Nya Luleå-klassen: Fyra nya svenska ytstridsfartyg

Men Sverige har ju guldmedalj i att framställa försvarsprodukter som blir till halvmesyrer pga budgetskäl.

Finns undantag som CV-90 och Archer.

Men många stridsvagnar har historiskt varit halvmesyrer.

Okej, jag menade inte världshaven, tänkte mer Östersjön här. Dieselelektiska kan vara nog så farliga. Mest oroande är väl deras satsningar i misilprogrammen. Tänker på denna
https://sv.wikipedia.org/wiki/3M22_Tsirkon även 3M14 Birjuza anses väl farlig kanske?

Okej, då är det ju märkligt att FM beställt mk3+ ? Beställer vi något som redan är halvgammalt?

Tja både Landsverk och S var lite såna där ja och för att hålla sig till topic, Visby utan adekvat AA känns ju lågbudget med. Men Luleå kan bli mer seriös.

1948 hade den svenska flottan 6st pansarbåtar, pansarkryssare och pansarskepp, 3st lätta kryssare, 20st jagare, 18st motortorpedbåtar, 25st ubåtar, samt minfartyg, minsvepare, vedettbåtar m.m. Totalt sett den största flottan i Östersjön.

1956 så hade vi 2st pansarskepp, 3st lätta kryssare, 23st jagare,
38st torpedbåtar och motortorpedbåtar, 21st ubåtar, samt minfartyg, minsvepare, vedettbåtar m.m.

1968 så hade vi 1st lätt kryssare, 16st jagare och fregatter, 42st torpedbåtar och motortorpedbåtar, 21st ubåtar samt minfartyg, minsvepare, vedettbåtar m.m.

1980 så hade vi 8st jagare och fregatter, 32st patrull och torpedbåtar, 19st ubåtar samt minfartyg, minsvepare, vedettbåtar m.m.

Så det är egentligen först från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som flottans numerär dyker ner, så din beskrivning är bara korrekt under det kalla krigets allra sista år (efter 1984-1985).

Dock så hamnade flottans ytstridsfartyg på efterkälken under 1960-talet, då man aldrig införskaffade luftvärnsrobotar. Ja bortsett från de fyra Östergötlandsklassens Seacatrobotar, som ändå inte var mycket att hänga i julgranen.



Vilket är vad vi har just nu, d.v.s. en stående armé, som kompletteras med värnpliktiga.


Det svenska infanteriet skyddas redan av bepansrade och splitterskyddade fordon.


Warzawapaktens pansar lämnade en hel del att önska. Särskilt de polska förbanden och de ryska förband som hade kunnat sättas in mot Sverige. Där låg de kvar under hela kriget med T-54/55, vilket var ett hot som var väl hanterbart redan med Centurion.


Mellan ~1960 och runt 1990, så hade Sovjetunionen inget frontjaktflyg som kunde matcha tidsmässigt motsvarande svenska jaktflygplan och innan ~1990 så hade inte Sovjetunionen ett enda jaktflygplan som kunde verka effektivt på vår sida av Östersjön.

För MiG-21 och MiG-23 visade sig ha grava problem i kurvstrid* och när detta åtgärdades med MiG-29, så hade man fortfarande flygplan som saknade räckvidd, sensorer och länksystem, för att verka så långt från egna baser.

Därtill så hade Sovjetunionen stora problem med att kvaliteten på deras jaktpilotutbildning fullkomligt havererade när man införde jaktrobotar under 1950-talet, eftersom det nu blev totalt fokus på att exakt och förutsägbart kunna genomföra order från stridsledningen på marken och eget initiativ i luftstrid tilläts inte.

Så även när skickliga sovjetiska piloter (instruktörer) inom räckvidd för egen markstridsledning, ställdes mot piloter med västerländsk utbildning (israeliska), så blev det en total slakt av de sovjetiska piloterna.

Det var först runt 1990, när Su-27 började komma ut på förband i någorlunda numerär, som Sovjetunionen fick ett jaktflygplan som hade räckvidd, manöverförmåga, sensorer och länksystem, att den kunde verka effektivt på vår planhalva. Det var också först då, som Sovjetunionen började få ordning på pilotutbildningen igen, sedan man hade tagit efter USAF och f.f.a. US Navy (Red Flag och Top Gun). Denna satsning kollapsade dock med Sovjetunionens fall, då utbildningsförbanden låg i...någon av -stanländerna.


(*) När Sovjetunionen testade erövrade F-5 Freedom Fighters efter Vietnamkriget, så chockades de av att dessa lågbudgetflygplan, som hade tagits fram för att slåss mot MiG-15/17/19 skåpade ut både MiG-21 och MiG-23 i kurvstrid. Problemen med de sovjetiska kärrorna var bl.a. ickeexisterande sikt bakåt, vilket tvingade piloterna att ständigt blöda energi, på att svänga eller rolla för att kunna kolla bakåt och att F-5 hade en renare aerodynamik. Därav att så få Warzawapaktsländer köpte MiG-23. De hade redan MiG-21 och även om MiG-21 inte höll måttet mot t.ex. F-4 Phantom, F-16, Jaktviggen och Mirage F1, så gjorde inte MiG-23 det heller och det var billigare att harva vidare med den undermåliga MiG-21, än att köpa nya och undermåliga MiG-23, även om MiG-23 hade viss BVR-förmåga.

Problemet för den svenska flottan under kalla kriget var ju dess begränsade "utrymme" till havs och utvecklingen av sjömålsrobotar avfyrade både från flygplan och skepp. Det gjorde ju utvecklingen mot många, men små enheter med torpeder och sjömålsrobotar logisk genom att dölja sig i skärgården i Blekinge, längs med smålandskusten och Stockholms skärgård.

Men, med steget på väg mot NATO blir förmåga till havs ute i Atlanten och Nordsjön större varvid ett fåtal större fartyg kommer att behövas, samtidigt som Sveriges egna förmåga inte bör göras större än Visby-korvetterna. Däremot borde man ha utrustat dem med luftvärnsmissiler och CIWS.

Tack för ditt inlägg Ormen Långe fullt med kunskap och uppbackat med fakta.

Okej, upplevde aldrig att Sverige hade den styrkan i marinen under 70-talet och 80-talet.
Minns mest att man sålde av och skrotade jagare och fregatter.
Men det är min minnesbild inte byggt på fakta.

Vad jag minns från när Sovjets ubåt U-137 "felnavigerade" in i Karlskronas skärgård och Sovjet hade en flottstyrka utanför territorialgränsen så hade Sverige bara fjuttiga torpedbåtar patrullerande till sjöss. Hade vi verkligen jagare då eller var det typ korvetter som Sverige klassade som jagare?

Likadant vid Drottnings Elisabeths besök så var HMS Queen Elisabeth eskorterad av Brittiska marinskepp typ jagare och Sverige eskorterade dem med två torpedbåtar eller nåt som knappt syntes intill jagarna. Mitt minne är att jag upplevde det som förödmjukande att Sverige mötte upp med några utdaterade motorkanonbåtar.

Sedan minns jag att det från marinens håll talades mycket om att Sverige saknade kapacitet för ubåtsjakter och att marinen ständigt klagade på att den inte kunde hävda svensk neutralitet.

Min minnesbild var att svensk marin hade en utdaterad flotta och var underfinansierad och fokus istället var på Draken och Viggen. Något som verkar ha hängt med hela tiden är att flottan alltid saknat kompetent luftvärn vilket gjort dem väldigt enkla mål vid en invasion.

Sedan till bepansrat infanteri så avsåg jag värnpliktsarmen under kalla kriget.
Svenska infanteriet hade blivit slaktat bla på grund av att man saknade splitterskydd och bepansarde truppfordon utan lastbilar och cyklar.

Sedan till ryskt pansar så orkar jag inte leta rätt på analyserna efter kalla kriget men vad jag minns av de tester man gjorde på de stridsvagnar och trupptransporter Warzawapakten som man la händerna på efter kalla kriget så var framkomligheten och skyddet väldigt mycket bättre än det motsvarande svenska hade.

Hur många Centurion lyckades Sverige köpa av Storbritannien?
De hade en urusel ekonomi och var väldigt ivriga att bli av med dem.
De sålde väl de i sämst skick till Sverige?
Första leveranserna så hade Centurion tillverkats med tummått och även siktmedlen hade engelska enheter? Det var väl 80 i första svängen.
Centurion var långt över rysk standard och välbeprövad i faktisk strid.

Problemet var väl detsamma för stridsvagnarna som stridsflyget.
Warzawa hade ibland sämre standard men så väldigt många fler av allt än vad NATO och Sverige kunde sätta emot med.

Tillhör du dem som försvarar den "banddrivna artillerikanonen" Strv 103?
Den kan väl jämföras med Nazitysklands StuG, Jagdpanter, Nashorn och Elefant.
Tyvärr eller tur fick vi aldrig veta om den skulle levererat i faktisk strid.

Det jag läst i facklitteratur om Draken och Viggen så var problemet att siffrorna skulle vara runt 1 mot 4 och att det mesta av Sveriges stridsflyg bara skulle överleva en tur och bli nedskjutna på vägen hem. Både Draken och Viggen var bra för sin tid men de var inte några air-to-air utan designade mest för att kunna attackera sjömål och kustlandsättningar. Bla på grund av de skulle vara i ett oerhört numerärt underläge.

On-topic: får verkligen hoppas att de går all-in och dessa nya skepp blir fullt utrustade och ingen kompromiss som vanligt.

Tråden handlar om Luleåklassen specifikt. Utvikningar om marin strategi i Östersjön i stort kan ju i viss mån tillåtas, förstås.

Tycker inte om att plocka bort långa välskrivna inlägg som är OT.

/Mod

Den svenska flottan förlorade som sag tidigare nämnde sina sista "stora" fartyg (d.v.s. jagarna från 1950-talet och fregatterna/f.d. jagare från 1940-talet) runt 1980. När ubåtsjakterna drog igång så fanns bara 2st jagare kvar i tjänst, men ingen av dem rustades (d.v.s. bemannades upp) under den tiden.



Problemet för den svenska flottan var att man var beroende av värnpliktiga besättningar, vilket i sin tur innebar att bara en del av flottan var insatsberedd i fredstid och nominellt så fanns det aldrig några fartyg med färdigutbildade besättningar gripbara, utan att beordra mobilisering.

Dock förståeligt så till vida att flottans fartyg krävde stora mängder manskap. Runt 1950 c.a. 8000 man ombord på de fartyg som hade strid som huvuduppgift, runt 1960 c.a. 7000 man, runt 1970 5000 man och under sent 1970-tal c.a. 3500 man. Därtill så ska vi lägga till sossarnas ideologiska hat mot yrkesförsvar och t.o.m. existensen av en stamanställd underofficerskår.

Det logiska hade så klart varit att delar av flottan alltid skulle ha haft en stamanställd besättning, där andelen fartyg med stamanställda besättningar borde ha ökats stadigt, för att senast under 1980-talet (då personalbehovet snabbt sjönk under 2000 man ombord) ha blivit 100% stamanställd.

För flottan, som hade det största behovet av att mobilisera snabbt, skulle antagligen inte vara stridsdugliga, förrän långt efter det att KA, flygvapnet och armén var klara. Vi pratar om att det vid A-mob skulle kunna ta dagar efter det att allt manskap hade dykt upp innan man kunde lämna hamn och sedan veckor att samöva besättningen.


Nej de var nya och av nyaste modell, trots att dessa modellers existens skulle ha varit hemliga för Sverige. Men så klart för få i en alltför infanteritung armé.


Jag skulle snarare beskriva den som en Tigerstridsvagn. Fast billig, liten och amfibisk. Dock så åldrades den illa när T-64 dök upp. Men så länge hotet bestod av polackerna och sovjetiskt marininfanteri stod den sig bra.

Att Socialdemokraterna avskydde polisen och försvarsmakten under kalla kriget är ingen hemlighet.
Det kan jag intyga. Speciellt marinens högre befäl och SAP var bittra fiender.
Vem minns inte Olof Palmes och kommendörkapten Hans von Hofsten duster i media!

Då förstår jag bättre varför man aldrig såg mer av marinen under kalla krigets senare del, som är den jag är mer bekant med av naturliga skäl. Mobiliseringstiden var föööör lång och beroende på värnpliktiga.

Men kommer denna nya Luleåklassen bemannas av yrkesanställda eller kommer de också vara beroende av värnpliktiga? Fast det kanske är sekretess på det.

Så vid en krigsmobilisering så hade kriget varit över när marinen lämnat kajen med andra ord?

Skrämmande. Tack gode Gud att det inte utbröt stridheter i Norden under kalla kriget.

Men man höll trots detta fast vid neutraliteten fram tills nyligen.

Blev pro-NATO 1983.

Är inköpet av denna Luleåklass beroende på att NATO förväntar sig att Sverige ska ta huvudansvaret för Östersjön? Eller var detta beslutat innan den ryska invasionen av Ukraina?

Det vet vi inte än. Det är ju i o f s inte orimligt att Sverige får en sådan uppgift, alltså att ta ledningen för kontrollen av Östersjön.

Det togs upp i någon program om vad NATO troligen skulle ha för krav och förväntningar på Sverige vid inträdet.

En sak som någon militär trodde var att Sverige skulle få huvudansvaret för Östersjön mycket beroende på Gotlands läge i Östersjön.

Ryssland har väl bara Kaliningrad och finska viken vid S:t Petersburg som kustlinje mot Östersjön.

Så ryska Östersjöflottan är snart ett minne blott.

De kommer inte att kunna åka in eller ut genom Öresund.

Vara helt beroende av två små kustremsor varav en är en isolerad "ö" (Kaliningrad).