Hur många har varit olyckliga på jobbet och faktiskt gjort något åt det?

Gjort det flera gånger. Bytt jobb och bytt stad utan att ha något på tur. Bara sagt upp mig, sålt allt jag haft och rört på mig. Har insett att jag kan inte kan vänta på det ultimata tillfället för då väntar jag för länge. Kanske inte det smartaste men det löser sig alltid.

Nu har jag för ett år sedan bytt stad och jobb igen. Trivs bra med jobbet och kollegorna trots att det är rätt slitigt och fortfarande ett slags ekorrhjul men det känns grymt än så länge.

Stanna inte kvar och må skit, prova något annat annars kommer ni ångra er.

Därför vi är så jävla fattiga - pyntar mena, giriga ica-Preem-stat mm, hycklare och lata jävla globohomohbtqvänsterstenkastare och andra lösa dagdrivre - men män är skit, men jobba skatten åt oss istället - jordens undergång närma är sig med stormsteg (fan hoppas det)

du kommer bli tvingad när akassan är slut och du gått för länge utförsäkrad på 65% nivå.

Jag trivdes inte på en arbetsplats en gång så jag sa frivilligt upp mig och sökte något annat. Efter det har livet rullat på och det ena ledde till det andra så jag har det väldigt bra idag, utan att gå in på detaljer.

Man måste våga om man vill ha förändring. Jag är huvudkaraktären i mitt liv, det är bara jag som kan lösa mina problem. Men förstår att alla inte har det lika enkelt. Ett jobb är trots allt ett jobb! Ligger nog lite i personligheten också. Hur mycket självtillit man har och sådär. Ingen människa vill vara arbetslös så det är nog rätt vanligt att man stannar om man vet att man inte har det lätt att få ett jobb.

Jag har sagt upp mig och slutat på de arbetsplatser jag inte trivs på. Utan problem och jag förstår inte folk som är så beta eller undergivna att de fortsätter på samma arbetsplats de hatar år ut och år in. Om det inte finns ekonomiska motiv som gör att man är fast på arbetsplatsen det vill säga. Värst är de gubbar i typ 50 - 60 års åldern som är så bittra att de nästan luktar bitterhet och som varit på samma arbetsplats i typ 30 år, men ändå inte bytt. . Jag brukar tycka ordet förlorare är en rätt vag och bred term, men dessa män är i min bok riktiga loosers som inte vågar eller av bekvämlighet fortsätter på en arbetsplats de hatar dag ut och dag in. Samt förpestar tillvaron med sitt gnäll för alla andra på arbetsplatsen.

Jag är fortfarande lite halvt olycklig på jobbet trots att jag bytt en massa. Jag kommer nog aldrig bli nöjd, tyvärr.

Sen åker de direkt hem för att hata på arbetslösa på flashback som försöker ändra sin situation. Misery loves company.

Jag gjorde misstaget att acceptera ett jobberbjudande på ett företag där jag skrivit mitt exjobb, trots att jag redan under exjobbets tid hade upptäckt att det inte var något vidare ställe att arbeta på. Det var två bröder som startat ett företag där de försökte sälja in sig som experter inom en nisch, men de hade själva bara halvkunskaper inom området och alla anställda var naiva nyexaminerade (som jag). Egentligen borde jag ha sökt jobb men det var så smidigt att ha något att börja på direkt när exjobbet var färdigt, och naivt tänkte jag kanske att det skulle bli bättre som riktig anställd och inte exjobbare.

Jag jobbade kvar där i ett år och blev ganska snart varse om att det inte var något för mig. Det som tog tid var väl att övertyga mig själv att det var värt att börja om istället för att bita ihop och hoppas på att det skulle bli bättre med tiden. När jag väl bestämt mig för att säga upp mig och började gå på intervjuer på andra, mer välfungerande arbetsplatser kände jag en stor lättnad. Jag valde att säga upp mig medans jag fortfarande var i förhandlingarna kring andra jobberbjudanden, bara för att slippa jobba en månad längre än absolut nödvändigt.

Kvinnan de anställde för att ersätta mig slutade efter mindre än ett halvår, och de kollegor som blev kvar jobbade vidare på sin ingångslön utan löneförhöjning tills företaget gick i konkurs några år senare. Av någon anledning finns fortfarande hemsidan kvar, och bilder från mitt exjobb visas upp som om det vore ett riktigt kundprojekt och inte en halvlösning som en student knåpat ihop på några månader.

Hur får du pengar?

Antar att du inte har barn, det du beskriver lite svårt i den sitsen. Men tycker du gjort rätt!

Hade ett jobb jag trivdes med. Arbetsuppgifterna var intressanta och utmanande, men problemen var avstånd i kombination med arbetstider och struligt kollektivtrafik. Att ta egna bilen till jobbet var inte aktuellt. Inte hjälpte det att en av cheferna var en riktig fitta som försökte göra livet surt för en.

Började leta bostad närmare jobbet men dåvarande fru strulade angående eventuell flytt, så jag surnade till rejält och tog ut skilsmässa.

Efter ett tag kom jag i kontakt med folk utomlands, så jag bestämde att "fuck it" och sade upp mig, dumpade all onödig skit, tog med det viktigaste och flyttade utomlands.

Nu jobbar jag som kofösare här på ett familjeägd lantbruk.

Bonus: Efter att en av mina nya chefer gjorde slut med den andre chefen och flyttade med halva flocken och vallhunden till ett annat ställe, följde jag med. Några månader senare efter en trevlig middag, ledde det ena till det andra och kvällen slutade med lite rajtan-tajtan.
Vi ska gifta oss inom kort, men med pris på foder och annat strul har vi bestämt oss att göra oss av med djuren för att därefter se vart vi ska ta vägen.

Självklart säger de flesta upp sig och byter jobb om de inte trivs efter ett par år max? Iaf i min bransch. Happens all the time.

Förstår inte riktigt vad vi ska diskutera. Det är normalt nuförtiden att byta jobb, om än bara för omväxling & miljöbyte.

Eller tillhör du den gamla generationen där man har en överdriven lojalitet till sin enda arbetsgivare?