lyckas resa mig och det känns helt verkligt så kommer jag absolut tro på att medvetandet inte är bundet till kroppen.
Ontopic är ändå att om detta med astral projektion händelsevis är sant så är det la i astraldimensionerna svaret om livets mening vilar.