Sluta med opiater, min kamp.

Är imponerad hur du kan slappna av och vara i din kropp sas. Bada och sånt skrämmer mej. Då är det lugnt och tyst och jag ska vara still. Jag har sånt flyktbeteende i hela mej. Vill ständigt göra något så jag ockuperar mitt tänkande. Har så svårt att ta det lugnt. 😥

Ja verkligen, tack för att du startade denna tråd. Var mycket pga allt du skrev som gjorde att jag tänkt efter och insett att jag kan inte tugga oxy mer. ❤️‍🩹

Sluta inte skriva! Behöver dej!❤️

Första dagen utan opiater...igen...

Gick igenom världens värsta at och blev av skiteti 6mån. Sen föll jag in igen.
Även fast jag visste vilket helvete som vänta mig var jag för svag för att motstå.. och nu börjar det igen.

Jag svär... om jag klarar mig igenom denna at helskinnad komme jag aldrig röra fucking opiater

Så sanna ord Hoppfullt. Känns som att man är med i ett krig liksom...

Jag tror på dej!

Har du slutat CT? Har du som en plan för dej, har du hjälp och stöd av vården eller hur ligger det till? Skriv och berätta, du är inte ensam! ❤️‍🩹

Håller med dej, kommer aldrig röra fucking opiater. Kidnappar hela ens väsen. Men nu vinner vi eller hur?

Sovit bra inatt och ska om ett tag åka och jobba ett tag.... Idag är det 6: dygnet utan en enda liten blå jävel..... Utan nån större smärta och hungrig som en varg.. . Nu blir det frukost
Ni andra kämpar får ha en fin helg med mycket uteliv, i solen 🤩

Kör hårt, även om det framledes blir två steg framåt och ett bakåt så går det hela tiden åt rätt håll. Mycket uteliv i skog och mark är ett kanonråd, om man inte är i den akuta fasen, då låter rådet som en utopi. Det är så lätt att hamna i soffan och gegga, alla tankar cirklar runt om måendet, man får det inte ur huvudet. Så fort man har ett uns av energi så på med skorna/stövlarna och gå, även om det i början känns som ett straff så påskyndar det tillfrisknandet.

Jag gick tillbaka och kollade i min dagbok som jag började skriva redan från dag ett. Jag kan med lätthet konstatera att fallet blir så mycket lägre om man som du sakta men säkert fasat ut skiten. Dag sex låg jag till sängs med illamående, ångest, oro, värk i leder, luktade illa och noll livslust. Sen tog det ytterligare några veckor innan jag såg någon som helst ljusning. Dag 50 startade jag denna tråd och då var jag inte uppkäftig men med hjälp av alla positiva tillrop så lyckades jag navigera vidare, lätt var det inte men vilken support.

Jag är ett sjunkande skepp. Istället för att trappa ner har jag tagit mer än dubbla doser två dagar i rad. Som ångestdämpande. Alltså uppemot 60mg/dag. Orkar inte.
Nu är det ny dag och jag är pepp men fan vad värdelöst allt känns. Vad ska jag kämpa för tänker jag. Allt jag ska göra är att döda en massa tid ensam.
Om jag ska sänka nu, kan jag bara ta ”vanlig dos” 25 eller har jag på två dygn vant kroppen till det högre igen nu? Nån som vet?

Ingen fara, hände för mig hela tiden typ. Men håller du dig i en vecka på 60 mg så lär du ju märka av det. Men allt handlar nog om hur du hanterar den här ångesten/stressen just nu.

Jaha. Så var denna mycket krävande arbetsdagen genomliden. Så jobbigt .. Var trevlig ibland en massa folk när man bara vill vara ifred .Skakade som ett asplöv hela dagen, först nu det har lugnat ner sig...Men det känns skönt att jag fixade det.
Tror nog lite att jag är i den värsta fasen nu....Hoppas det vänder snart 🥺

Stort! Ge dig själv lite ryggdunkar nu, klarar du detta klara du också nästa! Här ifrån kommer det blir lättare. Och tänk så skönt att du aldrig kommer behöver göra om just de här dagarna!