Sluta med opiater, min kamp.

Efter 15 år på opiater har jag nu fått nog. Som för många andra började det med en operation och nästan omgående upptäckte jag den sjukt sköna effekten av dessa läkemedel. Första tiden innebar Citodon som sen övergick i Tramadol och det tog inte lång tid innan överkonsumtionen var ett faktum. Läkarna skrev efter en tid ut Oxynorm och Oxycontin och cirkusen var igång. Senaste året har doserna legat på 180-240 mg/dag, många olika läkare blev det. Slutade CT och första 10 dagarna kan jag knappt klä i ord men det som sen inträffade var betydligt värre. Är nu på dag 54 och livet är pillerfritt men sömnen är nästan obefintlig och dagarna går sjukt långsamt, mörka tankar och orkeslöshet. Någon annan som känt hopplösheten ?

Vill bara flicka in att du ska kämpa vidare, våga be om hjälp om där fortsätt komma bakslag.

54dagar är bra, framförallt första veckorna som du beskrev.

Hopplöshet känner vi alla, tränar du något? Det hjälper.

Kämpa på!

Började med korta promenader efter tre veckor, sjukt jobbigt men efteråt kändes det ganska okey. Har haft helt sjuka smärtor på olika ställen i kroppen men dom hänger sannolikt ihop med utsättningssymtomen. Jag kan fortfarande inte fatta att jag kommit så här långt utan hjälp, om man undantar familjen. Under alla år har opiaterna gjort att jag varit ”normal” men det är ju först nu som mitt rätta jag har kommit fram och känslorna är inte lätta att handskas med.

Starkt jobbat! Kämpa vidare..
Finns dom som går ct till jobbet efter 1500-2000 mg oxy om dan, vilket är för mej ofattbart.
Du är i en uppförsbacke så det kommer att bli bättre!

Jävligt bra kämpat!!
54 dagar är riktigt bra att hålla ut om man dessutom har stora sömnproblem.

Jag kan berätta om min vän som slutade med oxy och tramadol. Han slutade också cold turkey.
Han var inte människa. Jag hade först svårt att förstå vissa saker han beskrev för jag har aldrig varit beroende själv.

Men det tog ungefär 1,5 månad innan började känna förbättring. Men det tog tid. Han hade också sömnproblem. Men han ville verkligen inte få piller mot det också eller börja kröka som många gör.
Han säger själv att han började fungera någorlunda efter 2-4 månader. Det gick ganska snabbt från 2-4 månader menade han. Sen stanna det av igen och tankarna om att kanske ta något kom tillbaka. Men han var stark och höll ut.
Han har varit drogfri nu i 3 år ungefär. Han säger själv att det är jobbigt ibland. Inte dagligen, men det kommer dagar då det känns som han har en mini-at i nån timme typ, sen försvinner det och han är extremt trött hela dagen.

Lycka till TS. Stay strong!

Edit: En jag halvkänner säger sig ha slutat med hjälp av Kratom som han sen också la av med och endast hade ca 2 veckors AT på. Vet dock inte om detta är en bra väg att gå. Men ja. Det funka för honom.

Enormt bra jobbat att bara gå av en sådan hög dos efter så många år bara sådär! Du har min respekt iallafall

Dock borde du ha något icke-beroendeframkallande att sova på som Lergigan eller Propavan, för kan du sova någorlunda på nätterna så dödar du en 8 timmar och dagarna blir kortare och livet lättare.

Kämpa på, du är snart igenom, 2-3 veckor till uppskattningsvis men alla är olika..

Den uteblivna sömnen är en pina minst sagt. Fick Propavan utskrivet och herre Jesus, hade första veckorna myrkryp och elektriska stötar i benen utan Propavan, tog en tablett och efter det aldrig mer. Kunde inte ens ligga still i sängen, kändes som om bägge benen var kopplade till strömuttaget. Det går i alla fall åt rätt håll, första tre veckorna blev det max tre timmar/natt, senaste nätterna har det legat på fem timmar.

Kan berätta att min avtändning fick en tydlig vändning dig dag 64, då började nattsvettningarna lugna ner sig och orken kom tillbaka.

Snart två år sen, men jag förde dagbok så har ganska bra koll.

Jag tror du kan vara nära ett genombrott!

Så fett bra jobbat, kompis!

EDIT: det var dag 59

Även jag har fört dagbok från dag 1. När jag idag läser det jag skrivit mellan dag 1 och dag 15 blir jag nästan mörkrädd. Iskall i hela kroppen, värk i lederna, ångesten från hell, oro i kroppen som är svår att beskriva. 15 års knaprande som ska ur kroppen, då lider man men jag intalade att det var mitt straff, trots att jag var medveten om konsekvenserna så bara fortsatte jag. Om tre dagar är det två månader utan ett enda piller, om jag undantar Loperamid, 4/dag de första två veckorna, klarade inte av att kissa med stjärten tio gånger varje dag. Det enda jag nu önskar är en smula glädje och lite mindre psykisk trötthet. Mitt mål är att vara fit for fight efter sex månader, kanske inte helt återställd men känna någon typ av glädje.

Jag skall nämna att jag hoppade SSRI-tåget och tror att det hjälp mig mycket. Det är vanligt med lite berg-o-dal-bana första året och kan man stadga upp lite så är det inte fel.

Tack för tipset om SSRI men jag har bestämt mig för en nollvision när det gäller mediciner. Men man ska kanske inte vara för styv i korken men utan mål är det svårt att gå vidare. Skulle vara riktigt skönt att få ta en enda Imovane, bara ligga och känna hur sömnen kommer men med min bakgrund så känns det risky....

Idag är det exakt åtta veckor sedan sista Oxynormen passerade min strupe. Känner faktiskt ett visst mått av stolthet men oförmågan att känna glädje kvarstår. Känslan av att vara konstant nere tär på psyket, varje dag hoppas man att morgondagen ska bli en smula bättre men när morgonen kommer infinner sig samma grå-svarta tillstånd. De första två veckornas fysiska helvete börjar framstå som rena smekmånaden, känslan nu är att världen fortgår som vanligt men jag står på läktaren och tittar på, vilket är extremt frustrerande. Men vem är jag att gnälla när man läser om andras öden, handlar väl bara om att bita ihop och ha både delmål och lite längre mål.