Social fobi - en lögn(?)

Var och varannan tjej har ju social fobi och ångestproblematik idag. Inte minst berättar de om detta på social medier Det är nästan "inne" att ha diverse problem. Att vara fullt frisk är inte accepterat.

Dom jag känner som lider av social fobi försöker så långt det går undvika uppmärksamhet faktiskt.

Ligger lite sakensnatur på nått sätt.

Många oinsatta i den här tråden. Social fobi är givetvis något man kan lida av och är någonting helt annat än en effekt av för mycket mobil användning.
Det är skillnad på att tycka att det är ansträngande att umgås med folk gentemot att besväras av extremt obehag när man befinner sig i sociala miljör.
Diagnotiserade har ofta problem med triviala saker så som att ringa telefonsamtal och handla offentligt. Det finns en gräns mellan vanlig blyghet och social fobi.

Huh?
Vad menar du med det senare?
Att någon ”har” ångest är väl rimligt, är något som alla har, i olika grader givetvis och är väl lite av en slaskdiagnos att ge någon typ ”ospecificerat ångesttillstånd” eller ”blandade ångest- och depressionstillstånd”

Det är absolut något vanligt. Jag har själv fått diagnosen (Vilken inte är en sjukdom utan ett fint personlighetsdrag) Och det är en styrka. Vi är känsliga för yttre flams för att vi har en stor inre värld. Vi är ofta konstnärliga och ska skriva böcker, göra musik osv.

Ångest är inte heller en diagnos i sig. Man "har" inte ångest, man känner ångest. När någon säger så så är det bara språket som är alldagligt, och fel utifrån psykoanalys.

Icke.

Uppmärksamhet är det sista personer med social fobi vill få. Vill man ha uppmärksamhet så är det väl inte så kul att få det just när man blir svimfärdig, spyr eller skakar.

En i min familj har social fobi och när vi bodde hemma kunde personen inte ens lämna sitt eget rum utan att få ångest, att lämna bostaden gick inte alls så hon var inomhus året runt innan behandling sattes in. Och det tog många år att bli någorlunda botad.

Det är synd att de ska på och över-diagnostisera precis allt och alla, dessutom vekar du helt missförstått begreppet social fobi. De med riktigt social fobi vill inte ha uppmärksamhet!

Jag lever med en person som har social fobi och det utspelar sig på helt andra sätt än vad du tänker att det gör.

På vilket sätt curlande? Och med samhället menar du vården?
Skulle säga att de långa väntetiderna till psykolog borde va en orsak att symtom förvärras innan man med (ganska intensiv, påfrestande och utmanande) psykoterapi kan bryta mönster.

När du säger att folk gillar att ha social fobi, hur tänker du då? Att man gör sig till eller hittar på?

En diagnos ställs bara om det skapar problem för patienten eller dennes omgivning. Alltså att personen exempelvis inte klarar att arbeta, ha sunda relationer, att personen skadar sig/ andra och att denne uppfyller vissa kriterier efter disgnosmanual.
Idag är det snarare så att man inte diagnosticerar tillräckligt eller korrekt (psykiatrin har ändå inte resurser att hjälpa alla).

Det är inte patologiskt med ångest men det kan gå så långt att någon skadas och då är det i guess användbart att tala om det som sjukt

Är det verkligen social fobi de personerna känner och gillar att ha? Då vet de inte vad social fobi är och är ett hån mot de personer som verkligen känner och lider av det.

Personer med social fobi gör allt för att undvika situationer som drar till sig andra människors uppmärksamhet.

Hade en kollega med social fobi som alltid undvek att sitta med oss andra. Så fort kollegan var tvungen att vara med syntes rädslan tydligt i ögon och kroppsspråket om önskan att kunna fly.

Märkligt att du uttrycker dig så. Social fobi är absolut ett oönskat hinder som försvårar det jäkligt mycket i dagens samhälle. ( har också diagnosen).