Citat:
Ursprungligen postat av
Osynlige.Mannen
I sitt Almedalstal kallar hon det för en manifestation som ägde rum 17/7, på sin facebook kallar hon det för en av måndagsdemonstrationerna (de som startade 4/9). Sanningen är att hon varken manifesterade eller demonstrerade mot diktaturen i DRR. Det hade varit politiskt självmord för någon som gjorde karriär inom sossarna, då DDR sågs som ett föregångsland i det partiet.
Sanningen som är lätt att kontrollera:
- Måndagarnas fredsböner var pausade den tid som Magdalena A. befann sig i Leipzig. Ingen politisk aktivitet från dissidenternas sida ägde rum i eller utanför Nikolaikyrkan den sommaren.
- Magdalena A. liksom alla andra utlänningar var övervakad av Stasi.
- Om hon hade lyckats komma i kontakt med dissidenter så hade de inte välkomnat henne, utan sett henne som Stasiagent.
- Den första demonstrationen utanför Nikolaikyrkan ägde rum 4/9, vilket är 7 veckor senare än när Magdalena A. ljuger om att hon deltog i "en av de första måndagsdemonstrationerna".
Med andra ord: Magdalena A. blåljuger.
Alla möte var inte pausade över sommaren. Magdalena kan nog ha varit med på nåt som hon uppfattar som ett stort möte. Dock så säger jag det igen 4 sept blev den första lite mera organiserade demonstrationen. Mötena blev större o större under sommaren. Man brukar säga att 4 sept var det första märkbara mötet.
Stasi hade inofficiella medarbetaren, IM, inte spioner. Visst ordbajseri, men dessa fanns överallt.
Det fanns säkert på skolan där Magdalena gick och fick skriva rapport då o då, även om utlänningar. Dock så övervakas inte alla utlänningar. Jag har själv rest flera gånger i DDR och törs säga att vi inte övervakades.
Jag tror inte heller du förstår detta med dissidenter. De flesta var inte dissidenter. De var vanliga DDR-medborgare som kanske till och med var med i partiet. De ville uppleva den demokrati som de själva var uppfostrade med i skolan. Du får komma ihåg att mer än häften av DDRs invånare vid denna tid var födda i DDR. Visst man klassade tex Wolf Biermann som dissident men han älskade DDR och var kommunist. Och än idag är det många i DDR som saknar sitt gamla land.
Det finns exempel på partitrogna universitetslärare som undervisade helt i enlighet med partilinjen men blev dömda till fängelse bara för att de tolkat partiets linje för långt i någons ögon.
Så detta inofficiella medarbetare. De fanns överallt. Som DDR-medborgare kunde du bara inta en ståndpunkt och det var att anta att den du pratade med var en stasiinformatör.
Det gjorde man oxå i dessa grupper. Det dök upp massa folk o ville kämpa för att få resa o få frihet. Alla visste inte vem alla var men ingen kunde inte veta vem som verkligen var informatör. (men ofta visste man eller kunde på goda grunder anta som var informatör)
Minns att man frågade nån efteråt om dom visste om att de funnits en informatör i deras grupp- Javisst visste vi det, men det var medvetet från oss. För då visste vi var dom fick reda på.
