Citat:
Ursprungligen postat av
pyz
Man inser ju att det bara är nedräkning till Kent-comeback när J.B dyker upp hos Winnerbäck i globen.
I några år var jag starkt negativ till tanken, men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag ha tillbaka Kent. Förvisso drömmer jag våta drömmar om att Kent skulle göra det TSOOL gjorde innan dom lade av (nu tillbaka) och spela alla skivor från början till slut på ett varsitt gig.
Jag hade seriöst lagt hela mina sparpengar på att gå på exakt alla gig, förutom kanske sista plattan. Delvis för den inte är min favorit men kanske främst för att jag såg 5 konserter på sista turnen så känns som jag har fyllt min kvot för en livstid med den skivan.
Men tänk att få se Frank live. Vilken jävla DRÖM.
Jag kan inte komma ifrån tanken att Kent är världens bästa band någonsin. Just för jämnheten. Jag vet ingen Kent-låt som är sämre än 3/5. Kent har tveklöst flest 4/5-låtar av alla band/artister i historien. Det är låt på låt på låt på låt av låtar som man kan ta till sig och ha perioder med. Olika ljudbilder, olika känslor, olika eror. Hur mycket jag än älskar exempelvis Håkan är han alltid Håkan. Även när han förändrar sig är det Håkan. Och ju mer han experimenterar ju sämre blir han.
Kent kan pull off att vara ett svenskt Depeche Mode, men också ett lättsmält My Bloody Valentine. Kent kan också vara välpolerad kompakt p3-rock. För att plattan efter helt plötsligt skapa en kall ljudbild som låter som U2 när dom var som bäst och inte riktigt kommersiella än.
Kent lyckades vara intressanta och relevanta in i slutet och "En plats i Solen" har gått från att vara ett album jag inte ens lyssnade klart på vid första lyssningen till att nu vara min favoritskiva när jag röker gräs i min ensamhet. Det svagaste Kent åstadkom är jämnbra med mycket av det bästa exempelvis Winnerbäck gjort och då tycker jag ändå starkt om honom.