Citat:
Ursprungligen postat av
Packetipiketen
(Klicka bakåtpilen för referensinlägg.)
Även om vi med största sannolikhet kommer att få anledning till återbesök i frågorna om "affärernas" (på 1960-talet och framåt) betydelse för motivbilden bakom Palmemordet så ville jag ändå runda av den här omgången med en slags sammanfattande jämförelse av Theutenbergs sätt att se på saken och mitt eget.
Utgångspunkten är det tips som KGB-avhopparen Vladimir Petrov kom med redan 1956 – i en alldeles egen "affär" för den delen, nämligen Petrov-affären – och som gick ut på att det fanns två högt uppsatta sovjetiska mullvadar i Sverige. Mullvadarna, som kom att benämnas Örnen respektive Getingen, skulle handla om en militär respektive en diplomat.
När Stig Wennerström efter många om och men kunde gripas 1963 så utgick man från att det var Örnen man fått fast. Den utgångspunkten har sedan fortlevt till dags dato. Gripandet av Wennerström ledde till den omorganisation av underrättelsetjänsten som satte sossarnas Birger Elmér i förarsätet för hela klabbet. Tidigare hade Elmér haft sin egen B-grupp som främst arbetade inrikes medan Thede Palm skötte utrikessidan från dåvarande T-kontoret. 1965 slogs de samman till IB som låg under Elmér, detta efter rekommendationer från en utredning av misslyckandet med Wennerström.
Den andre mullvaden som Petrov hade tipsat om blev aldrig avslöjad. Enligt den officiella synen, som alltså delas av Bo Theutenberg, så var det alltså Getingen som det svenska kontraspionaget gick bet på. Detta sakernas förhållande består ända till idag, för någon Geting har aldrig gripits och lagförts. Däremot har spekulationerna florerat om vem Getingen skulle kunna tänkas vara.
Bo Theutenbergs egen spekulation heter då att veterandiplomaten och förre kabinettsekreteraren på UD, Sverker Åström, skulle vara Getingen. Detta hävdar Theutenberg som om det vore en sanning, men utan att förete någon bevisning. Den är ju hemlig gubevars och därför hamnar vi i det sedvanliga "confidence game" som underrättelsetjänster alltid spelar, nämligen att de säger "lita på oss!" – fastän alla numera vet att underrättelsetjänster hör till de värsta lögnare som tänkas kan.
Mot den här storyn om Örnen och Getingen har jag då ställt en alternativ hypotes. Den går ut på att man gjort ett fundamentalt analytiskt misstag i att identifiera Stig Wennerström som Örnen. Vid tiden för Petrov-affären hade Wennerström varit diplomat i hela åtta år och kunde därför lätt uppfattas som diplomat i första hand fast med militär bakgrund. Sedan återgick han till en rent mlitär tjänst, men det var efter att Petrov avgivit sina tips. Därför menar jag att det finns anledning att ifrågasätta om Wennerström verkligen var Örnen. Som jag ser saken kan han lika gärna ha varit Getingen.
Problemet här blir lika uppenbart som pinsamt. För om Wennerström var Getingen och inte Örnen, då betyder det ju att den andre mullvaden, som det svenska kontraspionaget sökt med ljus och lykta, inte står att finna i diplomatkåren utan i militären. Man har alltså letat på helt fel ställen under flera decenniers tid. När man då inte hittat någon verkligt skyldig så börjar man leta efter syndabockar, vilket ju är ett välbekant beteende från Palmeutredningen. Sverker Åström som var en i vissa avseenden avvikande och smått eccentrisk personlighet blir då det perfekta mobbningsoffret för den svenska polismobben. Precis som i Palmemordet med andra ord.
Det finns inga bevis för att Sverker Åström skulle ha varit en sovjetisk mullvad. Det säger sig alldeles självt. För om sådana bevis hade funnits så skulle Åström ha gripits och lagförts för spioneri, precis som Wennerström och sedermera även Stig Bergling. För att skyla över detta uppenbara faktum spelar man upp en propagandavals som går ut på att Åström skulle ha åtnjutit beskydd från högsta ort, nämligen Olof Palme, vilket då betyder att Palme själv skulle vara delaktig i spioneriet. På så vis menar man att Åström blev äpplet som satt för högt uppe på trädet för det svenska kontraspionaget. Stegen nådde inte ända upp. "Surt!" sa räven Olof Frånstedt om den saken.
Den slutsats jag dragit av den här enkla analysen är att Sverker Åström knappast kan ha varit den andre mullvaden som Petrov tipsat om. Däremot kan nog den sovjetiska tjänsten ha varit väldigt belåtna med det svenska kontraspionagets besatthet med Åström. För om de lägger ner en massa möda och resurser på en dödfödd jakt på Åström så betyder det ju att den verklige mullvaden kan fortsätta att agera ostört för den sovjetiska tjänstens räkning.
I tidigare inlägg i den här serien använde jag istället Anders Jallais beteckning "Mr X" för den icke identifierade mullvaden Wennerström-affären. Sedan noterade jag att även i spionaffären Stig Bergling fanns en andra oidentifierad mullvad, som dessutom satt betydligt högre upp i hierarkin än Bergling själv. Både Bergling själv och dennes nemesis Bo Lindebert var eniga om att en sådan "högre mullvad" funnits med bakom kulisserna. Med andra ord påminner ordningen i Bergling-affären starkt om den i Wennerström-affären. Med Jallais beteckningssystem kallade jag därför den berglingska högre mullvaden för "Mr Y".
Den hypotes jag då framkastade var att X = Y, dvs att den oidentifierade mullvaden i Wennerström-affären var identisk med den högre mullvaden i Bergling-affären. Vidare menade jag, att om X = Y stämmer så heter denne högre mullvad Birger Elmér. Vidare har jag påpekat, att avslöjandet av Wennerström mycket väl kan ha varit "bondeoffer" från den sovjetiska sidan, för vid pass 1963 hade Wennerström definitivt tömts som informationskälla och var alltså inte bara värdelös utan en belastning för den sovjetiska sidan. Då kastar man honom åt vargarna i ett schackdrag som satte Elmér i förarstolen för hela den svenska tjänsten. Där kan man tala om gambit!
En högre mullvad än så kan man inte tänka sig, och inte heller kan man tänka sig en mer omvälvande spionskandal än att chefen för hela underrättelsetjänsten är sovjetisk mullvad. Att denne dessutom var socialdemokrat var så explosivt, att "när sanningen om det här kommer fram så kommer det svenska samhället att förändras i grunden". Sprängkraften var sådan att socialdemokratin för evigt skulle vara diskrediterad och förbrukat som politisk kraft i Sverige. Då talar vi verkligen om ett regimskifte i ordets rätta mening, och något som till varje pris måste förhindras. Därav den absoluta mörkläggningen av Palmemordet, som utgör det för oss tillgängliga kaninhålet som leder ner till det här veritabla grävlingsgrytet.
Som ni ser förutsätter den här modellen att Wennerström var Getingen och inte Örnen. Den andre mullvaden som förblev oavslöjad – Mr X, även känd som Örnen – satt alltså i chefsposition för den militära underrättelsetjänsten. Som sådan kunde han även flytta runt Bergling till snart sagt vilka positioner som helst både på den militära sidan och inne på Säpo. Vilket är just de egenskaper som Mr Y – den "högre mullvaden" i Bergling-affären – måste ha haft. Det är just därför som jag menar att X = Y betyder Birger Elmér.
Då har vi sammanlagt tre mullvadar. Två stycken lägre mullvadar – Wennerström och Bergling – med vilka man gör bondeoffer. Därtill har vi den för båda affärerna gemensamme högre mullvaden, vars värde är så högt att man är beredd att gå väldigt långt för att beskydda denne. Det är just i detta konstaterande som jag ser en möjlig motivbild till Palmemordet, men den är ännu inte riktigt glasklar inne i mitt huvud.
Det finns olika varianter på den, varav en är att Palme var den som höll sin skyddande hand över denne högre mullvad. En annan är att Palme inte varit medveten om situationen, men till slut lagt ihop två och två och då omsider sökt hjälpa det svenska kontraspionaget med att röja denne ur vägen. Kanske finns fler varianter, men vi får lämna dem därhän här och nu med löfte om att återkomma till dem en annan gång.
Jämför vi nu den bild som Bo Theutenberg målar upp, och där Sverker Åström alltså är den svårfångade Getingen medan Stig Wennerström är Örnen, så ser vi att X = Y inte stämmer där. För med Åström i rollen som Mr X så måste Mr Y vara någon helt annan som sitter nära toppen på den militära sidan eller möjligtvis i Säpo:s kontraspionage. Även här drog den sedvanliga jakten på syndabockar igång, men jag ska inte gå in här på vilka som fick klä skott för den. Vi nöjer oss med att konstatera, att antagandet om att Åström är Getingen leder till att det måste finnas en till storspion i systemet, nämligen den "högre mullvaden" Mr Y i Bergling-affären. På Theutenbergs modell får vi sammanlagt fyra mullvadar medan min modell nöjer sig med tre – just därför att X = Y.
Det vi talat om här är hypotetiska modeller. Några definitiva bevis har vi naturligtvis inte, annat än den bevisning som företetts rörande de i domstol dömda spionerna Stig Wennerström och Stig Bergling. Men bortom Stig & Stig har vi ingenting handfast, detta även om Theutenberg försöker påskina det.
Vad vi däremot har, menar jag, det är en modell som "klickar" väldigt bra med förloppen nere på Sveavägen och som förser dem med bränsle i form av motivbilder som drivkraft bakom de komplexa skeendena på Sveavägen.
För om det är en sak som jag är absolut övertygad om så är det att Palmemordet inte var något slumpmässigt dåd som utfördes av en ensam galning, utan det pågår alldeles för mycket på och kring mordplatsen för att en sådan ansats överhuvudtaget ska kunna ha någon bärkraft. Dessutom finns som jag många gånger påpekat vissa saker i förloppen som direkt motbevisar hypotesen om en ensam galning.
Det är i det perspektivet man får se jakten på motivbilder, och då tycker i alla fall jag att den har theutenbergska ansatsen – med mina egna modifikationer tillförda – hör till de absolut mest intressanta och lovande.
