Citat:
Ursprungligen postat av
Prempion
Varför inte? USA pumpade in pengar under 10 år i Vietnam och under 20 år i Afghanistan. Då borde den samlade Västvärlden kunna klara av att göra det i Ukraina under 20 år minst också.
Ja, du drömmer om en väldig insats likt den mytomspunna planen för
Operation Unthinkable (inte mycket mer än en planskiss 1945), men hur ser USA:s track record ut för ståtliga krigsinsatser av detta slag?
Jänkarna lärde sig läxan i Vietnam, där de mycket riktigt pumpade in massvis med vapen, pengar och en väldig insats av sin egen armé och militär - men ändå misslyckades med att uppnå något av sina större politiska eller strategiska mål med kriget. Till slut drog man sig ur med svansen mellan benen 1973 (man behöll dock en del amerikanska trupper i Sydvietnam, som "skyddsbälte") - och två är senare intigs Saigon av Nordvietnam och landet återförenades, vilket var exakt vad Washington hade velat förhindra.
Insatsen i Vietnam ledde till nationell vanära och en politisk kris på hemmaplan, att två presidenter avgick åratal tidigare än de tänkt sig. Mer än 50.000 amerikanska soldater stupade och några miljoner civila vietnameser strök med i vad många ser som ett amerikanskt lett folkmord. Kostnaderna för kriget ledde till att USA till sist övergav guldmyntfoten 1971, ett seismiskt beslut på den tiden.
I Afghanistan (och parallellt i Irak) upprepades delvis samma mönster - efter en inledande "shock and awe"-kampanj med flygbombardemang mot män i sandaler lyckades man aldrig riktigt uppnå sina politiska mål med kriget och backade till slut undan i vanära efter många år av revolter och inbördeskrig. Inom ett år efter att Trump ordnat fram en searatfred med talibanerna för att kunna ta hem de amerikanska trupperna hade talibanerna återtagit Kabul och man var tillbaka där man befunnit sig 1997. Amerikanska officerare kmmenterade surt att "afghanerna vi hade tränat up ville ju inte slåss", men det handlade nog också om att man underskattat sina fiender och stannat i landet alltför länge.
De här erfarenheterna har gjort att det numera finns ett mycket starkt motstånd mot stora, dyra och långvariga kampanjer av "open-ended military support" med egna trupper i USA, särskilt om målsättningarna är dimmiga och det kan antas att man satsar stora pengar och egna arméer på en långsiktigt förlorande häst. Ingen i Washington eller London hade för tjugo år sedan väntat sig att Bagdad och Kabul skule bli sådana långvariga och sega misslyckanden, men man körde på nytt fast i ett träsk någonstans i Långtbortistan. Varje sådan här insats leder till att motståndet mot nya framtida äventyr hårdnar, dvs att det politiska priset för Washington blir allt högre, och den här gången är motståndarna dessutom av en helt annan kaliber än i Afghanistan eller i den vietnameiska djungeln där USA till stor del kunde skjuta och bomba på sittande fågel utan risk för att kriget skulle sprida sig till andra delar av värdlen, eller att man själva skulle få något i retur.
I år är det valår i både USA, EU och Storbritannien - regeringarna har vikande popularitetssiffror (om vi ser EU-kommissionen som "EU:s regering" vilket är en rimlig beskrivning), ekonomin stagnerar och den ökande oviljan mot nya militära äventyr med skenande kostnader i pengar och människoliv kommer att spela en viktig roll under valkampanjerna i alla dessa tre.