Hur många har varit olyckliga på jobbet och faktiskt gjort något åt det?

Tror nog att många hatar sitt jobb, hatar sina kollegor men jobbar kvar och i princip blivit en zombie som går på autopilot. I rädslan av att börja om på nytt kanske inte ens säkert att man får något bra jobb och den mentala hälsan är åt helvete.

Nu undrar jag om det är någon som varit i denna situation men faktiskt tog steget för att få till en förändring. Va det, det bästa ni gjort? Hur går det för er idag?

Jag sade upp mig vid 40ish års ålder 2020, för jag ville inte betala skatt längre och bidra till sveriges förstörelse. Så det var mer skatteslaveriet och vad pengarna gick till mer än jobbet.

Många jobbar onödigt mycket, särskilt när man kommer över 40 och har ett gäng miljoner på banken. Behöver man verkligen köpa så mycket prylar, sannolikt nej.. behöver man då jobba särskilt mycket, sannolikt nej.. lite så resonerade jag.

Jag reser ibland, framförallt för vintern gör mig olycklig, samt gör det jag vill, varje dag. Jag skiter i vad andra gör och tycker..

Jag blev utbränd på mitt jobb som inom restaurang och omställningen var jättebra för hälsan. Nu kan en skapa i lugn och ro, chilla. Våga ta steget. Orka vantrivas liksom. Gå en kurs, utveckla ditt inre jag.

Hade en fast anställning i nästan 15 år som jag hatade.
Gick och drömde om att starta eget, men vågade inte ta klivet ut i det "osäkra" utan tryggheten med en fast månadsinkomst.
Jag landade alltid i slutsatsen att jag nog borde vara kvar och att jag ändå kommer att misslyckas och hamna hos kronofogden och förlora allt osv.
(Man får ju lätt hjärnspöken när man övertänker)

Jag ville ha tjänstledigt för att prova på men arbetsgivaren vägrade eftersom jag hade kompetens som inte går att ersätta utan några års upplärning av en ersättare.
Drog det genom facket, och till slut blev jag beviljad tjänstledigt i 6 månader med villkoret och klausulen att jag skulle bistå med support under den tjänstlediga perioden.
Som motprestation fick jag möjligheten att återgå till arbetet och anställningen till företaget tidigare än perioden på 6 månader om jag önskade, med 14 dagars varsel.
Då var det ingenting att fundera på längre.

Så i början av 2014 startade jag eget, och blev uppbokad och fullbelagd 6-7 månader framåt redan första veckan.
Åkte in till arbetsgivaren redan efter ett par veckor och sa upp mig.

Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte gjorde något åt detta när jag var yngre.
Jag tjänar mer än tidigare, kanske 200-300% mer.
Jag bestämmer mina egna arbetstider och är inte beroende av någon annan och kan vara ledig precis när jag känner för det.
Dock så arbetar jag väldigt många timmar, vissa månader snittar jag 400 timmar.
Dvs. 15 timmar om dagen, 7 dagar i veckan.

Så mitt råd till dig som inte trivs på din arbetsplats är att göra någonting åt det direkt.
Vänta inte med det och slösa bort flera år som jag gjorde.
Men, se för fan till att du har en ny syssla (och inkomst) planerad.
Det kan vara lite otäckt att ta ett kliv ut i det osäkra, men vi människor har detta inpräntat i DNA-strängen att en falsk invaggad trygghet alltid är bättre än en osäkerhet.

Ja, jag gick in till chefen och sa upp mig, kom överens om att bli uppsagd för att slippa karens på a-kassan.
Något av det bästa som hänt.

Aldrig mer ska mitt larm ljuda för att tvinga upp mig till ett arbete utan att ha sovit.

Vad gör du nu då? Annat jobb?




Det tråkiga för sådana som mig, (förmodligen även Inhale82),som inte är någon sorts superentrpenörer är att det måste bli riktigt dåligt innan man tvingas ta nästa steg.

Mitt arbete blev så katastrofeländigt att jag var tvungen att säga upp mig och prova på eget företag. Det gick hur bra som helst och ett rejält kliv upp i livskvalitet. Hade jobbet bara varit eländigt hade jag harvat på till pension.

Jag förutsätter att du då heller inte nyttjar någon som helst bidrag eller skatteförmån som arbetsfri.

Förändringen har bestått i att starta eget och köra själv, bestämma själv, jobba hårt i en period för att sedan vara ledig en period, pengarna går till en själv osv

Blir man lyckligare av det?

Inte nödvändigtvis, så fort du jobbar, oavsett anställning eller inte, så är du på något sätt en bitch som ska tillfredsställa andra

Kollegor och det sociala är extremt viktigt för mig, jag har lärt mig att vända på klacken när det vajar regnbågsflaggor och finns en extremt stark och inflytelserik HR-avdelning, HR kan ingenting om jobbet och det som ska göras, dom kan ta fram tester som alla fuskar till ändå.

Så det sociala och dina kollegor är fan A och O, skär det sig där eller inte fungerar så spelar det ingen roll om du ror hem 2000 kr/h, du äta upp inifrån och pengar är inte allt, men såklart jävligt kul

Jag kommer aldrig arbeta en enda dag till.

Nej, jag sköter mig själv.

Men man kanske kan börja "studera", typ dra till thailand och "studera" språk på distans, kan man få bidrag för det tro?

"Studera" thailändska och glida runt i solen, de hade vart najs..

Jag har gjort ett flertal gånger.
Så fort jag inte trivs på ett arbete
så söker jag mig ett annat.
Trivs jag inte på jobbet,
så trivs jag inte heller privat.

Jobbar som kock på frisk.

Om fler lyssnade till sin själ och hjärta och fick utvecklas i egen takt så hade färre mått dåligt på jobbet. Mitt råd är, frigör dig och våga ta klivet. Att år ut och år in gå och vantrivas, hur kul är det? Använd tiden som du vinner på att lära dig nya saker, läs böcker, ta dagen som den kommer. Sedan efter ett par år, reflektera, var det värt att må dåligt under dom åren innan klivet?