Citat:
Ursprungligen postat av
Engineer
Då kan jag avslöja en nyhet för dig. MBL, LAS mm gäller även utan kollektivavtal. Skillnaden är att med kollektivavtal behöver arbetsgivaren bara förhandla med det fackförbund som har avtalet. Utan avtal måste arbetsgivaren fråga vilka fackförbund de berörda är med i och kalla samtliga dessa till förhandling.
Tror du missuppfattar "den svenska modellen." Vården i Sverige är solidariskt skattefinansierad, dvs alla betalar skatt till staten som finansierar vården.
Vården kan använda skattebetalares pengar för att kringgå kollektivavtal, där man via skattemedel lätt kan betala ut anställda som är svåra att anpassa eller vart man bara anser att den anställde inte passar in, där man helt enkelt kan avskeda för personen har en egen uppfattning och vill kämpa för en förändring, då kan chefen gå in och sparka personen,samt svartlista personen att aldrig få jobba inom vården igen. egen uppfattning får man inte ha inom vården, vi kan ta exemplet GP tagit upp ang Inger:
Inger fick gå på dagen
Att bli utköpt kan upplevas på olika sätt och hur själva processen har gått till är en viktig faktor. För barnsköterskan Inger Ligander blev det väldigt dramatiskt och kom som en fullständig kalldusch när hon och en kollega utan förvarning meddelades att de skulle omplaceras.
Det här var 2017 och Inger hade efter 40 år på Drottning Silvias barnsjukhus endast fem månader kvar till pensionen.
– Jag blev kallad till chefen och upplyst om att jag skulle placeras på en annan avdelning. Jag skulle gå dit direkt och fick inte ens hämta mina saker på avdelningen, berättar hon för GP.
Något tydligt skäl till omplaceringen fick hon däremot inte, varken då eller senare i samtal med HR. Bara att det inte var något personligt.
– Chefen sa något svävande om olika grupperingar bland personalen som äventyrade patientsäkerheten, men jag fick aldrig reda på vad som var problemet eller om jag gjort något fel, berättar hon.
Så här i efterhand tror hon att det kanske hade att göra med att hon var en engagerad medarbetare och ibland haft synpunkter på hur arbetet organiserades, vilket möjligen inte togs så väl emot. Men hon vet inte.
Inger vägrade att börja på den anvisade avdelningen och lösningen blev att hon köptes ut. Summan hon erbjöds var dock i hennes tycke låg, särskilt med tanke på att hon därefter var förbjuden att arbeta inom hela SU.
– Planen var ju att fortsätta göra inhopp även efter pensioneringen. Det kunde jag inte nu.
Inger Ligander tycker att arbetsgivaren skötte saken riktigt dåligt och att på det här sättet göra sig av med högkompetent personal skadade både henne och avdelningen.
– Det var det stora stöd jag fick från personalen på min och andra avdelningar som räddade mig. Även facket gav ett bra stöd.
Hon kan förstå att man ibland kan behöva köpa ut eller omplacera personal, men hennes råd till arbetsgivaren är att vara tydlig med skälen och inte gömma sig bakom vaga och obegripliga förklaringar.
– I mitt fall fick jag inte ens en förvarning. Jag var chanslös.